lättja

Latheten dödar oss innan klimatet kollapsar

mars 1, 2020

Långt innan klimatet kollapsar kommer latheten att bli vår död. Vår ständiga strävan efter minsta möjliga ansträngning gör oss till lättjefulla zombier, bekvämt men oundvikligt på väg mot vår egen apokalyps.

Nyligen krockade jag med en kille på en elscooter, den där gröna varianten. Jag kom cyklande i Allén på väg över Avenyn. Jag hade grönt ljus. Det hade inte han. Han hade hörlurar. Han hade ingen hjälm. Han for som en vante och landade på rygg i en vattenpöl medan jag flög över styret som en tecknad seriefigur och landade på händer, bröst och knän. Det gjorde ont men jag kunde tala. ”Vafan skärp dig!”, sa jag. ”Förlåt, förlåt”, kved han.

Efter att ha säkerställt att han inte behövde mina militära sjukvårdskunskaper trampade jag vidare mot Järntorget, mörbultad men vid liv och med hjälmen kvar på huvudet. Under den tänkte jag: ”Han borde ju fan lära sig trafikreglerna”.

Sen ändrade jag mig: ”Han borde lära sig att gå”.

För om man bortser från att man uppenbarligen riskerar livet på en sån där mackapär: det är ju dessutom ett nästan övertydligt uttryck för vår tids lathet. Man står rakt upp och ser orörligt löjlig ut istället för att promenera de några hundra meter dit man vill förflytta sig. Fem minuter i 25 kilometer i timman kostar femton kronor. Ingen stor summa, men en lat sådan. På elscootern kommer man i bästa fall två kilometer på fem minuter. Att gå motsvarande sträcka skulle ta ungefär 20-25 minuter, kanske ännu snabbare om man är 25 år och på väg till ett förutsättningslöst och spännande affärsmöte.

Man sparar 20 minuter. Det kostar 15 kronor. Att gå är gratis. Det är dessutom trevligt eftersom man rör både ben och armar på ett naturligt sätt – i stället för att likna en staty på rymmen eller en skyltdocka på utflykt.

Att elscootrarna är nästan komiskt ohållbara är väl dokumenterat. Någon klimatvinst går inte att räkna hem. Särskilt inte i jämförelse med apostlahästarna.

Nej, det är latheten som banat väg för att elscootrarna ska få ligga slängda i vart och varannat gathörn. I kombination med e-handel bygger vi ett maskineri som gör våra stadskärnor torftigare, dummare och direkt klimatförnekande i sin förmenta smartness.

Jag e-handlar ibland, men ganska sällan. Det är när jag behöver en bok som inte finns på den svenska marknaden eller en oemotståndlig t-shirt. Vanliga böcker handlar jag hos Inês på Landala Torg och ordinära t-shirts i valfri klädaffär. På samma gammalmodiga sätt handlar jag allt annat som ibland behövs: mat, glödlampor, medicin, skor eller surdegsbröd.

Det vanligaste temat på insändarsidan i ortstidningen handlar om hur nästan ogenomförligt svårt det är att handla i Göteborgs centrum, eftersom ”byggraseriet” gör det omöjligt att köra bil hela vägen från Hovås till saluhallen. Med slutsatsen att denna ”otillgänglighet” påskyndar ”innerstadens död”. Det är nonsens, eller åtminstone bra nära. Den helt övervägande orsaken till minskande kundunderlag är e-handeln.

Alltså latheten.

J’accuse: e-handeln både sabbar våra stadskärnor och spottar i ansiktet på alla som ser klimatförändringarna som mänsklighetens största hot. E-handeln är en evighetsmaskin av varor som färdas jorden runt i flygplan, fraktfartyg, långtradare och lastbilar för att till slut fylla varje kubikmeter i underdimensionerade gamla tobaksaffärer. Den producerar vettlösa mängder skräp i form av emballage i kartong, plast och fan vet allt. Som i sin tur fraktas med lastbil till förbränningsanläggningar.

Många av kartongerna som flyger jorden runt till våra svenska bostäder innehåller produkter som är skapade enbart för att bejaka lathet.

-Med pizzasaxen kan du enkelt klippa upp en slice och lägga på tallriken. Perfekt för den late som inte orkar skära upp med kniv innan.

-Minidammsugare för att städa upp skrivbordet utan att du ens behöver resa dig.

-Läsglasögon med vinklade glas för att läsa liggande utan att behöva luta huvudet.

-Har du burkar du inte orkar panta? Spara på utrymme med denna burkkross.

-Denna lazy arm är perfekt för dig som inte orkar hålla upp din surfplatta när du kollar på serier.

Jag erkänner: på samma sätt som jag älskade den gamla Hobbex-katalogen skrattade jag gott när jag läste om dessa och många andra prylar som exploaterar vår inneboende lathet. För nu ganska längesen skrattade jag på samma sätt åt den första självgående gräsklipparen, tätt följd av den autonoma dammsugaren. Idag betraktas de exemplen som närmast självklara i den moderna tillvaron. Där varje chans att spara några steg eller minuter upplevs som en befrielse… När det egentligen är tvärtom. En lättjans fångenskap.

Lathetens motsats heter ansträngning, och utan ansträngning kommer man ingenstans. Det är nog essensen i det jag försöker säga. Världen behöver inte fler människor som inte orkar, inte bryr sig. Varken våra enskilda personliga problem – vad de än må vara – eller de stora globala utmaningarna låter sig lösas genom att vi lutar oss tillbaka.

Vi behöver anstränga oss lite mer – istället för ännu mindre.

Jo, jag vet att jag är en gubbjävel, med omoderna värderingar och otidsenlig världsbild. Jag har aldrig ens övervägt att beställa mat som cyklas hem av en underbetald stackare med fyrkantig ryggäck. Jag skulle hellre förbli nykter än att öppna vinflaskan med en batteridriven korkskruv. Och jag skulle aldrig avsluta ett mail med mvh.

Det är ingen vänlig hälsning. Det är bara lathet.