livet

Elefantbarn, sidensvett, poolhäng och panik

mars 4, 2019

Dag 4: söndag 10 februari

Solen skiner genom både träpersienn och jakarandaträd. Omelett, toast och kaffe som alltid i Kenya, och sen iväg på den skumpiga rödleriga vägen in mot stan. Vi ska hälsa på vår ”son” Jotto, en liten familjemedlem som jag och Marie fick i julklapp för några år sedan av våra egna människobarn. Jotto är en av ett tjugotal elefanter som bor på David Sheldrick Wildlife Trust i Lang’ata (Femte långgatan), där skickliga skötare ger nytt liv och hopp åt föräldralösa elefanter som hittats skadade i vildmarken. Vi är alltså fosterföräldrar och det är inte utan stolthet vi njuter av applåderna när vår lille treåring gör entré.

Bröllopet som vi är bjudna på i nästa vecka har dresscode för en av dagarna, nämligen indiskt. Jag har helt glömt att packa den sortens kläder så vi tar oss vidare till Diamond Plaza som ligger några hundra meter söder om Deep Sea Slums (jo, det står faktiskt så på kartan). DP är en stor shopping mall i två fastigheter, en gammal och en ny med 6-7 våningar i varje. Här finns allt man kan behöva, det mesta med indiskt ursprung. Vi går runt på de nedre våningarna i den gamla delen tills vi helt tappat orienteringen. Det luktar mat och kryddor och tyger högt och lågt. De flesta butikerna är små som kiosker, och det är i en sån låda jag hittar min outfit: en fotsid klädnad med duktigt mycket glitter runt kragen.

Trots att fläkten står på disken är jag genomsvett och nästan fastnar i allt råsiden. En ung flicka hjälper farbror. Dräkten kostar typ 700 spänn, men då ingår byxor. Jag slår till. Marie har redan det hon behöver, inköpt i Chennai för ett antal år sedan.

OK, good to go. Idag är det Rasimas födelsedag och det ska firas med lite skönt eftermiddagshäng vid poolen på nybyggda hotellet Kingfisher’s Nest mitt i stan. Alla är där, från brudparet till hela tjocka släkten. Här från femtonde våningen har man en vidsträckt utsikt över staden som för bara drygt hundra år sedan knappt var mer än en träskmark där den nya järnvägen från Mombasa passerade på väg till Uganda. Idag är Nairobi östra Afrikas obestridliga huvudstad, med drygt tre miljoner invånare och en puls som är både energisk och lugn på ett märkligt sätt. Skål för det, i White Cap-öl och med spicy samosas som tilltugg. Efter en stund ligger även vi i poolen och tänker att oj va kul.

Ulf och Rasima följer med oss hem till Hob House, där även Emina, Bosse, Herman och Agnes bor. Det blir födelsedagsmiddag med libanesisk mat och en liten söt dessert som bärs fram under sång.

IMG_9749.TRIM

När vi står och packar kring midnatt fryser jag till i panik. Mitt pass är försvunnet! Jag vänder upp och ner på rummet, gång på gång. Till slut ringer jag och väcker Ulf. Han ringer strax tillbaka. Passet ligger i resväskan som vi parkerat i brudparets hus. Vår snälle värdshusvärd Peter kör mig hela vägen och tillbaka. Vad säger man? Asante sana, tack så hemskt mycket.

Harry Westgårdh hade fyllt 90 idag

juni 16, 2017

Idag skulle Harry Westgårdh ha fyllt 90 år om inte hjärtat stannat så onödigt tidigt som det gjorde. Sommaren 1964 gick han ur tiden och efterlämnade en alltför ung änka och två pojkar med skrubbsår på knäna och – åtminstone för min del – ett stort hål inuti kroppen.

Jag ska försöka att inte bli för sentimental och ledsen. Det är längesen nu. Sommaren 1964. Vi åkte på semester till Jylland. Han dog på sjukhuset i Frederikshamn. ”It’s All Over Now” med Rolling Stones var sommarens hit. Vi tog oss vidare in i hösten och ett liv som efterhand och så sakteliga kom att bli riktigt fint även om han fattades.

Min pappa föddes 1927 och dog 1964. Han blev 37 år. Jag överlevde honom för längesen. Om han hade fortsatt leva hade vi kanske haft kalas i helgen. Inte idag, men troligtvis på söndag. Möjligen på ett äldreboende, men kanske i ett riktigt hem. Det kan man bara fantisera om. Hans egen pappa blev bara 62, så oddsen kanske talar emot hela tanken. Men om – om han hade fått försöka blåsa ut nittio ljus på en jordgubbstårta i kretsen av oss andra, då hade han haft mycket att se tillbaka på.

När jag tänker på honom är det oundvikligt att fundera över allt vi kunde fått vara med om tillsammans.

Vi hade sett fotbolls-VM 1966. Han hade hört Sgt Pepper från min grammofon. Han hade fått se mig stå i mål. Han hade fått träffa mina vänner. Jag hade fått skäll och beröm. Vi hade kanske bott i ett hus. Han och mamma hade åkt på semester. Månlandningen. Vad hade vi haft för bil? Kanske övningskörde han med mig? Han hade blivit farfar fyra gånger. En av ungarna fick hans förnamn. Vi hade nog druckit whisky för att fira. Kanske åkte vi på en resa 1991 när han just blivit pensionär och jag blivit pappa för andra gången. Murens fall. Klimatförändringarna. Flyktingkrisen. Allt som händer nu. Vad hade han tyckt? Hade vi varit överens?

Det är omöjligt att veta och det spelar inte längre någon roll. Han finns inte längre. Det var längesen han dog men livet blev riktigt jäkla bra trots att vi inte fick gå bredvid varann längs tillvarons stigar och avenyer. Det är så mycket jag önskar att vi hade fått dela, men som sagt: it’s all over now och det blev ingen födelsedagstårta. Sånt är livet, och döden. Jag ville mest säga grattis. Vi tänker på dig.

image

Helgen vecka 48, en musikklassiker

november 29, 2015

Helgen vecka 48 kan jag summera en av årets bästa
veckor när det gäller musikaliska upplevelser. 2015 har varit ett stort år med
massor av bra plattor, fina konserter och inte minst enorma retrospektiv-grunkor
som t.ex. dokumentationen av Dylans kreativa eruption 1965-66 (The Cutting Edge
1965-1966: The Bootleg Series Vol. 12) och det mäktiga The River-paketet med
dokumentärfilm, samlingsbox och möjligen även exklusiv badhandduk for
collectors only…

Men allt är inte gubb i min värld, även om många tycks tro
det. Här är vecka 48 dag för dag:

·     
Måndag 23 november: Jobbade metodiskt hela
kvällen till tonerna av The Sons of Champlin, svängig västkust som jag missade
när den hände. https://open.spotify.com/track/2ZdzvD4riij2E1zvFH7vuL

·     
Tisdag 24 november: Köpte biljetter till
spelningar på Pustervik med Jason Isbell och Father John Misty. Fick visst med
mig två vinylplattor också: ”Get Yer Ya-Yas Out” och ”Chicago II”, bägge i
prima skick till bra pris.

·     
Onsdag 25 november: Skrev en Facebook-post om
spektaklet Black Friday och fastnade i Steely Dan-loopen som är erkänt svår att
ta sig ur.

·     
Torsdag 26 november: Såg Kamasi Washingtons
makalösa spelning på Nefertiti och fick ett minne för livet.

https://www.youtube.com/watch?v=GG0d_Fl7p5o

·     
Fredag 27 november: Upptäckte Neal Casals magiskt
flummiga jam-orgie ”Circles Around The Sun” som specialskrevs som väntemusik på
Grateful Deads avskedskonserter. Fenomenala one take-inspelningar live i studio
med toppmusiker i toppform. https://open.spotify.com/album/2BsLSSEQrjxOBCdNLyqzfh

·     
Lördag 28 november: Såg Bob Hund tillsammans med
Göteborgs Symfoniorkester på Konserthuset, en stark upplevelse som tillfälligt
återupprättade min tro på mänsklig godhet även i detta land.

https://www.youtube.com/watch?v=gaz5ONjMn9M&feature=youtu.be

·     
Söndag 29 november: Sitter i soffan och hör hur
Albin städar sitt rum till tonerna av Creedence Clearwater Revival.