tv

Döden, dramat, detektiven och demensen

april 28, 2019

Genom sju av åtta avsnitt av True Detectives tredje säsong sitter jag och känner mig bitvis irriterad, lurad och oengagerad – men allt vänder i finalen som är helt magisk. Alla bitarna faller på plats, gåtan får sin förklaring, berättelsen reser sig ur sin svärta och kulminerar i en kärleksfull hyllning till livet mot alla odds.

Kanske är mina känslosträngar lite för lättspelade, men hellre det än tvärtom.

Om ni planerat men inte hunnit se True Detective 3 rekommenderar jag a/ att ni gör slag i saken, och b/ att ni slutar läsa här för att undvika spoilern.

I korthet: vi följer två poliser genom tre decenniers utredande av en liten pojkes död och hans systers försvinnande. Storyn berättas i tre tidsdimensioner där karaktärerna är unga, medelålders och gamla om vartannat. Det är fascinerande och samtidigt förvirrande. Mest förvirrade är poliserna själva, som genom ständigt nya ledtrådar och twists & turns drivs allt närmare den punkt där besatthet övergår i vansinne. Landskapet är vackert och mystiskt samtidigt och sydstatskulturen har en självklar huvudroll på samma sätt som i första säsongen.

Parallellt med själva ramberättelsen löper berättelserna om de mänskliga relationerna, med osäkerhet, misstänksamhet och uppgivenhet. Efterhand växer temat allt tydligare kring åldrande och sjukdom. Det handlar om jakten på mysteriets lösning, men lika mycket om livets oundvikliga utförsbacke. Detektiven Wayne Hayes kamp med sin tilltagande demens är minst lika gripande som själva deckarintrigen.

I slutscenerna står Hayes alldeles intill den försvunna flickan som han letat efter genom hela sitt polisliv. Som tittare får vi hela förklaringen, vackert serverad i ljuvlig Kodachrome-estetik med socker på toppen. Allt är glasklart för oss. Vi vet äntligen sanningen om vad som egentligen hände.

Men Hayes förstår ingenting. Demensen sätter in med full kraft precis i det ögonblick som kunde ha förlöst både honom och kollegan Roland West.

Scenen där den försvunna flickan Julie – nu som fullvuxen kvinna och mamma – svarar på detektiv Hayes förvirrade fråga: ”Var är jag?”, den scenen kommer jag aldrig att glömma (hoppas jag, måste kanske tilläggas).

Sista avsnittet är fantastiskt. Efter att ha vadat i djupet av mänskligt mörker genom sju episoder slutar hela berättelsen i en hoppfull ton i dur. Följd av ännu en, och sedan ytterligare en. Det känns som både en belöning och en bekräftelse. I slutet av den mörka tunneln fanns det ljus. Eller som Hayes livspartner Amelia uttrycker det under den sentimentalt starka återföreningen vid den dunkla bardisken: ”Tänk om det finns en annan historia? Tänk om något inte gick sönder? Allt detta liv, all denna förlust. Tänk om det faktiskt var en lång historia som bara fortsatte och fortsatte tills allt läkte sig självt. Skulle inte det vara en historia som är värd att berätta? ”

Jo. Och precis så var det. Tack för det.

 

Den resonerande masken stiger över Bron

november 30, 2015

Jaha, så var det slut med ”Bron” för den här säsongen.
Bortsett från att min gode vän Dag Malmberg tvingades ligga och dö med avhuggen
hand i avsnitt efter avsnitt tycker jag nog att det var bästa säsongen hittills.
Dock har jag fortfarande problem med den där löjliga signaturmelodin, som mest
känns tillkämpat pretentiös och hipstrigt uppnäst.

Värst av allt är att man inte hör vad fanskapet sjunger. Jag
har verkligen försökt att lyssna på texten, men det blir bara rappakalja. Detta
är vad jag hör:

Echo starters a crossing room

Trembling noises that come to soon

Special moon in which seems to hear

Resonating a mask of fear

Hollow talk in a hollow girl

Forcing out from a mood of pain

No sadder was good, no sadder was near

Shadow rises and you are here

And every fin goes back to the beginning

Alla som kan engelska inser att det är nonsens, om än i
finare skepnad. För den som inte är lika språkkunnig har jag låtit Google
Translate översätta det som jag tycker mig höra. Då blev det så här:

Eko förrätter en korsning rum

Darrande ljud som kommer att snart

Special månen som verkar höra

Resonans en mask av rädsla

Hollow prata i en ihålig flicka

Att tvinga ut från en stämning av smärta

Ingen sorgligare var bra, ingen sorgligare var nära

Shadow stiger och du är här

Och varje fena går tillbaka till början

Jaha, ja. Och varje fena går tillbaka till början… Vi går
dock vidare till sångens faktiska text, så som den finns utskriven på olika
text-sajter på nätet. Så här lyder den:

Echoes start as a cross in you,

Trembling noises that come too soon.

Spatial movement which seems to you,

Resonating your mask or feud.

Hollow talking and hollow girl,

Force it up from the root of pain.

Never said it was good, never said it was near,

Shadow rises and you are here.

And everything goes back to the beginning.

Och därefter tar vi en ny sväng med Google Translate. Åh, så
bra det går! Here we go:

Echoes börjar som ett kors i dig

Darrande ljud som kommer för tidigt

Spatial rörelse som verkar för dig

Resonerande masken eller fejd

Hollow prata och ihåliga flicka

Tvinga den upp från roten av smärta

Aldrig sa att det var bra, aldrig sagt det var nära

Shadow stiger och du är här

Och allt går tillbaka till början

Spatial rörelse, resonerande masken eller fejd… Så poetiskt,
så konstnärligt obegripligt. Nej, detta håller inte, och man behöver inte ens
lämna Danmark för att kunna verbalisera sanningen.

Kejsaren är nämligen naken. Jag tycker till och med att det framgår av bilden på artisterna ifråga.