stockholm

Lundell gör magi av Stockholm och det mesta

november 25, 2019

Allt oftare känns det allt viktigare att hålla ögon och öron öppna för inspirerande förebilder som trotsar både det egna åldrandet och omgivningens ivrighet att räkna ut och döma bort.

Därför är det en så rent ljuvlig sak att lyssna på Ulf Lundells nya ”Stockholm i december”. En nybliven sjuttioåring går han ner för gatan som en rättmätig mästare, och man kan bara lyfta på hatten och konstatera att ibland är gammal inte bara äldst utan även bäst. Ärligt talat, jag blir nästan lite tårögd vid tanken på hur elegant och lättsamt han med en värdig handrörelse visar exakt var skåpet ska stå. För epigoner som Winnerbäck eller Sundström måste det vara rent plågsamt att bevittna.

Helt oförberedd var jag inte. Dagboksbiblarna ”Vardagar” och ”Vardagar 2” visade ju bitvis på fenomenal stringens, observationsförmåga, omvärldsanalys och berättarglädje om än ofta mer sur än syrlig. Stor läsning i det enkla formatet (och visst är det väl just där mästaren äter sin mikrade margherita?)

Vardagar var depesher från landet, både som landsbygd, glesbygd och nation. Han gick sina mödosamma morgonpromenader, körde sin krånglande bil, grubblade över kärleken och ensamheten, gnällde på hantverkare, spanade på sina fåglar och just ja, katten. Fan, fan, fan. Ältade den gamla tiden, den kanske goda tiden, landet, folket. Och så värjde han sig mot tanken på att åka till Stockholm.

Så är han plötsligt där. I december. Kärlek återuppstår mellan staden och dess son. Det dricks försoningsglögg, det är kallt och rått men han går på den soliga sidan och har tagit sig genom mörkret i november och fan vet om han inte tagit sig genom en hel del annat elände också. Det låter så. Det muntra gunget från Western Stars och det dylanskt överstyva pratsjungandet – jo, det låter som en man i bra mycket bättre form än på länge.

”Öppna landskap” brukar ju benämnas som en inofficiell nationalsång. Den är bra, men ”Stockholm i december” är ännu bättre, öppnare, stiligare. Lundell, alltså, Han lyckas mycket riktigt göra magi både av den där stan och den här mörka tiden.

Asgamar ska inte ha smartphones

april 15, 2017

Det är inte händelsen i sig som skrämmer mig mest, oavsett
om jag råkar bli påkörd i trafiken eller skadas i ett terrorattentat.

Det är heller inte rädslan för skammen när man rullas in på
akut operation och vårdpersonalen upptäcker att man har fartränder i
kalsongerna.

Det mest skrämmande vore det som hände på Drottninggatan i
Stockholm och på tusentals ställen över hela världen där människor drabbats av
vår tids nya slags övergrepp – att i sin svåraste stund bli fotograferad av så
kallade medmänniskor.

Jag har sluppit se bilderna från Drottninggatan, men jag vet
att de har publicerats i olika rövhål på den stora sociala medier-kroppen.
Människor har alltså inte bara nedlåtit sig att ta bilder på de skadade. De har
dessutom haft den kriminellt dåliga smaken att göra sina vidriga bilder
tillgängliga för allmänheten.

På samma sätt som det skryts om läckra måltider, läskande
drinkar och lyxiga resmål skryts det nu alltså med att man kommit tillräckligt
nära för att i hög upplösning fånga blodet och hjärnsubstansen kring en död
eller döende människa.

Kränkningen är hundraprocentig. Den skadades integritet är
inte värd någonting. Han eller hon som ligger där är fritt
villebråd för oss andra att avbilda med våra smartphones, på samma sätt som
folk idag uppenbarligen ser det som en mänsklig rättighet att när som helst ta
bilder på andras husdjur, ungar, bostäder eller klädstilar.

Men gränsen mellan att fota någon annans gulliga hund och
att ta bilder av döda offer för attentat och olyckor – den borde vara mänskligt
oöverstiglig.

Om man inte förstår var gränsen går kan man lika gärna lägga
sig ner och dö.

image