masai mara

Från vildmarken till en dans på rosor

mars 22, 2019

Dag 8: torsdag 14 februari

Vår sista dag i vildmarken inleds som vanligt med tidig väckning och klockan sex sitter vi på våra etablerade platser i bilen. Efter en stunds huttrande stiger solen över savannen och färgar vår värld i flytande guld. Vi gör en sista game drive innan det är slutsafariat för den här gången. Vi kommer att längta tillbaka.

Turen tar oss först genom grönskan som omger den vattenfattiga floden, som om någon månad kommer att fyllas till brädden (inte bredden) av ”the rains” som alla vet ska komma. Vi möter en ensam elefantbjässe som promenerar fram över ett fält. En stund senare går filmen över i svartvitt när en grupp zebror visar upp sig.

En lejonhona sitter närmast orörlig på en liten kulle. Vi kör upp och kollar läget. På nära håll ser vi att hon är enormt tjock. Gravid?, undrar vi men både Joseph och Mary är överens om att lejoninnan är så full av mat att hon bara sitter och väntar ut matsmältningen. Ett stackars djur ligger i ett mätt djur, alltså. Hon ser nästan plågad ut. Vi rullar vidare och tillbaka till campen för en sista frukost och farväl. Vår tältvakt Jackson önskar oss välkomna tillbaka så snart som möjligt. Han undrar om det är kallt i Sverige? Vi visar några bilder på fjällstugor i snö. Han skrattar, så helt bisarrt.

På vägen mot det lilla flygfältet står en grupp giraffer som struntar blankt i att de utgör ett trafikhinder. Sävligt släntrar de vidare.

En kille rullar ut en stor oljetunna till vårt plan som just har landat. Han reser upp tunnan och pumpar för hand tills planet är fulltankat. Flighten österut mot Indiska oceanen går i tung motvind. Det gröna landskapet nedanför fläckas av molnskuggor som skapar ett camouflagemönster. Det är glest mellan byar och bosättningar, men de ökar ju närmare havet vi kommer.

Vi landar på Ukunda Airstrip och promenerar direkt från planet till taxin som väntar. Den 30-gradiga värmen slår oss milt på käften. Vi biter ihop.

Bilen släpps genom grinden och vi gör ännu en kulturell förflyttning, från vildmarken via de buckliga vägarna kantade av folklig kommers och rakt in i Leopard Beach Resort & Spa. En femstjärnig värld där vi ska leva livet i dagarna tre för så länge varar bröllopet mellan Vera och Tahir. Vi checkar in i en bungalow med utsikt över stranden och havet. Lägger oss på sängen och njuter av klimatanläggningen. Klipper med ögonen.

En timma senare står vi med varsin drink i handen bland hundratals glada bröllopsgäster. Det är Sangeet Night, den första festdagens höjdpunkt där drinkarna är bottenlösa och det känns som att man är mitt i en film. Banal jämförelse, jag vet, men här är den faktiskt adekvat. Vi dricker fram en fin aptit inför den fantastiska buffén där det bästa från Indien och Afrika samsas. Efter maten, round midnight, är det dansuppvisning med hotellets medarbetare och jag är dum nog att sätta mig på första raden och vips dansar jag runt med en ung tjej och försöker hänga med i svängarna. Hon skrattar, vi skrattar tillsammans. Jag somnar skrattande.

Krokodilen och hans tandhygienist etc.

mars 12, 2019

Dag 7: onsdag 13 februari:

Klockan är fem i sex och vi går genom mörkret mot bilen. Jackson berättar att en familj med lejon strövat omkring i campen medan vi sov. Vi kliver ombord och rullar iväg. Samma procedur som igår, en magisk soluppgång och sen en massa djurspotting.

Joseph kör en dryg timma innan han hittar lejonfamiljen. Precis som han misstänkte hade dom tagit sig över floden. Vi hittar dem lojt vilande i en liten skogsglänta. Fågelvägen är det bara 200 meter från vårt tält, men med bil var vi först tvungna att ta oss några kilometer nedströms och sen tillbaka igen. Vi är ensamma med sju lejon, varav ett gått och lagt sig ute i solen en bit bort. Jag fotograferar henne med iPhonen genom kikaren. För att det går.

Kolla filmen med lejonen: Lion’s Club

Idag ska vi äta bushfrukost, som serveras en liten bit utanför tältcampen. Känns lite väl schtekigt att bli serverad vid dukat bord mitt ute i vildmarken där en kock står och brassar ägg och bacon, men…

Tillbaka ut med bilen. Det är en ljuvlig dag, precis lagom varmt och efter ett tag känns det som att vi rör oss på lite högre höjd än vanligt. En mild bris får det höga gräset att vaja. Solen är fortfarande på uppgående och skapar vackert släpljus med långa skuggor.

När vi ska ta oss över en riktigt stökig flodövergång står en stor buffel i vägen och stirrar på oss med ett helt debilt ansiktsuttryck. Joseph låter bilen kräla fram över stenbumlingarna, och buffeln drar sig tillbaka till sitt gäng vid sidan av vägen.

Kolla gärna spektaklet här: Buffelcrossing

Vi följer Mara River österut i maklig takt. Joseph stannar på en klippa ganska högt över floden, och förklarar att vi är välkomna att kliva ur och sträcka på benen. Han bedömer att vi är utom fara. Vi går längs en liten stig ner mot vattnet och blir stående: ett dussintal krokodiler ligger i vattnet eller uppe på stranden. Ingen rör sig (varken vi eller dom). En bamse ligger halvvägs uppe på stranden med käften vidöppen, till synes fixerad. Joseph förklarar att det finns en liten fågel som har till jobb att flyga in i krokodilens gap och – håll i er nu – bedriva tandhygien genom att äta upp gammal mat som fastnat mellan krokodilens tänder.

Vi rullar några hundra meter till. Här ligger ett tjog flodhästar och chillar i vattnet. Frustar, sprutar lite ibland, dyker, skojbrottas och tycks ha det allmänt skönt. När vi åker vidare möter vi en vanlig folkabuss. Hur i helskotta har dom lyckats ta sig hit?

Vi åker över en kulle och möter en flock elefanter som är ute och äter gräs i godan ro, omgivna av lite bufflar som också betar fridfullt. Det är så svårt att beskriva den starka känslan av ödmjukhet och kärlek när man befinner sig så nära de riktigt stora djuren. Kolla filmen här så får ni kanske en liten aning:

Elefanter

Nåväl, dagen går mot sitt oundvikliga slut: en trerätters middag med sydafrikanskt vin och därefter övervakad promenad tillbaka till tältet. Myggnätet är på plats och vi somnar som barn.

 

Från soluppgång till sundowner i Masai Mara

mars 9, 2019

Dag 6: tisdag 12 februari

Klockan halv sex rasslar det till i tältduken. Det är Jackson som kommer med kaffe och kakor. Vi hoppar i kläderna och borstar tänder, solkrämar utsatt hud och kollar den modesta kamerautrustningen: en iPhone och en liten kompaktkamera. Det får duga, och vi är inte här för att ta passfoto på djur.

Klockan sex sitter vi i bilen. Det är beckmörkt när vi rullar ut från campen. Jag har fleecetröja och nobbar erbjudandet om den särskilda ponchon. Temperaturen ligger på cirka 7-8 grader. Snart är jag inte lika kaxig, och tar tacksamt emot plagget ifråga.

Vi rör oss genom alla soluppgångars moder, ett skådespel som på något sätt både gör mig lycklig och fundersam. Det var ju här som de första människorna gick. Nu kör vi över deras fotspår och ser en gudomlig värld som vi alla vet är hotad. Solen bränner snart bort mina futila funderingar. En fantastisk dag föds framför våra ögon.

Några kilometer norrut svävar ballongerna över landskapet. Det kostar typ fyratusen att ta plats i korgen och det är säkert en makalös upplevelse, men vi har Joseph och nu smyger han den mäktiga Toyotan fram till dagens första närkontakt. En lejonfamilj ligger och vilar i gräset.

Vid niotiden är det dags för frukost. Vi har synkat med gänget i den andra bilen och möts under det stora trädet på den öppna platsen. Joseph och hans driverkollega dukar upp en underbar buffé: stekt potatis, korv, bacon, avocado, mango, bönor, sandwichar med currykyckling… Allt är löjligt gott, till och med pulverkaffet som aldrig smakat så perfekt.

Mätta och belåtna kravlar vi tillbaka upp i bilarna. Nu är det varmt och skönt, omkring tjugo grader. Vi skumpar vidare i den makliga takt som är safarins naturliga hastighetsbegränsning. Skulle gissa att vi snittar 6-7 kilometer i timman. Om man kunde köra fortare skulle man missa själva poängen: att spana.

Efter en stund kommer vi till nytta som räddningspatrull. En annan bil (med mindre skicklig förare) har kört fast i leran. Joseph skuttar ut och langar över bogserlinan. Mary ger goda råd baserade på 40 års erfarenhet. Hon kom till Kenya som tonåring i början av 1970-talet tillsammans med sina föräldrar, blev blixtförälskad en brittisk safariguide, gifte sig och lämnade Upper East Side för de stora vidderna och de stora äventyren. Hennes berättelser om ”life on the Mara” är späckade med kunskap. Ibland går hon för långt i sitt briljerande och blir därmed lite tråkig mot Joseph, men jag gillar henne och vi har ett roligt käftslängande tillsammans. Det visar sig dessutom att hon varit i Göteborg massor av gånger eftersom hon är internationell hästhoppningsdomare. Men nu sitter hon längst bak i vår bil och röker en 10-15 cigg under en game drive.

Efter den dramatiska räddningsaktionen pustar vi ut, men inte tillnärmelsevis så djupt som självaste Lejonkungen. Han ligger i ett skuggigt buskage och drömmer om de bästa stunderna i sitt långa liv medan smattret från motorkamerorna ökar i takt med att fler bilar ansluter sig.

Safariguiderna delar med sig av sina fynd via mobiltelefon, men när vi upptäcker lejonhonan som letar efter sina ungar – då väljer Joseph att låta oss vara ensamma en lång stund. Vi följer hennes vandring in bland träden, över floden där vi skiljs åt med förhoppningen att hon hittar sina barn.

I en mer kuperad del av Mara rullar vi nerför en kurvig backe och uppför nästa kulle. Joseph svänger in bakom ett större buskage. Min falkblick och min skarpa hjärna har gett mig ett försprång, men jag agerar glatt överraskad bilen bromsar in vid EN BAR!

Ett tjugotal safaristolar står i en halvcirkel vända mot den nedåtgående solen. En lägereld sprakar hemtrevligt och vid den improviserade bardisken står James från vårt tältläger redo med ett drinkbatteri av internationell toppklass. Det är sundowner time och visst, det är turistiskt och visst, det är kanske en illustration av det vita privilegiet och visst, på en socioekonomisk skala är vi bortskämda som få – men just där och då är det en fantastisk händelse att minnas på dödsbädden. Det är därför vi ser så lyckliga ut.

Finns en liten film här:

1080p

 

 

 

 

Första natten hemma hos lejonen

mars 7, 2019

Dag 5: måndag 11 februari

Det har blivit något missförstånd med körningen så ingen bil är i sikte när vi ska till flygplatsen i gryningen. Lite telefonerande senare sitter vi dock i baksätet och ser dagen gry i stadens utkanter. Vår chaufför kör en lång rundsväng västerut för att slippa fastna i citytrafiken. Wilson Airport är inrikesflygplatsen full av mer eller mindre små plan. Vi har sällskap med familjen Bogren, paret Gyllenhake och Karin Nilsson, samtliga gamla Berlin-vänner som också är bjudna på bröllopet. Vårt plan är en tolvsitsig Cessna där knappt ens ett barn kan gå raklång. Jag sjunker ner och pluggar in de brusreducerande hörlurarna, drar ner kepsen, sluter ögonen och tänker att jag egentligen åker buss. Planet flaxar och har sig, men snart nog känner jag faktiskt sömnen komma.

Inflygningen är magisk med vyer över Masai Mara (1 510 km²) där giraffer och zebror promenerar ostört medan planet skumpar ner på den grusiga landningsbanan. ”Jennifer and Rose-Marie, this is your stop”, säger piloten. De två passagerarna ålar sig ur, får sitt bagage och vi flyger vidare. Nästa flight är fem minuter och efter ytterligare ett skutt är det vår tur att kliva av.

Olikiombo Airstrip: några hundra meter runway, ett enklare dass, en hydda som väntrum och en grupp masaikvinnor som säljer tyger ute i gräset. Joseph lastar in vårt bagage i sin Toyota Landcruiser som vi delar med vänninorna Mary och Hanna. Vi åker några minuter innan det är tvärstopp – tror jag… För det ser helt omöjligt ut att korsa floden, trots lågvatten. Flodbotten är ett enda stenröse. Inte kan det väl gå att köra över?

För Joseph är det bara en vanlig dag på jobbet. Meter för meter tar han oss mot andra sidan. Han stannar halvvägs och gör oss uppmärksamma på lukten. Flodhästfjärt, skrattar han och kryper vidare. Flodhästen ler klurigt och försvinner tillbaka under vattenytan.

”Skönt med fyrhjulsdrift,” säger jag. ”Nej, den behövs inte,” konstaterar han. Bilen är helt sanslös, sliten och gammal men ett monster till arbetshäst. Fyrhjulsdriften får vänta på värre utmaningar.

På andra sidan möter vi en bunt giraffer. Två unghannar bråkar så de långa halsarna slingrar sig runt varandra. Vi stannar för att fotografera. Efter ytterligare nån timmas långsam åkning – allt annat är uteslutet – kör vi längs floden tills vägen tar slut. Vi är framme vid Mare Ngenche, en safaricamp med tält som hämtade ur en gammal 40-talsfilm. Här ska vi bo i tre nätter. Tältet är stort som en normalsvensk tvårummare och vaktas varje natt av Jackson. Om det är något problem behöver vi bara anropa honom i walkie-talkien. Och om vi vill vara i fred (”för att till exempel läsa en bok”) ska vi sätta ner spjutet mitt i gången.

Efter en lunch i skuggan med utsikt över floden är det dags för eftermiddagens game drive, och det dröjer inte länge innan Joseph fått korn på en leopardhona. Den kommer ut från ett buskage och promenerar helt oberörd någon meter utanför vår bil. Plötsligt stannar den och vädrar. Går vidare.

Här är filmen: Leoparden

Att se djuren på nära håll höjer pulsen, men bara att få skumpa fram i godan ro genom landskapet är en upplevelse. Det är så vackert.

På hemvägen ser vi flodhästar stora som husbilar, svarta som flodbottens runda klippor och svåra att identifiera om dom inte rör sig. Men det gör dom. Käftarna är enorma när dom öppnar munnen.

Jag orkar inte duscha av mig safaridammet innan middagen som vi äter under månens sken. Allt smakar fantastiskt. När vi är mätta eskorterar Jackson oss tillbaka till tält nummer åtta. I mörkret får vi inte gå ensamma. Vi är gäster där lejon och flodhästar har sitt hem, där floderna Mara och Talek möts.

När vi ligger i sängen omgivna av myggnätet och med ljuset släckt. Då hör vi hur en flodhäst, kanske flera, går runt vårt tält och mumsar gräs. Det är ett sövande ljud.