Vera & Tahir

Den indiska bluffkusinen och annan galenskap

mars 29, 2019

Dag 10: lördag 16 februari

Vaknar så sakteliga till luftkonditioneringens brummande och ser genom de tunna draperierna att en underbar dag redan tagit form utanför. Idag är det den stora bröllopsdagen och till dess ära kvistar jag iväg efter frukost och får mig en helkroppsmassage på hotellets avdelning för den sortens behandlingar. Somnar två gånger under tiden som min terapeut knådar varsamt från topp till tå. Efter en timma är jag oljig, mjuk och lätt men skönt mörbultad.

Strövar tillbaka till bungalowen och passerar vad som kunde ha inneburit katastrof för både hotellet och bröllopsparet. Bara några dagar tidigare bröt det ut en brand som skuttade från rum till rum och vidare till nästa byggnad. Totalt 40 rum förstördes. Sorg och förtvivlan, så klart. Men snart förbyttes uppgivenheten i jävlar anamma. Personalen – som trodde att man skulle förlora jobbet – och ledningen hade krismöte och bestämde sig för att ingenting skulle knäcka varken dem eller bröllopet. Samtidigt som röjningsarbetet pågick bakades det tårtor och fejades för fest, och när vi checkade in kändes bara enstaka pustar av brandlukt. Imponerande och rörande.

Dagens lunch avnjuts på Lemongrass, en restaurang i norr änden av det 280 000 kvadratmeter (!) stora hotellområdet. Här bevittnar vi en ritual som nog ingen svensk frivilligt skulle genomgå: det börjar med att brudgummen sitter i en stol bredvid sin best man. Släktens kvinnor kommer fram och strör lite grejer, kletar på olika slags geggamoja och hystar lite ris i all vänskaplighet. Efterhand skruvas det upp med ägg, tjogvis med ägg och sen en massa annat blask tills de stackars killarna ser ut som en trasig familjepizza över hela kroppen. Helt bisarrt, obegripligt och ganska äckligt.

Vi tar oss ner till stranden. Kring 30 grader idag också. Vi kryper under ett stort parasoll och blickar ut. Öppet hav hela vägen till Jakarta. 743 mil. Tänka sig. Vattnet är ljuvligt, runt 27 grader. Søren berättar om ett hemskt blått slem som orsakat hans livs största smärta på en strand längre söderut för ett antal år sedan. Jag lägger mig på rygg och flyter med solglasögonen mot himlen. Inget händer. Jag bara njuter.

Tillbaka till rummet för dusch och rundsmörjning. Nu är det dresscode indiskt som gäller. Borstar tänderna, kammar lugg och ålar mig in i råsidenkaftanen. Nu är jag redo för indiskt bröllop.

Ceremonin är på stranden där dom praktiskt nog byggt upp en bardisk, ett DJ-podium och en scen för själva vigseln. Vi minglar bland gamla och nya vänner från minst ett tjugotal länder, stämningen är full av förväntan och kärlek och när brudföljet kommer skriker folk rakt ut. Klyschan att det är som i en saga blir till realitet framför våra fuktiga ögon. Den sjunkande solen bränner fortfarande och jag sitter tacksam med en flaska mineralvatten och beskådar ritualen.

 

Efter vigseln blir det fullt ställ med både organiserad och spontan dans i sanden. Solen börjar gå ner, jag har fått lite alkohol och tänker att det skulle vara skönt att ta en promenad i vattenbrynet. På väg dit passerar jag kusinerna, säkert 20-30 stycken som precis ska dra igång sin välrepeterade dansshow. Det vet jag dock inget om. Jag är ju på väg till havet.

Jag passerar bestmannen Vix och hör honom säga till en kusin: ”I’m going in!”.

Vad kul, tänker jag som tror att han ska ta ett dopp i havet. Jag stannar i steget och säger: ”Well, if you’re going in, I’m going in”. Vix skrattar och säger att jag självklart ska vara med…

I kusinernas dansuppvisning.

För ett ögonblick blir jag helt iskall, men hinner inte protestera. Får tjugo sekunders danslektion med koreografiska steg och rörelser och sen är det bara att ta plats i ledet.

Marie står ett tjugotal meter bort och tror inte sina ögon. Hennes galne make dansar tillsammans med brudgummens kusiner inför flera hundra gäster. Søren säger till henne: ”Den mannen har inga nerver”.

Jag fäster blicken på kusinen framför mig, försöker hänga med och veva med armarna och röra fötterna i rätt riktning. Det går sådär. Ändå får jag applåder och high fives när jag stapplar förbi ett stort bord med släktingar. Jag kan bara skratta åt galenskapen. Tar en drink till och sen är det bröllopsmiddag som fortsätter med ett band från Nairobi som kört hela natten för att spela. Vi dansar och skrattar och plötsligt hoppar brudgummens far upp och bränner av ”Black Magic Woman” – som om han aldrig gjort nåt annat.

Vi viker ner oss vid tvåtiden, vimmelkantiga av vigsel och vansinne.