politik

EU-valet, bensinupproret och den jävla kylan

maj 13, 2019

303?

”Inget viktigt. Det betyder bara att du är den trehundratredje äldste personen i din valkrets,” förklarade killen som tog emot mitt kuvert med valsedeln. Min valkrets är för övrigt 08, fast i Göteborg. Jag hade klivit in i den improviserade vallokalen på Första Långgatan med glatt humör, men lämnade märkligt modstulen. Var det för att jag är trehundratredjen äldst? Nej, det rör mig faktiskt inte i ryggen. Om jag legat på hundratoppen vore det annorlunda, såklart, men 303 kan jag representera med bibehållen stolthet.

Nej, det var tomheten. Tre uppställda bås där man ska stå och bevara sin valhemlighet, fem funktionärer varav två sittande vid pulpeter för att fylla i röstlängden med rätt siffror och uppgifter.

I övrigt bara jag. Klockan var lunch och jag hade mött åtskilliga mänskor på trottoaren med tandoorikyckling i blick. Folk var inne i timman som de disponerade efter eget behag, men ingen mer än jag verkade göra sig omaket att rösta i valet till EU-parlamentet. De ville äta indiskt, men skita i det europeiska. Modstulen, som sagt, och plötsligt slog den iskalla majkylan emot mig med full kraft. Som om jag bar vår gemensamma framtid på mina manchestertunna axlar. Jag hade inte förväntat mig någon större folksamling, men att vara ensam i vallokalen… det kändes faktiskt för jävligt.

Varför bryr jag mig om EU?

För att jag faktiskt tror rätt starkt på originalidén om samarbete för välstånd, rättvisa och fred. Svårare än så är det inte, och min samlade bedömning är att EU bevisat sig fullt dugligt under den tid vi varit medlemmar. Självklart kan man hitta massor att kritisera, men inte tillräckligt för att vilja spränga det i luften. Och idag gick jag alltså och lade min röst på ett parti som är mer EU-positiva än lagom, och som definitivt inte vill ta Sverige ur Europa.

Jag röstar givetvis också för att lämna mitt bidrag i striden mot den galopperande högerpopulism som förlamar, förstör och förvandlar land efter land till provocerande nationalistiska borgar av egoism och fiendskap. Ungern, Polen, Turkiet och liknande har jag aldrig förväntat mig särskilt mycket av, men Italien? England? Tyskland?

Varför skiter så många i EU?

Det enkla svaret är förmodligen att det är så enkelt. Man behöver inte sätta sig in i nånting, bara ta plats i kön av slentrianmässiga skeptiker som gillar att ogilla EU för att det är så kul att ”röra om i grytan.”

Och vad exakt är det som varit så himla dåligt med det svenska medlemsskapet? Vänligen nämn tre exempel på hur Sverige blivit ett sämre land sedan vi gick med i EU?

Inte? Men det räcker med två exempel på dåliga grejer vi tvingats göra eller genomföra på order från Bryssel?

Inte det heller? Men okej: ge mig ett enda konkret exempel som bevisar hur vi tvingats kröka rygg för den europeiska övermakten. Var det nåt med falukorven, eller?

När jag ändå har ångan uppe: nationalekonomerna Stefan Fölster och Fredrik Erixon gav 2014 ut en bok med titeln ”Vad har EU gjort för Sverige – och vad har Sverige gjort för EU?” I sin sammanfattning skrev författarna: ”Varken Nej-sidans farhågor eller Ja-sidans mest optimistiska förhoppningar har infriats. På det stora hela blev det som konsekvensutredningarna förutspådde, men med positiva överraskningar när det gäller reallöneutveckling, konkurrenseffekter på olika områden som till exempel att relativa livsmedelspriser kraftigt föll, och en lägre medlemsavgift än väntat.”

Sverige har blivit ett bättre land som medlem i EU. Och det svenska bensinpriset som ger hundratusentals svenska gubbar blodstörtning – det överträffas i tur och ordning av Portugal, Frankrike, Finland, Italien, Grekland och Danmark. Allra dyrast är soppan i Nederländerna. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

Kallt är det också. Jag misstänker EU. Det blir enklast så.