love

Första dagen som äldre herre

mars 19, 2016

Igår var sista dagen i mitt liv som medelålders man. När jag
vaknade upp i morse skedde det i rollen som en äldre herre. Idag fyller jag
nämligen 60 år – en ålder som alltid känts svindlande, men som nu alltså är en
odiskutabel realitet.

Jag är 60 år gammal.

Eller är jag 60 år ung? Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Det är den stora frågan. Den helt avgörande frågan, vars
svar främst jag själv kan påverka. Det handlar i hög grad om psykologi, fysik,
kemi och matematik. Samtliga ämnen där jag aldrig fick särskilt höga betyg
under skolgången. Hög tid då att fokusera bättre på dem nu.

När man själv var ung var 60-åringar asgamla. Man satt vid
barnbordet hos äldre släktingar som fyllde jämnt, och betraktade dem närmast
som urtidsdjur i jämförelse med sin egen ungdom. Hur dom hade byxorna. Aladåberna.
Hur dom kammade sig. Deras ålderdomliga klädstil. Krustaderna. Deras fårade
ansikten.

Kanske är det självbedrägeri att tro att det är annorlunda
idag? Som om Nudiejeans och Tigerkavaj, iPhone 6 och färska amerikanska glosor
kunde dölja det faktum att jag de facto är född 1956, i krutröken efter andra
världskriget. Som om det inte märktes. Klart att det märks.

För någon månad sedan fick jag en så konkret påminnelse att
jag faktiskt måste skratta. Jag träffade en bekant kvinna på gatan. Vi stannade
och hälsade. Hon hade sällskap med en något yngre kvinna, som kan ha varit i
40-årsåldern. Vi blev introducerade. Jag sträckte fram handen. Hon tog den.

Och neg.

Det är sant. Hon neg. Vi skrattade tillsammans åt det udda i
situationen där hon reflexmässigt – till följd av uppfostran – faktiskt bar sig
lika gammeldags åt som hon kanske upplevde mig. Hon neg för farbror.

Än idag har jag inte sorterat mina tankar och känslor kring
den upplevelsen. Dock har jag dragit slutsatsen att ingen längre betraktar mig
som särskilt ungdomlig. Det är synd, för det är något jag alltid kunnat dra
nytta av tidigare. Ungdomlig, spänstig, orädd, lätt galen och nyfiken. Det var
jag i ett nötskal. Förr. Inte längre. Nu måste jag förlita mig på andra
positiva signalvärden. Måste bara fundera ut vilka de kan tänkas vara.

Pojkspänsten är borta med vinden, den saken är klar.
Stelheten sätter in med full kraft efter 50 och drabbar de flesta lika – utom dom
som antingen är naturfenomen eller haft vett att sköta sin träning inklusive
yoga. För dom är det ingen konst att knyta skorna eller ta sig ur sängen på
morgonen.

Slutsats: det är dags att ta tag i den fysiska biten. Man
har ingenting gratis längre. Den medfödda vigheten höll inte i evighet. Midjemåttet
smög sig in och saboterade, med blodtrycket i lömskt sällskap. Men allt det där
går att träna i schack. Jag har redan stans bästa PT vid min sida och när som
helst nu ska jag göra comeback i hennes regim – med kettlebells och crunches
och burpees och lyft och ryck tills svetten tränger fram lika ohejdbar som
under ens de korta spinningpassen. Ska bara…

Minnet är värre. Dom säger att korsord bör ingå i den
mentala dieten. Någon nämnde sudoku men då bröt jag samman av ren dumhet. Minnet
släpper. Vad heter skådisen som blev skjuten i kinden i den där filmen, du vet av
dom där bröderna som också gjorde den där med han som drack den där läbbiga
drinken hela tiden?

Google är en välsignelse för såna som jag. Men det vore kul
att komma ihåg saker utan uppkoppling.

Å andra sidan har jag huvudet fullt av personliga minnen som
ingen annan kan googla och ingen hacker kan komma åt. Det är ögonblick och
upplevelser som fyller mig med outsäglig glädje – men lika gärna hemska passager
som får mig att kallsvettas tills jag lyckas lägga på locket och gå vidare. Bra
och dåliga stories ur ett långt och händelserikt liv. Jag hoppas snart kunna ta
mig samman och randa en bokjävel om hela skiten, som Arne Lemberg sägs ha
formulerat enkelheten i att skriva en bok. Han blev mördad i Uganda 38 år
gammal och hann aldrig ägna sig åt varken oranga kuvert eller bucketlistor.

Bucketlistan, ni vet, ni som tittat på Jills Veranda. Listan
på sånt man verkligen vill göra innan man dör.

Jag har ingen sån och tänker aldrig skriva någon heller. Jag
tänker bara fortsätta försöka göra saker som jag gillar och trivs med och är
nyfiken på. Behövs inget excel-program för sånt.

Så mycket kvar att göra. Länder man vill se, städer man vill
ströva i. Jag har knappt ens varit i Asien, än mindre i Australien. Hela Texas
väntar på ett återbesök. Uruguay. Skottland – jag har varit i Wales och England
och Irland, men inte i Skottland. Ändå är det ett land som verkar ha byggts
helt enligt mina specifikationer. Jag kommer snart. Teenage Fanclub, whisky,
tweed – vänta, jag kommer snart!

Ibland känner jag det som att jag har en fot i varje ålder. Å
ena sidan planera pension, å andra sidan sitta sida vid sida med Albin och
lyssna på Kanye.

Det oranga kuvertet. Jag har alltid rivit sönder det
oöppnat.

När det kom häromveckan tog jag mod till mig och öppnade
det. Signalen var hundmat, med antydan till löjrom på toppen. Nåväl. Det – som
jag alltid har sagt – ordnar sig. Jag har ju faktiskt betalat in lite vid sidan
av det oranga kuvertet, och vem har sagt att man måste dricka champagne varje
dag? Min fru. Ja, och hon vet bäst. Det ordnar sig så länge vi håller ihop, och
det gör vi.

Åren mellan 50 och 60 har gått så rasande fort. Det är
naturligtvis så det blir framöver. Det går raskt utför. Varje dag har ett
mycket större värde än tidigare. Varje timma räknas, bokstavligen. Strategin:
att bli mer egoistisk och samtidigt med större omtanke och eftertanke än
någonsin tidigare. Det är mitt liv, men jag är inte ensam om det.

Hela året är fyllt av 60-årskalas. Själv har jag dragit ihop
en wild bunch ikväll för att fira. Familj, släkt, barndomsvänner, skolkamrater,
arbetskamrater, kunder som blivit vänner, en salig samling underbara människor
som jag haft förmånen att vandra tillsammans med under längre eller kortare
sträckor längs vägen från 0 till 60.

Och snart ska jag ut och pilgrimsvandra och ta farväl av Bruce
Springsteen. Först redan i april i Brooklyn och senare tre gånger om på Ullevi.
Han lägger de stora turnébootsen på hyllan, och jag älskar ju karl’n som svarat
för stora delar av the soundtrack of my life. Så här sa han på Sports Arena i
Los Angeles i tisdags:

“The
River is about time, time slipping away as you walk alongside your own
mortality and realize how you have a limited amount of time to love.”

En begränsad tid att älska. Den börjar
nu.

Berlin mellan drama och verklighet

december 9, 2015

Berlin. Jag missade tåget. Fattade inte ens grejen, trots
Bowie/Iggy/Reed och Wim Wenders och murens brakfall och den galna
återföreningsfesten och allt det andra som lockade halva bekantskapskretsen
till Berlin. Jag missade tåget och flög till London, Paris, New York och
Barcelona istället.

För några år sedan fick jag smaka under några intensiva dygn
med arbetskamraterna på byrån. Vacklade runt under den högblå himlen och
försökte ta in och tolka Berlin. Sen flög jag hem och skrev i Aftonbladet:

Jag är genomsvettig och genomlycklig för jag har just fått
en underbar glimt av mänsklighetens storhet som fyller mig med tro, hopp och
kärlek. Vid sidan av baren står en späd flicka med österländskt utseende. Hon
får oss att dansa som om golvet var täckt av glödhet plåt. Vi gör the funky
chicken. Vi gör the mashed potatoes och låter oss tacksamt matas fulla med soul
och blues och ska och swing och r&b.

Texten handlade om en förtrollad natt på Soul-Cat Club i
Kreutzberg där en ung DJ hittar hem till en primitiv
bluesskiva från 1948 och allt plötsligt blir som det ska för ett kort
ögonblick. Läs hela texten här om ni vill.

Förra veckan var jag tillbaka i staden. Tre män på fri fot
under fyra dagar. Det var jag, Ulf och Björn. Vi är varandras bästa vänner
sedan höstterminen 1969 på Vallhamraskolan i Sävedalen. Det var 46 år sedan vi
träffades.

Hade vi kul? Var Hitler galen?

Det blev en hej vild blandning av glühwein, arkitektur, schnitzel,
kastratsång, svart öl, nattklubb, ostron, lussebullsbak, promenader, champagne,
döner, u-bahn, currywurst, paradgator och gränder. Vi gjorde så mycket
tillsammans och skrattade så att de halvsekelgamla banden blev ännu starkare
trots att det knappast var möjligt.

Första dagen fick jag en oslagbar guidetur av Ulf, som bott
i Berlin i 20 år och känner hela stan ur alla tänkbara perspektiv. Vi hämtade
upp varsin cykel ur källaren på Altonaer Strasse. Sen trampade vi stan runt i
tolv timmar. Jag skojar inte. Vi började klockan 13 och kom hem vid ett på
natten.

image

På plats på Pariser Platz. (Foto: okänd tjej från Freiburg)

Tramptag för tramptag tog jag in staden – eller om det var
tvärtom, att den tog in mig. Först helt förvirrande, med den vidsträckthet som
först kan kännas nästan ödslig. Efterhand ökade begripligheten. Jag förstod mer
och mer, även om jag nästan tröttade ut min ledsagare med den tjatiga frågan:
är vi i öst eller väst? Var gick muren?

På söndagen sken solen lite matt, men ändå övertygande. Vi
gick mot bilen för en sväng till en loppmarknad. Några hundra meter bort
glänste Siegessäule, krigsmonumentet som Albert Speer placerade mitt i stadens
hjärta när han fantiserade som mest om det nya rikets huvudstad Germania.

Jag tog fram kameran och knäppte några bilder innan jag
satte mig i bilen. Ett dygn senare var jag hemma i Göteborg och såg senaste
avsnittet av Homeland. Då föll bitarna på plats ytterligare. Under dagarna i
Berlin hade jag ofta upplevt känslan av att vara mitt i Homeland, vars tredje
säsong ju utspelar sig i staden.

Terroristernas skåpbil med den dödliga saringasen rullar ut
på den breda gatan. Jag trycker på pausknappen och fryser bilden för att ta en
skärmdump. Några hundra meter bort glänser Siegessäule. Terroristerna körde på
våra gator, i våra kvarter.

image

På väg mot Siegessäule. (Foto: HBO ur Homeland)

Ni som följer Homeland vet hur nästan läskigt dagsaktuell
serien är, med sitt tema kring IS, flyktingkrisen och det förvirrade Europa.
Det som händer i serien händer i verkligheten och här står jag med en liten
Canon S-90 i handen och känner mig som på plats mitt i världens centrum. Det är
naturligtvis en illusion, eftersom det finns fler världar och dimensioner än de
som visas i TV-nyheter och Homeland.

I min värld är Berlin bättre och vackrare. Och som Ulf sa: ”Man
kan inte vara rasist om man gillar att bo i Berlin”. Han har naturligtvis fel,
men jag vill att han har rätt. Och då får det bli så.

image

På väg mot Siegessäule. (Foto: jag)