safari

Första natten hemma hos lejonen

mars 7, 2019

Dag 5: måndag 11 februari

Det har blivit något missförstånd med körningen så ingen bil är i sikte när vi ska till flygplatsen i gryningen. Lite telefonerande senare sitter vi dock i baksätet och ser dagen gry i stadens utkanter. Vår chaufför kör en lång rundsväng västerut för att slippa fastna i citytrafiken. Wilson Airport är inrikesflygplatsen full av mer eller mindre små plan. Vi har sällskap med familjen Bogren, paret Gyllenhake och Karin Nilsson, samtliga gamla Berlin-vänner som också är bjudna på bröllopet. Vårt plan är en tolvsitsig Cessna där knappt ens ett barn kan gå raklång. Jag sjunker ner och pluggar in de brusreducerande hörlurarna, drar ner kepsen, sluter ögonen och tänker att jag egentligen åker buss. Planet flaxar och har sig, men snart nog känner jag faktiskt sömnen komma.

Inflygningen är magisk med vyer över Masai Mara (1 510 km²) där giraffer och zebror promenerar ostört medan planet skumpar ner på den grusiga landningsbanan. ”Jennifer and Rose-Marie, this is your stop”, säger piloten. De två passagerarna ålar sig ur, får sitt bagage och vi flyger vidare. Nästa flight är fem minuter och efter ytterligare ett skutt är det vår tur att kliva av.

Olikiombo Airstrip: några hundra meter runway, ett enklare dass, en hydda som väntrum och en grupp masaikvinnor som säljer tyger ute i gräset. Joseph lastar in vårt bagage i sin Toyota Landcruiser som vi delar med vänninorna Mary och Hanna. Vi åker några minuter innan det är tvärstopp – tror jag… För det ser helt omöjligt ut att korsa floden, trots lågvatten. Flodbotten är ett enda stenröse. Inte kan det väl gå att köra över?

För Joseph är det bara en vanlig dag på jobbet. Meter för meter tar han oss mot andra sidan. Han stannar halvvägs och gör oss uppmärksamma på lukten. Flodhästfjärt, skrattar han och kryper vidare. Flodhästen ler klurigt och försvinner tillbaka under vattenytan.

”Skönt med fyrhjulsdrift,” säger jag. ”Nej, den behövs inte,” konstaterar han. Bilen är helt sanslös, sliten och gammal men ett monster till arbetshäst. Fyrhjulsdriften får vänta på värre utmaningar.

På andra sidan möter vi en bunt giraffer. Två unghannar bråkar så de långa halsarna slingrar sig runt varandra. Vi stannar för att fotografera. Efter ytterligare nån timmas långsam åkning – allt annat är uteslutet – kör vi längs floden tills vägen tar slut. Vi är framme vid Mare Ngenche, en safaricamp med tält som hämtade ur en gammal 40-talsfilm. Här ska vi bo i tre nätter. Tältet är stort som en normalsvensk tvårummare och vaktas varje natt av Jackson. Om det är något problem behöver vi bara anropa honom i walkie-talkien. Och om vi vill vara i fred (”för att till exempel läsa en bok”) ska vi sätta ner spjutet mitt i gången.

Efter en lunch i skuggan med utsikt över floden är det dags för eftermiddagens game drive, och det dröjer inte länge innan Joseph fått korn på en leopardhona. Den kommer ut från ett buskage och promenerar helt oberörd någon meter utanför vår bil. Plötsligt stannar den och vädrar. Går vidare.

Här är filmen: Leoparden

Att se djuren på nära håll höjer pulsen, men bara att få skumpa fram i godan ro genom landskapet är en upplevelse. Det är så vackert.

På hemvägen ser vi flodhästar stora som husbilar, svarta som flodbottens runda klippor och svåra att identifiera om dom inte rör sig. Men det gör dom. Käftarna är enorma när dom öppnar munnen.

Jag orkar inte duscha av mig safaridammet innan middagen som vi äter under månens sken. Allt smakar fantastiskt. När vi är mätta eskorterar Jackson oss tillbaka till tält nummer åtta. I mörkret får vi inte gå ensamma. Vi är gäster där lejon och flodhästar har sitt hem, där floderna Mara och Talek möts.

När vi ligger i sängen omgivna av myggnätet och med ljuset släckt. Då hör vi hur en flodhäst, kanske flera, går runt vårt tält och mumsar gräs. Det är ett sövande ljud.