western stars

Så här gissar jag att Springsteen snart låter

april 29, 2019

Det må vara både soligt och ljummet nu, men den riktiga sommaren börjar först 14 juni. Då släpps nämligen Western Stars, Bruce Springsteens första riktiga platta på fem år. En singel finns redan ute i form av Hello Sunshine som osar hit ända hit.

Springsteen har i intervjuer beskrivit sitt kommande album som inspirerat av den soliga popen från södra Kalifornien i början av 1970-talet, med namn som Glen Campbell, Jimmy Webb, Burt Bacharach och liknande. ”Jag vet inte om folk kommer att höra dom influenserna, med det var vad jag hade i tankarna”.

Tack, det räcker. Den ytliga beskrivningen triggade igång min hjärna direkt. Södra Kalifornien, western, stjärnor, hästar (på omslaget), utfrätta bilder från ödsliga landskap i ständig solnedgång, spikraka vägar in i evigheter, geografiska canyons såväl som canyons of the mind. Jag har faktiskt svårt att bärga mig, det där är mina inre landskap och bara låttitlarna är suggestiva så det svindlar: Hitch Hikin’, The Wayfarer, Drive Fast (The Stuntman), Sundown, Moonlight Motel…

De nämnda referenspunkterna antyder (kanske) också en ljusare färgskala där livet (kanske) tillåts vara okomplicerat, rentav glatt. Upp, upp och iväg i min underbara ballong. För har man sagt Burt Bacharach och tidigt sjuttiotal på västkusten, då finns det plats i bilradion för massor av tidsenlig, orkestrerad, arrangerad och gnolvänlig pop, så kallad easy listening av samma virke som i första singeln Hello Sunshine. Det finns tydligen en pressrelease som pratar om hur den nya plattan ”omfattar ett brett utbud av amerikanska teman, motorvägar och ökenlandskap, isolering och samhälle och varaktighet av hem och hopp.”

Jo, så kan det säkert vara. Och så var det ju ganska ofta under perioden då barndomens sextiotal övergick i sjuttiotalets tidiga vuxenhet. Man stod med ett öra vid melodiradion och det andra mot något mörkare och potentiellt mer intressant.

Ibland lät ytterligheterna förbluffande lika. Sargat själsökande tog skepnad i lättsam pop, som i sin tur kunde erbjuda oväntat djup under den sockriga ytan.

Jag minns mycket av musiken från den eran som ”guilty pleasures”, trams som man skulle skämmas för att bli ertappad med att lyssna på. I beg your pardon, I never promised you a rose garden. När det fanns både Led Zeppelin och Bob Dylan…

Idag – eller rättare sagt från och med 14 juni – är det fritt fram att frossa i både oförargligt livsbejakande solskenspop och mer substantiella grubblerier. En blandning av sött och salt.

Så låter i alla fall Spotifylistan där jag gissar hej vilt på artister och låtar som kanske passerat genom Springsteens öron på sistone. Jag kanske har helt fel, men då har jag i alla fall åstadkommit sommarens skönaste spellista redan nu. Håll tillgodo här.