katten

Lundell gör magi av Stockholm och det mesta

november 25, 2019

Allt oftare känns det allt viktigare att hålla ögon och öron öppna för inspirerande förebilder som trotsar både det egna åldrandet och omgivningens ivrighet att räkna ut och döma bort.

Därför är det en så rent ljuvlig sak att lyssna på Ulf Lundells nya ”Stockholm i december”. En nybliven sjuttioåring går han ner för gatan som en rättmätig mästare, och man kan bara lyfta på hatten och konstatera att ibland är gammal inte bara äldst utan även bäst. Ärligt talat, jag blir nästan lite tårögd vid tanken på hur elegant och lättsamt han med en värdig handrörelse visar exakt var skåpet ska stå. För epigoner som Winnerbäck eller Sundström måste det vara rent plågsamt att bevittna.

Helt oförberedd var jag inte. Dagboksbiblarna ”Vardagar” och ”Vardagar 2” visade ju bitvis på fenomenal stringens, observationsförmåga, omvärldsanalys och berättarglädje om än ofta mer sur än syrlig. Stor läsning i det enkla formatet (och visst är det väl just där mästaren äter sin mikrade margherita?)

Vardagar var depesher från landet, både som landsbygd, glesbygd och nation. Han gick sina mödosamma morgonpromenader, körde sin krånglande bil, grubblade över kärleken och ensamheten, gnällde på hantverkare, spanade på sina fåglar och just ja, katten. Fan, fan, fan. Ältade den gamla tiden, den kanske goda tiden, landet, folket. Och så värjde han sig mot tanken på att åka till Stockholm.

Så är han plötsligt där. I december. Kärlek återuppstår mellan staden och dess son. Det dricks försoningsglögg, det är kallt och rått men han går på den soliga sidan och har tagit sig genom mörkret i november och fan vet om han inte tagit sig genom en hel del annat elände också. Det låter så. Det muntra gunget från Western Stars och det dylanskt överstyva pratsjungandet – jo, det låter som en man i bra mycket bättre form än på länge.

”Öppna landskap” brukar ju benämnas som en inofficiell nationalsång. Den är bra, men ”Stockholm i december” är ännu bättre, öppnare, stiligare. Lundell, alltså, Han lyckas mycket riktigt göra magi både av den där stan och den här mörka tiden.