Steely Dan

En svängig hyllning till elitismen

februari 3, 2019

Det var Nicklas Källén som satte mig på Steely Dan-spåret när vi låg i gräset utanför markententeriet på gamla Lv6 sensommaren 1976. I efterhand tycker jag det var närmast konstigt att det dröjt så länge. Mina känsliga öron borde ju ha sniffat upp dem tidigare. Jallefall så blev det ett av mina favoritband och ännu 43 år senare har jag inte haft anledning att ompröva den inställningen.

Steely Dan beskrivs ofta som elitistiska supermusiker, underförstått för bra för att gilla. ”Polerad jazzrock” lyder det vanligaste skällsordet. Oftast från folk som varken putsar skorna eller kan ett skapandes grand om jazz.

En av mina favoritlåtar heter ”Show Biz Kids”, ett giftdrypande angrepp på överklassungar som inte bryr sig ett skit om andra människor än sig själva, som gör filmer om sig själva, som har all sprit som kan köpas för pengar. Som har snygga kroppar. Och som dessutom har Steely Dan-tshirts…

Ibland när jag har för lite att göra brukar jag googla på ”Steely Dan t-shirt”. För det mesta är det ganska platta motiv, sällan mer originellt än ett skivomslag eller i sämsta fall bara bandnamnet i ett fult typsnitt. Häromkvällen hittade jag dock en ganska bra variant, med ett enkelt budskap i snygg Helvetica över bröstet:

Fagen & Becker & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician…

Steely Dan var ett band i början, men snart stod det klart att det var Donald Fagens och Walter Beckers skapelse. Bandet löstes upp, och från mitten av 1970-talet blev det just Fagen, Becker och världens bästa studiomusiker som gjorde skivor under namnet Steely Dan. Och musikerna fick bekänna färg. Ibland kunde det handla om ett fyrtiotal tagningar av samma låt innan herrarna blev nöjda.

Perfektionister ut i fingerspetsarna, som det brukar heta. Sofistikerade, intellektuella, sarkastiska, cyniska, gåtfulla, ironiska, skitjobbiga och helt underbara.

Idag är det bara Donald Fagen kvar (& Session Musician & Session Musician etc.) Walter dog i cancer 2017. Men varumärket Steely Dan lever. Dels för att det är odödligt, men också för att Fagen tycks ha kommit över sin aversion mot att turnera. Senare denna månad gör han fyra spelningar i Storbritannien. Dessvärre är jag på sydligare breddgrader just då, men jag kan alltid gotta mig med att faktiskt ha sett Steely Dan live, i Stockholm i september 2000. ”Med förkrossande amerikansk auktoritet framfördes material från samtliga åtta album, alla försiktigt uppdaterade, många med små subtila förändringar i arrangemangen och allt prickat med ruggig precision av de handplockade musikerna,” rapporterade Dan Backman i SvD.

I helgen kom jag nästan i självsvängning då vi uti bortre Majerna kunde avnjuta Really Dan, en gäng göteborgska supermusiker som med ojämna mellanrum kör sin underbara repertoar av Steely Dan-låtar. Mycket naturtroget utförande, som det brukade heta i Hobbexkatalogen. Passade på att göra en liten film som bevis.

Superbt från start till mål med lokala elitlaget Really Dan.

Publicerat av Anders Westgårdh Lördag 2 februari 2019