music

Så här gissar jag att Springsteen snart låter

april 29, 2019

Det må vara både soligt och ljummet nu, men den riktiga sommaren börjar först 14 juni. Då släpps nämligen Western Stars, Bruce Springsteens första riktiga platta på fem år. En singel finns redan ute i form av Hello Sunshine som osar hit ända hit.

Springsteen har i intervjuer beskrivit sitt kommande album som inspirerat av den soliga popen från södra Kalifornien i början av 1970-talet, med namn som Glen Campbell, Jimmy Webb, Burt Bacharach och liknande. ”Jag vet inte om folk kommer att höra dom influenserna, med det var vad jag hade i tankarna”.

Tack, det räcker. Den ytliga beskrivningen triggade igång min hjärna direkt. Södra Kalifornien, western, stjärnor, hästar (på omslaget), utfrätta bilder från ödsliga landskap i ständig solnedgång, spikraka vägar in i evigheter, geografiska canyons såväl som canyons of the mind. Jag har faktiskt svårt att bärga mig, det där är mina inre landskap och bara låttitlarna är suggestiva så det svindlar: Hitch Hikin’, The Wayfarer, Drive Fast (The Stuntman), Sundown, Moonlight Motel…

De nämnda referenspunkterna antyder (kanske) också en ljusare färgskala där livet (kanske) tillåts vara okomplicerat, rentav glatt. Upp, upp och iväg i min underbara ballong. För har man sagt Burt Bacharach och tidigt sjuttiotal på västkusten, då finns det plats i bilradion för massor av tidsenlig, orkestrerad, arrangerad och gnolvänlig pop, så kallad easy listening av samma virke som i första singeln Hello Sunshine. Det finns tydligen en pressrelease som pratar om hur den nya plattan ”omfattar ett brett utbud av amerikanska teman, motorvägar och ökenlandskap, isolering och samhälle och varaktighet av hem och hopp.”

Jo, så kan det säkert vara. Och så var det ju ganska ofta under perioden då barndomens sextiotal övergick i sjuttiotalets tidiga vuxenhet. Man stod med ett öra vid melodiradion och det andra mot något mörkare och potentiellt mer intressant.

Ibland lät ytterligheterna förbluffande lika. Sargat själsökande tog skepnad i lättsam pop, som i sin tur kunde erbjuda oväntat djup under den sockriga ytan.

Jag minns mycket av musiken från den eran som ”guilty pleasures”, trams som man skulle skämmas för att bli ertappad med att lyssna på. I beg your pardon, I never promised you a rose garden. När det fanns både Led Zeppelin och Bob Dylan…

Idag – eller rättare sagt från och med 14 juni – är det fritt fram att frossa i både oförargligt livsbejakande solskenspop och mer substantiella grubblerier. En blandning av sött och salt.

Så låter i alla fall Spotifylistan där jag gissar hej vilt på artister och låtar som kanske passerat genom Springsteens öron på sistone. Jag kanske har helt fel, men då har jag i alla fall åstadkommit sommarens skönaste spellista redan nu. Håll tillgodo här.

Rave on, Buddy Holly!

juni 6, 2017

Buddy Holly har alltid stått i skuggan av Elvis, Chuck, Jerry Lee och Little Richard när rockens founding fathers diskuterats – ända tills igår då Bob Dylan helt otippat valde att göra honom till portalfigur i sin makalösa Nobel-föreläsning.

“If I was to go back to the dawning of it all, I guess I’d have to start with Buddy Holly. Buddy played the music that I loved – the music I grew up on: country western, rock ‘n’ roll, and rhythm and blues. Three separate strands of music that he intertwined and infused into one genre. One brand.”

En självklar anledning till Buddys baksätesposition är givetvis hans korta karriär, från skivdebuten 1956 till flygkraschdöden 1959 (the day the music died). Under de tre åren brann han som en supernova, sprutade ut hits och turnerade över hela USA men även i Australien och Storbritannien där han gjorde 50 gigs på 25 dagar.

På hans gravsten i hemstaden Lubbock finns förutom namnet Charles Hardin Holley även en ingraverad Fender Stratocaster.

Dylan igen:

“I was only six feet away. He was mesmerizing…//…Then, out of the blue, the most uncanny thing happened. He looked me right straight dead in the eye, and he transmitted something. Something I didn’t know what. And it gave me the chills.”

Lyssna på 20 klassiska Holly-låtar här.

Den store historieberättaren sätter punkt.

mars 19, 2017

Minst en gång i månaden under de senaste åren har jag tänkt att snart kommer dagen då Chuck Berry lämnar jordelivet. Det är ju så det funkar nu för tiden. Gamla favoriter och hjältar står på kö till pärleporten och är man född 1927 kan omvärlden ana vad som komma skall.

Jag blev alltså inte överraskad av dödsbudet.

Men en värld med Chuck Berry är bättre än en värld utan Chuck Berry. Därför bör alla vi som älskar rockmusik lyfta på hatten i vördnad inför mannen som drog upp ritningarna, byggde scenen och let it rock. Chuck Berry hade tänkt utbilda sig till frisör men blev istället chefsarkitekten bakom det som vi idag känner som rock & roll. Sedan mitten av 1950-talet har blåkopiorna studerats, kopierats och imiterats av hundratals band och artister.

Under det senaste dygnet har kondoleanserna strömmat in.

Rolling Stones lät meddela:

“The Rolling Stones are deeply saddened to hear of the passing of Chuck Berry. He was a true pioneer of rock & roll and a massive influence on us. Chuck was not only a brilliant guitarist, singer and performer, but most importantly, he was a master craftsman as a songwriter. His songs will live forever.”

Springsteen twittrade: “Chuck Berry was rock’s greatest practitioner, guitarist, and the greatest pure rock & roll writer who ever lived.”

Rod Stewart konstaterade: “It started with Chuck Berry. He was more than a legend; he was a founding father. You can hear his influence in every rock & roll band from my generation on.”

För egen del har jag älskat Chuck Berry sedan 1964 (möjligen till och med 1963) då jag som kortbyxklädd käck gosse hörde ”Memphis, Tennessee” på melodiradions Tio i Topp. På den tiden var jag oförmögen att förstå och tolka innebörden i berättelsen, där man först i sista versen inser att låten handlar om en saknad dotter efter en uppslitande skilsmässa.

När jag som vuxen och engelsktalande kunde ta in hela storyn vidgades bilden av Chuck Berry till närmast globala proportioner.

Idag används begreppet ”storytelling” inom allt från marknadsföring till stadsplanering eller kläddesign. Chuck Berry berättade storys i form av låtar på max 3 minuter, oftast kortare. Berättelsen om Marie i Memphis gick i mål på 2 minuter och 25 sekunder. Det sägs ju att en äkta mästare känns igen på sin förmåga att hantera ett begränsat format, och Chuck Berry var ett levande bevis ända till igår. Hans bästa låtar är extremt komprimerade noveller, romaner, filmer, ja faktiskt stundtals konstverk.

Fem exempel:

1. Sagan om den fattige pojken som inte kunde läsa – men som han kunde spela gitarr!

2. Reportaget om rallarna som flydde för livet när lokföraren tappat kontroll över tåget.

3. Reseberättelsen om grabben som slutligen kunde ringa hem och berätta att han var framme i det förlovade landet.

4. Nyhetsartikeln om sheriffen i Indiana och jakten på de kappkörande galningarna i två snabba bilar.

5. Novellen om de nygifta tonåringarna och deras partyliv i den nya lägenheten.

August Strindberg kickstartade sitt magnum opus med den (i Sverige) världsberömda meningen om han som kom som ett yrväder en aprilmorgon. Det är tveksamt om Chuck Berry någonsin läst Hemsöborna, men det är tveklöst att han behärskar konsten att dra in lyssnaren i dramatiken redan i första meningen. Så här börjar Brown Eyed Handsome Man: ”Arrested on charges of unemployment he was sitting in the witness stand”.

Killen blev alltså arresterad för att han var arbetslös. Klart man blir nyfiken, och nyfikenheten minskar inte när domarens fru ringer upp distriktsåklagaren och förklarar att han ska släppa den där brunögde mannen, om han vill behålla sitt jobb…

Eller den här:

När jag klev på bussen och hittade ett ledigt säte såg jag plötsligt kvinnan som borde bli min blivande fru ute på gatan. Jag skrek till chauffören att stanna bussen.

Det är ju Hemingway. Det är stor litteratur. Det är historieberättande av högsta rang. Det är Chuck Berry.

Lägg nu allt annat åt sidan och lyssna på 25 av hans bästa berättelser.

Tack, my precious Pustervik

februari 3, 2017

Klockan är halv åtta på kvällen. Det är beckmörkt ute. Jag
sitter vid köksbordet och känner hur en mancold knackar mig på axeln.
Visualierar mig liggande i badkaret med den nya boken. Vill verkligen inte gå
ut. Min fru steker pannbiff. Det luktar gudomligt.

Men my precious vinner. My precious Pustervik.

Jag kastar på mig ytterkläder och rusar nerför gatan, hoppar
på en vältajmad spårvagn och bara minuter senare är jag på plats för att se
americanaprinsen Aaron Lee Tasjan göra en superb och intim spelning inför ett hundratal
personer. Han vinner oss en efter en, och mot slutet är allt strålande varmt
och kärleksfullt och roligt.

Tömmer glaset, säger hej då till Peter och Peo och Lasse och
Peter, skakar hand med artisten och hoppar ombord på spårvagnen.

Svårare än så är det inte när man har en suverän rockklubb i
närområdet. Det är livskvalitet med guldkant. Jag är så glad för Pustervik
och för Woody West som outtröttligt och generöst bjudit mig på så mycket
fantastisk musik genom åren. Göteborg vore en väldigt mycket sämre stad utan
dessa eldsjälar, och jag vore en fattigare människa utan musiken.

I ren tacksamhet smällde jag ihop en timslång spellista med mina
egna Best Of Pustervik från de senaste åren.

Tony – vilken man, vilken röst, vilket liv!

oktober 31, 2016

Jag har alltid gillat Tony Bennett, men inte tillräckligt för att släppa fram honom ur Frank Sinatras skugga. Nu är det dags. Ju mer jag läser och lär om Tony, desto större framstår han – både som artist och människa. Faktum är att jag är stum av beundran för en man vars levnad närmast saknar motstycke.

Men först en reflektion: jag blir mer och mer övertygad om att man faktiskt kan ”höra” en människas karaktär genom hens röst. I fallet Tony har jag alltid tyckt mig höra en god människa, en humanist, en högst respektabel representant för mänsklighetens bästa sidor. Han utstrålar mer värme än Sinatra (som ändå glöder rätt bra), hans äkthet är totalt övertygande och hans famn känns gränslös.

image

Han fyllde 90 år i somras. För två år sedan turnerade han med Lady Gaga för fulla hus i USA och Europa. Helt overkligt.

Anthony Dominick Benedetto föddes 1926 i stadsdelen Astoria i Queens. Pappa John var specerihandlare, mamma Anna sydde kläder. Uppväxten var fattig, depressionen tvingade folk på knä med en stenhård politik som gjorde unge Tony till livslång demokrat. Det är liksom ingen tvekan om hur han röstar i presidentvalet. Han har aldrig tvivlat på sin politiska hemvist.

När pappan blev sjuk och dog drogs tumskruvarna åt ytterligare. Tony var tio år gammal och hade just gjort sitt första stora framträdande, sjungande bredvid borgmästare Fiorello La Guardia när den nya Triborough Bridge över East River invigdes. Borgmästaren klappade den duktige pojken på huvudet. Ett erkännande, men knappast en tröst.

I skolan var det teckning och konst som gällde, och Tony hoppades på en framtid i reklambranschen. Han började på New York’s School of Industrial Art men tvingades hoppa av redan som 16-åring. Mamman och syskonen behövde honom som familjeförsörjare.

18 år gammal blev han inkallad i armén. Andra världskriget gick mot sitt blodiga slut. Tony Bennett stred och sköt sig genom Frankrike och in i Tyskland. Han svalt och frös, nedgrävd i marken medan tyskarna pepprade desperat. Tony undkom döden med en hårsmån flera gånger om. I krigets slutskede var han med och befriade ett koncentrationsläger.

Kriget gjorde honom till hängiven pacifist. Han beskrev det som en permanent mardröm, ”som att sitta på första raden i helvetet”.

Tony stannade i Tyskland med de amerikanska trupperna. Han omplacerades till en underhållningsbataljon och fick äntligen sjunga igen. Tills han gjorde misstaget att äta middag med en gammal kompis från high school. En svart man. Tony bestraffades och kommenderades att dokumentera utgrävningar av lik i gravar.

Till slut fick han komma hem. Han använde arméns magra ersättning för att studera sångstilen bel canto, som lärde honom att hålla rösten i form genom hela karriären.

Han var den sjungande servitören som alla gillade. Han blev upptäckt. Han åkte på turné med Bob Hope. Han fick sjunga in en skiva. Han fick kontrakt med Columbia Records. Han slog igenom och fick hits och fans. Han hade
skrikande tonårstjejer när Beatles fortfarande gick i kortbyxor. När han gifte sig 1952 stod 2 000 sorgklädda flickor utanför St. Patrick’s Cathedral på 5th Avenue och grät tröstlöst.

”I Left My Heart In San Francisco” skrevs ursprungligen och bisarrt nog för att framföras av en operasångare. Låten föll i glömska fram till 1962 då Tony Bennett spelade in sin version. Den blev ingen hit, klättrade som högst till plats 19 på Billboard-listan. Idag är den en av de stora klassikerna. Pianointrot kan få en stimmig bar att tvärstanna i förväntan och glädje. Lyriken får vuxna män att gråta i whiskyn. Rösten får vuxna kvinnor att gråta. Små barn lystrar intuitivt. Hundar lägger sig tillrätta. Världen skimrar för ett ögonblick. Det är en makalös sång och det är Tony Bennetts stora paradnummer.

”I Left My Heart In San Francisco” finns i hundratals versioner; allt från superba tolkningar med Julie London eller Sammy Davis Jr. till funkspex med Bobby Womack och rena clownattacker från Bonzo Dog Doo Dah Band eller Frank Zappa. Alf Robertssons göteborgska version icke att förglömma.

Beatles genombrott och den brittiska popinvasionen blev ett tungt slag för Tony och hans kollegor. Marknaden förändrades, publiken decimerades. Skivbolaget pressade Tony att sjunga in en platta med tolkningar av samtida pophits. Inspelningarna gjorde honom fysiskt sjuk, på riktigt. Idag räcker det att se det rubbade psykedeliska omslaget för att känna äkta medlidande.

1965, när Beatles var som störst i USA, engagerade sig Tony Bennett i protesterna mot segregationen och rashatet i den amerikanska södern. När tiotusentals människor under ledning av Martin Luther King marscherat drygt åtta mil från Selma till Montgomery uppträdde Tony tillsammans med Harry Belafonte, Sammy Davis Jr. och Nina Simone på en enkel liten scen fjärran från nattklubbarnas Las Vegas. Han vägrade för övrigt också att uppträda i
apartheidens Sydafrika. Det fanns en stark ryggrad under den mysigt v-ringade tröjan.

Det kostade på att ta ställning. Många amerikaner betraktade Tony som en kommunistisk förrädare, samtidigt som de skivköpande kidsen ägnade sig åt annat. Det gick snabbt utför. Skilsmässa, ekonomiska bekymmer, droger. Skivbolaget och managern sade upp bekantskapen. 1979 var Tony Bennett nära döden igen. Denna gång i form av en överdos kokain.

Han reste sig på sitt yttersta. Eller rättare sagt, hans son tog honom i kragen. Den misslyckade rockmusikern Danny Bennett blev pappas nye manager, och styrde upp skiten. På fem år sanerades både ekonomi, hälsa och relationer. Skivbolaget öppnade dörren och 1986 låg Tony på topplistorna igen.

Tiden sedan dess har varit ett veritabelt triumftåg. Den smarte sonen  såg till att farsan hamnade i rätt sammanhang, från Letterman och Conan O’Brien till genombrottet för MTV och framgångsrika duetter med de hetaste nya artisterna, år efter år. Tony fick en ny stor och uppskattande publik utan att kompromissa en millimeter med sin egen stil och smak. New York Times skrev: “Tony Bennett has not just bridged the generation gap, he has demolished it.”

Han uppträdde i leran på Glastonbury i oklanderlig kostym inför en hänförd publik. Han uppträdde tillsammans med Michael Jackson till stöd för Bill Clinton som president. Han gjorde minst 100 shower varje år. Han spelade in MTV Unplugged-skivan som sålde platinum och blev Grammys Album Of The Year.

Han var då 68 år gammal. Idag är han som sagt 90.

Han sjöng duett med Amy Winehouse. Det blev hennes sista skivinspelning. Tony blev den äldste levande artisten någonsin på Billboard-listan, men han tog Amys död lika hårt som han när Whitney Houston dött. Det ledde till ännu ett ställningstagande, denna gång för legalisering av droger under ordnade former.

Förra sommaren reste staden San Francisco en 2,5 meter hög staty av Tony Bennett utanför Fairmont Hotel högst
upp på Russian Hill. Inför de inbjudna dignitärerna och den nyblivne 90-åringen framförde en ungdomskör ”I Left My Heart In San Francisco”, 55 år efter att han sjungit den för första gången på samma plats.

image

En cirkel slöts. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller när jag skriver dessa rader, tacksam över att sent men äntligen fattat att Tony Bennett inte står i Frank Sinatras skugga. Eller som Frank själv sa i en intervju med Life Magazine 1965:

”For my money, Tony Bennett is the best singer in the business. He excites me when I watch him. He moves me. He’s the singer who gets across what the composer has in mind, and probably a little more.”

Tony Bennett är 90 år gammal och har överlevt både andra världskriget, nöjesindustrins vassaste klor, ekonomisk ruin, narkotikamissbruk och fan vet allt annat.

Tony kan dö vilken dag som helst. Passa på att vara förberedd. Han har gjort 70 album och han är värd varje minuts uppmärksamhet. Och då har jag inte med ett ord berört hans måleri, med allt från eleganta teckningar till stora oljor… En sann konstnär och en stor människa.

Okej, ni fattar. Tonys livsgärning finns sammanfattad på en box med 73 (!) CD och 3 DVD-skivor. För säkerhets skull har jag gjort en mer lättillgänglig låtlista här.