livet

Tillbaka till framtiden igen?

mars 18, 2020

STRÖVTÅG: Inspirerad av den charmiga debutromanen ”Jag bor i Kortedala” av sjukgymnasten Lars Hoffmann beger jag mig tillbaka till Göteborgs första förort, designad och byggd som en satellit helt frikopplad från övriga stan. Det blir en lite sorglig tripp till en epok då ordet framtid ännu var positivt laddat, men också en växande tro på att den bedagade skönheten har alla förutsättningar att göra comeback.

För typ 50 år sen kändes vägen uppför Burmabacken som en port till den moderna framtiden. Så snart mammas lilla folkabubbla klarat den branta stigningen öppnade sig en ny värld som omtalades med epitetet mönsterstadsdel. Hit for vi från landsbygden i Gunnilse för att hälsa på släkt ibland och handla saker ibland. Blygsamma veckopengar investerades i skivaffären på Röda torget som det kallades efter färgen på husfasad och stenläggning. ”Where Were You When I Needed You” med danska The Hitmakers minns jag som igår. Torget heter egentligen Årstidstorget, analogt med de flesta andra torg- och gatunamn i Kortedala. Nu går jag genom passagen där två somaliska tjejer fnittrar runt sina mobiler. Själva torgytan är borta, ersatt med en misskött liten konstgräsplan och ett trasigt pingisbord. Skivaffären har blivit en servicebutik bredvid en pizzeria & pub. Saknas gör också leksaksaffären där jag nog köpt en smärre eskader av modellflygplan.

Vid sexans ändhållplats lockar Bassra Gatukök med både färska falafel och färska hamburgare. Betyget på nätet är hela fem stjärnor, men jag satsar på kvarterskrogen Mitt Kök på Kortedala Torg. Slår mig ner med en mäktig kebabrulle och smälter intrycken efter en rundvandring i stadsdelens hjärta.

Torget är sig både likt och olikt. Erik Ragndal och Johan Tuvert skulle känna igen sitt arkitektoniska verk. Forum ligger kvar, om än med annat innehåll: grönsaksaffär jämte en bingohall. Konfekthuset finns kvar, liksom mönstret i den fina stenläggningen. Plaskdammen är tom. Stora julhjärtan hänger kvar i trädet vid den nedsänkta lekplatsen som har en skojig krokodil att bestiga. Neonskylten (original?) signalerar kortedala BIBLIOTEK med sin retrotypografi.

   

Om vi förenklat säger att Kortedala byggdes för SKF-personal, varvsfolk och Göran Johansson är befolkningen idag en annan. Verksamheterna runt torget speglar tydligt stadsdelens förändrade demografi. Såväl resebyrån som sminkbutiken heter Banadir, torgkrogen serverar thai och kinamat, det är kö till kontanter i bankomaten och money transfer erbjuds i flera lokaler. Det är mycket folk i rörelse. Hemköp håller öppet från tidig morgon till sen kväll. Magneten lockar med leksaker, presentartiklar, hushåll, livs, konfektyr. Grannen Alpha Coaching & Education utropar att ”Alla har en plats på arbetsmarknaden!”

De flesta jag möter är antingen invandrade eller/och gamla. Det är deras torg och det vore förmätet att recensera utbudet. Dessutom var kebaben väldigt god.

På wikipedia nämns kända personer med uppväxt eller anknytning till Kortedala: festfixaren Bindefeld, handbollsjätten Ljubo Vranjes, skådespelerskan Helena Bergström, popsmeden Jens Lekman – och självklart starke mannen Göran Johansson. Jag kan inte se något som talar emot fem helt nya kändisar med helt andra namn på den listan om tio år.

I början av Adventsvägen ligger ett museum som visar hur en typisk folkhemslägenhet såg ut under rekordåren 1955-1965. Det är välskött och jättefint, men lite väl nostalgiskt för min smak så jag fortsätter hundra meter in i högersvängen. Där, på nummer 11, bodde min mamma i över tjugo år. Strax innan hon flyttade häromåret hade dom börjat spränga och gräva och härja på andra sidan gatan. Nu står de klara: tre resliga punkthus med hundratjugo lägenheter. Och det ser bra ut, på samma sätt som det nya höghuset vid Kortedala torg ser bra ut. Nya hus ger fler människor, och det luftiga Kortedala både tål och behöver rejält med förtätning och föryngring.

Vid Citytorget blir jag stående stum inför åsynen av hur vanskött det är. Mycket av det som förr lockade arkitekter och stadsplanerare från hela världen för att studera Kortedala är idag slitet och sargat, ibland rent övergivet. De som svikit mest är politiken och fastighetsägarna och de som hanterar marken mellan husen. Det ser bitvis inte klokt ut. Men kärnan är intakt. Geografin, variationen, grönskan, vyerna, höjderna. Det är inget man rubbar eller försummar likt trasiga papperskorgar, ruttna bänkar, flagnande fasader.

 

Sista stoppet blir vid Lyktan, den unikt originella korsningen mellan en futuristisk månlandare och en medeltida stadsport. 1958 var den så far out att kungen själv kom för att inviga framtidens fränaste fruktaffär. För det var det den var. Efter ett kvartssekel i fritt förfall har nu Bostadsbolaget fattat grejen och beslutat att bekosta en renovering.

Likt ett nyfiket barn trycker jag näsan mot glasrutan och tittar in på nylagt golv och tänker vad kul om självaste Lyktan kunde bli en lysande symbol för Kortedalas renässans.

 

 

 

Efter våren väntar framtiden

mars 16, 2020

Ser i mobilen att det ska vara hela sju plusgrader ute. Väljer bort dunvästen och nöjer mig med den tunna rocken. Nere i trapphuset borras det i en lägenhet. Det normalt så irriterande ljudet låter plötsligt som musik i mina öron.

Någon investerar kanske i ett nytt kök eller badrum och har hyrt in skickliga hantverkare för att förverkliga den drömmen. Underbart.

Ute på gatan känns luften nästan ljummen. På skolgården sparkar barnen boll och tjoar, lyckligt fria från vuxenvärldens bryderier. Från träden hör jag fåglar sjunga som om även dom vägrar böja sig.

Vänta lite, säg inget… det måste vara våren!

Uppe på torget är det full ruljangs. Ett ungt par kommer ut från blomsteraffären. Dom har hamstrat tulpaner. Inne på Coop ser det hyfsat normalt ut. Jag tar en liten paket med fyra rullar dasspapper, en flaska handtvål, tre wienerbröd och… nähä, de frysta ärtorna kommer först i eftermiddag. No worries. Rullar ner till Jimmy & Joans för att köpa bagels men Elisabeth har stängt så det får bli en pizza från Il Gambero istället. Fullt av folk, glad stämning.

Nere i Allén rullar massor av bilar körda av målare, elektriker, rörmokare – alla på väg till och från jobb. En vacker och uppmuntrande syn. I Kungsparken lyser solen lyser över de nyutslagna krokusarna. En ung kvinna korsar gatan med en bebis i famnen. Många jag ser bär redan solglasögon. Blir försiktigt omkörd av Göteborgs Solskydd. Deras tid är nu. Längs Vasagatan lyser husen nästan surrealistiskt ljusa.

Vid Heden joggar en kille joggar i kapp med en cyklist. Korsar Avenyn där folk flanerar som i fornstora dar. Med våren för dörren.

Jo, jag vet att det var en chimär, en bedräglig hägring. Men det var en vacker bild och jag vägrar att se annat än hjul som rullar och människor med solsken i blick. Jag håller mig uppdaterad och informerad, men fan heller att jag ska lägga mig ner och bidra till den stora uppgivenheten.

För att: The darkest hour is just before dawn. Keep calm and carry on. All you need is love. Twist and shout.

Nu är våren här, och snart nog blir det sommar. Därefter väntar framtiden. Ge inte upp!

Elefantbarn, sidensvett, poolhäng och panik

mars 4, 2019

Dag 4: söndag 10 februari

Solen skiner genom både träpersienn och jakarandaträd. Omelett, toast och kaffe som alltid i Kenya, och sen iväg på den skumpiga rödleriga vägen in mot stan. Vi ska hälsa på vår ”son” Jotto, en liten familjemedlem som jag och Marie fick i julklapp för några år sedan av våra egna människobarn. Jotto är en av ett tjugotal elefanter som bor på David Sheldrick Wildlife Trust i Lang’ata (Femte långgatan), där skickliga skötare ger nytt liv och hopp åt föräldralösa elefanter som hittats skadade i vildmarken. Vi är alltså fosterföräldrar och det är inte utan stolthet vi njuter av applåderna när vår lille treåring gör entré.

Bröllopet som vi är bjudna på i nästa vecka har dresscode för en av dagarna, nämligen indiskt. Jag har helt glömt att packa den sortens kläder så vi tar oss vidare till Diamond Plaza som ligger några hundra meter söder om Deep Sea Slums (jo, det står faktiskt så på kartan). DP är en stor shopping mall i två fastigheter, en gammal och en ny med 6-7 våningar i varje. Här finns allt man kan behöva, det mesta med indiskt ursprung. Vi går runt på de nedre våningarna i den gamla delen tills vi helt tappat orienteringen. Det luktar mat och kryddor och tyger högt och lågt. De flesta butikerna är små som kiosker, och det är i en sån låda jag hittar min outfit: en fotsid klädnad med duktigt mycket glitter runt kragen.

Trots att fläkten står på disken är jag genomsvett och nästan fastnar i allt råsiden. En ung flicka hjälper farbror. Dräkten kostar typ 700 spänn, men då ingår byxor. Jag slår till. Marie har redan det hon behöver, inköpt i Chennai för ett antal år sedan.

OK, good to go. Idag är det Rasimas födelsedag och det ska firas med lite skönt eftermiddagshäng vid poolen på nybyggda hotellet Kingfisher’s Nest mitt i stan. Alla är där, från brudparet till hela tjocka släkten. Här från femtonde våningen har man en vidsträckt utsikt över staden som för bara drygt hundra år sedan knappt var mer än en träskmark där den nya järnvägen från Mombasa passerade på väg till Uganda. Idag är Nairobi östra Afrikas obestridliga huvudstad, med drygt tre miljoner invånare och en puls som är både energisk och lugn på ett märkligt sätt. Skål för det, i White Cap-öl och med spicy samosas som tilltugg. Efter en stund ligger även vi i poolen och tänker att oj va kul.

Ulf och Rasima följer med oss hem till Hob House, där även Emina, Bosse, Herman och Agnes bor. Det blir födelsedagsmiddag med libanesisk mat och en liten söt dessert som bärs fram under sång.

IMG_9749.TRIM

När vi står och packar kring midnatt fryser jag till i panik. Mitt pass är försvunnet! Jag vänder upp och ner på rummet, gång på gång. Till slut ringer jag och väcker Ulf. Han ringer strax tillbaka. Passet ligger i resväskan som vi parkerat i brudparets hus. Vår snälle värdshusvärd Peter kör mig hela vägen och tillbaka. Vad säger man? Asante sana, tack så hemskt mycket.

Harry Westgårdh hade fyllt 90 idag

juni 16, 2017

Idag skulle Harry Westgårdh ha fyllt 90 år om inte hjärtat stannat så onödigt tidigt som det gjorde. Sommaren 1964 gick han ur tiden och efterlämnade en alltför ung änka och två pojkar med skrubbsår på knäna och – åtminstone för min del – ett stort hål inuti kroppen.

Jag ska försöka att inte bli för sentimental och ledsen. Det är längesen nu. Sommaren 1964. Vi åkte på semester till Jylland. Han dog på sjukhuset i Frederikshamn. ”It’s All Over Now” med Rolling Stones var sommarens hit. Vi tog oss vidare in i hösten och ett liv som efterhand och så sakteliga kom att bli riktigt fint även om han fattades.

Min pappa föddes 1927 och dog 1964. Han blev 37 år. Jag överlevde honom för längesen. Om han hade fortsatt leva hade vi kanske haft kalas i helgen. Inte idag, men troligtvis på söndag. Möjligen på ett äldreboende, men kanske i ett riktigt hem. Det kan man bara fantisera om. Hans egen pappa blev bara 62, så oddsen kanske talar emot hela tanken. Men om – om han hade fått försöka blåsa ut nittio ljus på en jordgubbstårta i kretsen av oss andra, då hade han haft mycket att se tillbaka på.

När jag tänker på honom är det oundvikligt att fundera över allt vi kunde fått vara med om tillsammans.

Vi hade sett fotbolls-VM 1966. Han hade hört Sgt Pepper från min grammofon. Han hade fått se mig stå i mål. Han hade fått träffa mina vänner. Jag hade fått skäll och beröm. Vi hade kanske bott i ett hus. Han och mamma hade åkt på semester. Månlandningen. Vad hade vi haft för bil? Kanske övningskörde han med mig? Han hade blivit farfar fyra gånger. En av ungarna fick hans förnamn. Vi hade nog druckit whisky för att fira. Kanske åkte vi på en resa 1991 när han just blivit pensionär och jag blivit pappa för andra gången. Murens fall. Klimatförändringarna. Flyktingkrisen. Allt som händer nu. Vad hade han tyckt? Hade vi varit överens?

Det är omöjligt att veta och det spelar inte längre någon roll. Han finns inte längre. Det var längesen han dog men livet blev riktigt jäkla bra trots att vi inte fick gå bredvid varann längs tillvarons stigar och avenyer. Det är så mycket jag önskar att vi hade fått dela, men som sagt: it’s all over now och det blev ingen födelsedagstårta. Sånt är livet, och döden. Jag ville mest säga grattis. Vi tänker på dig.

image

Helgen vecka 48, en musikklassiker

november 29, 2015

Helgen vecka 48 kan jag summera en av årets bästa
veckor när det gäller musikaliska upplevelser. 2015 har varit ett stort år med
massor av bra plattor, fina konserter och inte minst enorma retrospektiv-grunkor
som t.ex. dokumentationen av Dylans kreativa eruption 1965-66 (The Cutting Edge
1965-1966: The Bootleg Series Vol. 12) och det mäktiga The River-paketet med
dokumentärfilm, samlingsbox och möjligen även exklusiv badhandduk for
collectors only…

Men allt är inte gubb i min värld, även om många tycks tro
det. Här är vecka 48 dag för dag:

·     
Måndag 23 november: Jobbade metodiskt hela
kvällen till tonerna av The Sons of Champlin, svängig västkust som jag missade
när den hände. https://open.spotify.com/track/2ZdzvD4riij2E1zvFH7vuL

·     
Tisdag 24 november: Köpte biljetter till
spelningar på Pustervik med Jason Isbell och Father John Misty. Fick visst med
mig två vinylplattor också: ”Get Yer Ya-Yas Out” och ”Chicago II”, bägge i
prima skick till bra pris.

·     
Onsdag 25 november: Skrev en Facebook-post om
spektaklet Black Friday och fastnade i Steely Dan-loopen som är erkänt svår att
ta sig ur.

·     
Torsdag 26 november: Såg Kamasi Washingtons
makalösa spelning på Nefertiti och fick ett minne för livet.

https://www.youtube.com/watch?v=GG0d_Fl7p5o

·     
Fredag 27 november: Upptäckte Neal Casals magiskt
flummiga jam-orgie ”Circles Around The Sun” som specialskrevs som väntemusik på
Grateful Deads avskedskonserter. Fenomenala one take-inspelningar live i studio
med toppmusiker i toppform. https://open.spotify.com/album/2BsLSSEQrjxOBCdNLyqzfh

·     
Lördag 28 november: Såg Bob Hund tillsammans med
Göteborgs Symfoniorkester på Konserthuset, en stark upplevelse som tillfälligt
återupprättade min tro på mänsklig godhet även i detta land.

https://www.youtube.com/watch?v=gaz5ONjMn9M&feature=youtu.be

·     
Söndag 29 november: Sitter i soffan och hör hur
Albin städar sitt rum till tonerna av Creedence Clearwater Revival.