musik

Så här gissar jag att Springsteen snart låter

april 29, 2019

Det må vara både soligt och ljummet nu, men den riktiga sommaren börjar först 14 juni. Då släpps nämligen Western Stars, Bruce Springsteens första riktiga platta på fem år. En singel finns redan ute i form av Hello Sunshine som osar hit ända hit.

Springsteen har i intervjuer beskrivit sitt kommande album som inspirerat av den soliga popen från södra Kalifornien i början av 1970-talet, med namn som Glen Campbell, Jimmy Webb, Burt Bacharach och liknande. ”Jag vet inte om folk kommer att höra dom influenserna, med det var vad jag hade i tankarna”.

Tack, det räcker. Den ytliga beskrivningen triggade igång min hjärna direkt. Södra Kalifornien, western, stjärnor, hästar (på omslaget), utfrätta bilder från ödsliga landskap i ständig solnedgång, spikraka vägar in i evigheter, geografiska canyons såväl som canyons of the mind. Jag har faktiskt svårt att bärga mig, det där är mina inre landskap och bara låttitlarna är suggestiva så det svindlar: Hitch Hikin’, The Wayfarer, Drive Fast (The Stuntman), Sundown, Moonlight Motel…

De nämnda referenspunkterna antyder (kanske) också en ljusare färgskala där livet (kanske) tillåts vara okomplicerat, rentav glatt. Upp, upp och iväg i min underbara ballong. För har man sagt Burt Bacharach och tidigt sjuttiotal på västkusten, då finns det plats i bilradion för massor av tidsenlig, orkestrerad, arrangerad och gnolvänlig pop, så kallad easy listening av samma virke som i första singeln Hello Sunshine. Det finns tydligen en pressrelease som pratar om hur den nya plattan ”omfattar ett brett utbud av amerikanska teman, motorvägar och ökenlandskap, isolering och samhälle och varaktighet av hem och hopp.”

Jo, så kan det säkert vara. Och så var det ju ganska ofta under perioden då barndomens sextiotal övergick i sjuttiotalets tidiga vuxenhet. Man stod med ett öra vid melodiradion och det andra mot något mörkare och potentiellt mer intressant.

Ibland lät ytterligheterna förbluffande lika. Sargat själsökande tog skepnad i lättsam pop, som i sin tur kunde erbjuda oväntat djup under den sockriga ytan.

Jag minns mycket av musiken från den eran som ”guilty pleasures”, trams som man skulle skämmas för att bli ertappad med att lyssna på. I beg your pardon, I never promised you a rose garden. När det fanns både Led Zeppelin och Bob Dylan…

Idag – eller rättare sagt från och med 14 juni – är det fritt fram att frossa i både oförargligt livsbejakande solskenspop och mer substantiella grubblerier. En blandning av sött och salt.

Så låter i alla fall Spotifylistan där jag gissar hej vilt på artister och låtar som kanske passerat genom Springsteens öron på sistone. Jag kanske har helt fel, men då har jag i alla fall åstadkommit sommarens skönaste spellista redan nu. Håll tillgodo här.

En svängig hyllning till elitismen

februari 3, 2019

Det var Nicklas Källén som satte mig på Steely Dan-spåret när vi låg i gräset utanför markententeriet på gamla Lv6 sensommaren 1976. I efterhand tycker jag det var närmast konstigt att det dröjt så länge. Mina känsliga öron borde ju ha sniffat upp dem tidigare. Jallefall så blev det ett av mina favoritband och ännu 43 år senare har jag inte haft anledning att ompröva den inställningen.

Steely Dan beskrivs ofta som elitistiska supermusiker, underförstått för bra för att gilla. ”Polerad jazzrock” lyder det vanligaste skällsordet. Oftast från folk som varken putsar skorna eller kan ett skapandes grand om jazz.

En av mina favoritlåtar heter ”Show Biz Kids”, ett giftdrypande angrepp på överklassungar som inte bryr sig ett skit om andra människor än sig själva, som gör filmer om sig själva, som har all sprit som kan köpas för pengar. Som har snygga kroppar. Och som dessutom har Steely Dan-tshirts…

Ibland när jag har för lite att göra brukar jag googla på ”Steely Dan t-shirt”. För det mesta är det ganska platta motiv, sällan mer originellt än ett skivomslag eller i sämsta fall bara bandnamnet i ett fult typsnitt. Häromkvällen hittade jag dock en ganska bra variant, med ett enkelt budskap i snygg Helvetica över bröstet:

Fagen & Becker & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician…

Steely Dan var ett band i början, men snart stod det klart att det var Donald Fagens och Walter Beckers skapelse. Bandet löstes upp, och från mitten av 1970-talet blev det just Fagen, Becker och världens bästa studiomusiker som gjorde skivor under namnet Steely Dan. Och musikerna fick bekänna färg. Ibland kunde det handla om ett fyrtiotal tagningar av samma låt innan herrarna blev nöjda.

Perfektionister ut i fingerspetsarna, som det brukar heta. Sofistikerade, intellektuella, sarkastiska, cyniska, gåtfulla, ironiska, skitjobbiga och helt underbara.

Idag är det bara Donald Fagen kvar (& Session Musician & Session Musician etc.) Walter dog i cancer 2017. Men varumärket Steely Dan lever. Dels för att det är odödligt, men också för att Fagen tycks ha kommit över sin aversion mot att turnera. Senare denna månad gör han fyra spelningar i Storbritannien. Dessvärre är jag på sydligare breddgrader just då, men jag kan alltid gotta mig med att faktiskt ha sett Steely Dan live, i Stockholm i september 2000. ”Med förkrossande amerikansk auktoritet framfördes material från samtliga åtta album, alla försiktigt uppdaterade, många med små subtila förändringar i arrangemangen och allt prickat med ruggig precision av de handplockade musikerna,” rapporterade Dan Backman i SvD.

I helgen kom jag nästan i självsvängning då vi uti bortre Majerna kunde avnjuta Really Dan, en gäng göteborgska supermusiker som med ojämna mellanrum kör sin underbara repertoar av Steely Dan-låtar. Mycket naturtroget utförande, som det brukade heta i Hobbexkatalogen. Passade på att göra en liten film som bevis.

Superbt från start till mål med lokala elitlaget Really Dan.

Publicerat av Anders Westgårdh Lördag 2 februari 2019

Jag hade fel om Dylan som Nobelpristagare

juni 15, 2017

FAVORIT I REPRIS: 18 oktober 2005 – för snart tolv år sedan – skrev jag en krönika i Aftonbladet, med rubriken “Bob Dylan får aldrig ta emot Nobelpriset”. Jag hade fel, men det insåg jag inte förrän idag då min nyanställde arkivarie hittade nedanstående text någonstans i den digitala källaren. Känn historiens vingslag!

“Igår kom den rättmätige litteraturpristagaren till Stockholm. Bob Dylan gav konsert i Globen. Svenska Akademiens aderton plaststolar lyste tomma på läktaren.

För Dylan är Dylan och litteratur är litteratur, och i akademiens dammiga värld är det oförenligt. Att Dylan är en av den handfull konstnärer som påverkat flest människor under hela 1900-talet räcker inte. En krullhårig elgitarrpoet från USA kan inte få världens högsta litterära utmärkelse. Inte ens vid 64 års ålder och efter mer än fyra decennier av oavbrutet skapande.

Synd, annars finns det gott om skäl att belöna Dylan:

För hans arbete som, rikt på ideer och fyllt med frihetens ande och sökandet efter sanning, har utövat en vidsträckt påverkan på vår tid. Som i oräkneliga skepnader porträtterar outsiderns överraskande inblandning. Som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama.

Eller varför inte för hans realistiska och fantasifulla skrivande, som kombinerar medkännande humor och skarp social uppfattningsförmåga.

Det där var motiveringarna för i tur och ordning litteraturpristagarna Jean-Paul Sartre, J.M. Coetzee, Wole Soyinka och John Steinbeck så som de formulerats av Svenska Akademien.

Till och med 1901 års formulering skulle gå att återanvända på Dylan: ”Som uppskattning för hans poetiska skapande, som vittnar om hög idealitet, konstnärlig perfektion och en sällsynt kombination av både hjärtats och intellektets kvaliteter”.

Så sa man om Sully Prudhomme. Den idag så välkände världsförfattaren. Som påverkat så många av oss.

Nog om det. Innan vi skiljs åt måste vi tala om kyckling. Kyckling är vår tids svar på artonhundratalets potatis. Vart man än går för att mätta magen möts man av ett erbjudande om kyckling, kyckling, kyckling.

Den kommer att bli vår död. Inte på grund av campylobacter eller fågelinfluensan. Utan helt enkelt för att det är så fruktansvärt tråkigt. Vi kommer att dö av tristess.

Och till sist: näringslivssajten E24 rapporterar att försäljningen av Barbie-dockor gått ned med 18 procent. Otroligt att ett stort amerikanskt företag har så taskig omvärldsanalys. Dom verkar inte ens ha sett Paradise Hotel. Idag ska man inte leka med Barbie. Man ska vara Barbie. Och äta kyckling. För det är fräscht.

Rave on, Buddy Holly!

juni 6, 2017

Buddy Holly har alltid stått i skuggan av Elvis, Chuck, Jerry Lee och Little Richard när rockens founding fathers diskuterats – ända tills igår då Bob Dylan helt otippat valde att göra honom till portalfigur i sin makalösa Nobel-föreläsning.

“If I was to go back to the dawning of it all, I guess I’d have to start with Buddy Holly. Buddy played the music that I loved – the music I grew up on: country western, rock ‘n’ roll, and rhythm and blues. Three separate strands of music that he intertwined and infused into one genre. One brand.”

En självklar anledning till Buddys baksätesposition är givetvis hans korta karriär, från skivdebuten 1956 till flygkraschdöden 1959 (the day the music died). Under de tre åren brann han som en supernova, sprutade ut hits och turnerade över hela USA men även i Australien och Storbritannien där han gjorde 50 gigs på 25 dagar.

På hans gravsten i hemstaden Lubbock finns förutom namnet Charles Hardin Holley även en ingraverad Fender Stratocaster.

Dylan igen:

“I was only six feet away. He was mesmerizing…//…Then, out of the blue, the most uncanny thing happened. He looked me right straight dead in the eye, and he transmitted something. Something I didn’t know what. And it gave me the chills.”

Lyssna på 20 klassiska Holly-låtar här.

Tack, my precious Pustervik

februari 3, 2017

Klockan är halv åtta på kvällen. Det är beckmörkt ute. Jag
sitter vid köksbordet och känner hur en mancold knackar mig på axeln.
Visualierar mig liggande i badkaret med den nya boken. Vill verkligen inte gå
ut. Min fru steker pannbiff. Det luktar gudomligt.

Men my precious vinner. My precious Pustervik.

Jag kastar på mig ytterkläder och rusar nerför gatan, hoppar
på en vältajmad spårvagn och bara minuter senare är jag på plats för att se
americanaprinsen Aaron Lee Tasjan göra en superb och intim spelning inför ett hundratal
personer. Han vinner oss en efter en, och mot slutet är allt strålande varmt
och kärleksfullt och roligt.

Tömmer glaset, säger hej då till Peter och Peo och Lasse och
Peter, skakar hand med artisten och hoppar ombord på spårvagnen.

Svårare än så är det inte när man har en suverän rockklubb i
närområdet. Det är livskvalitet med guldkant. Jag är så glad för Pustervik
och för Woody West som outtröttligt och generöst bjudit mig på så mycket
fantastisk musik genom åren. Göteborg vore en väldigt mycket sämre stad utan
dessa eldsjälar, och jag vore en fattigare människa utan musiken.

I ren tacksamhet smällde jag ihop en timslång spellista med mina
egna Best Of Pustervik från de senaste åren.

Därför friar jag poptjuven Håkan

juni 8, 2016

Aldrig får man vara riktigt glad. Bara dagar efter euforin på Ullevi går en “bluesjam-ledare” till angrepp, med det rostiga gamla plagiatvapnet i hand. Lasse Malmsjö viftar med Stim-flaggan och anklagar för stöld.

Om vi av hövlighet bortser från att just bluesen i princip bygger på lån, influenser, referenser, nedärvda fraser och annat rippande så träffar kulturentreprenör Malmsjö ändå rätt snett.

Jag har alltid tolkat blinkningarna och referenserna i Håkans låtar som en eloge till allt det bästa som redan har hänt i musikhistorien. Det är en del av hans konstnärsskap att lyfta på hatten åt Canned Heat samtidigt som han berättar om sin vänskap med Johnny med amfetaminet – och droppar hintar om Blue Öyster Cult, Ted Gärdestad och de femton rastlösa riders som bytt sina platser ombord på tåget City Of New Orleans mot sätet på en truck i Malmö city (jag bjuder kommissarie Malmsjö på den spaningen).

Jovisst, Håkan är fräck nog att nalla godbitar och hantera rockhistorien som om den vore allmän egendom för fri användning. Det är möjligt att han borde sitta i fängelse för det. Om rättskaffens bluesgitarrister fick bestämma.

Jag däremot släpper honom fri att fortsätta lägga pussel och är övertygad att både Bob Dylan, Arlo Guthrie, Tom Petty och Al Wilson skulle hålla med. Den sistnämnde är dock död. Han var sångare och grundare i Canned Heat, bandet som tog (stal) sitt namn från Tommy Johnsons låt “Canned Heat Blues” från 1928 och som uppskattas än idag för sina ansträngningar att öka intresset för bluesen och dess ursprungliga artister…

Point made. Det handlar om folkbildning.

Ännu enklare: ju fler unga idag som upptäcker Canned Heat eller Big Star eller Steve Goodman, desto bättre.

Fortsätt gärna sing the blues, men sluta lipa.

Helgen vecka 48, en musikklassiker

november 29, 2015

Helgen vecka 48 kan jag summera en av årets bästa
veckor när det gäller musikaliska upplevelser. 2015 har varit ett stort år med
massor av bra plattor, fina konserter och inte minst enorma retrospektiv-grunkor
som t.ex. dokumentationen av Dylans kreativa eruption 1965-66 (The Cutting Edge
1965-1966: The Bootleg Series Vol. 12) och det mäktiga The River-paketet med
dokumentärfilm, samlingsbox och möjligen även exklusiv badhandduk for
collectors only…

Men allt är inte gubb i min värld, även om många tycks tro
det. Här är vecka 48 dag för dag:

·     
Måndag 23 november: Jobbade metodiskt hela
kvällen till tonerna av The Sons of Champlin, svängig västkust som jag missade
när den hände. https://open.spotify.com/track/2ZdzvD4riij2E1zvFH7vuL

·     
Tisdag 24 november: Köpte biljetter till
spelningar på Pustervik med Jason Isbell och Father John Misty. Fick visst med
mig två vinylplattor också: ”Get Yer Ya-Yas Out” och ”Chicago II”, bägge i
prima skick till bra pris.

·     
Onsdag 25 november: Skrev en Facebook-post om
spektaklet Black Friday och fastnade i Steely Dan-loopen som är erkänt svår att
ta sig ur.

·     
Torsdag 26 november: Såg Kamasi Washingtons
makalösa spelning på Nefertiti och fick ett minne för livet.

https://www.youtube.com/watch?v=GG0d_Fl7p5o

·     
Fredag 27 november: Upptäckte Neal Casals magiskt
flummiga jam-orgie ”Circles Around The Sun” som specialskrevs som väntemusik på
Grateful Deads avskedskonserter. Fenomenala one take-inspelningar live i studio
med toppmusiker i toppform. https://open.spotify.com/album/2BsLSSEQrjxOBCdNLyqzfh

·     
Lördag 28 november: Såg Bob Hund tillsammans med
Göteborgs Symfoniorkester på Konserthuset, en stark upplevelse som tillfälligt
återupprättade min tro på mänsklig godhet även i detta land.

https://www.youtube.com/watch?v=gaz5ONjMn9M&feature=youtu.be

·     
Söndag 29 november: Sitter i soffan och hör hur
Albin städar sitt rum till tonerna av Creedence Clearwater Revival.