goteborg

Tillbaka till framtiden igen?

mars 18, 2020

STRÖVTÅG: Inspirerad av den charmiga debutromanen ”Jag bor i Kortedala” av sjukgymnasten Lars Hoffmann beger jag mig tillbaka till Göteborgs första förort, designad och byggd som en satellit helt frikopplad från övriga stan. Det blir en lite sorglig tripp till en epok då ordet framtid ännu var positivt laddat, men också en växande tro på att den bedagade skönheten har alla förutsättningar att göra comeback.

För typ 50 år sen kändes vägen uppför Burmabacken som en port till den moderna framtiden. Så snart mammas lilla folkabubbla klarat den branta stigningen öppnade sig en ny värld som omtalades med epitetet mönsterstadsdel. Hit for vi från landsbygden i Gunnilse för att hälsa på släkt ibland och handla saker ibland. Blygsamma veckopengar investerades i skivaffären på Röda torget som det kallades efter färgen på husfasad och stenläggning. ”Where Were You When I Needed You” med danska The Hitmakers minns jag som igår. Torget heter egentligen Årstidstorget, analogt med de flesta andra torg- och gatunamn i Kortedala. Nu går jag genom passagen där två somaliska tjejer fnittrar runt sina mobiler. Själva torgytan är borta, ersatt med en misskött liten konstgräsplan och ett trasigt pingisbord. Skivaffären har blivit en servicebutik bredvid en pizzeria & pub. Saknas gör också leksaksaffären där jag nog köpt en smärre eskader av modellflygplan.

Vid sexans ändhållplats lockar Bassra Gatukök med både färska falafel och färska hamburgare. Betyget på nätet är hela fem stjärnor, men jag satsar på kvarterskrogen Mitt Kök på Kortedala Torg. Slår mig ner med en mäktig kebabrulle och smälter intrycken efter en rundvandring i stadsdelens hjärta.

Torget är sig både likt och olikt. Erik Ragndal och Johan Tuvert skulle känna igen sitt arkitektoniska verk. Forum ligger kvar, om än med annat innehåll: grönsaksaffär jämte en bingohall. Konfekthuset finns kvar, liksom mönstret i den fina stenläggningen. Plaskdammen är tom. Stora julhjärtan hänger kvar i trädet vid den nedsänkta lekplatsen som har en skojig krokodil att bestiga. Neonskylten (original?) signalerar kortedala BIBLIOTEK med sin retrotypografi.

   

Om vi förenklat säger att Kortedala byggdes för SKF-personal, varvsfolk och Göran Johansson är befolkningen idag en annan. Verksamheterna runt torget speglar tydligt stadsdelens förändrade demografi. Såväl resebyrån som sminkbutiken heter Banadir, torgkrogen serverar thai och kinamat, det är kö till kontanter i bankomaten och money transfer erbjuds i flera lokaler. Det är mycket folk i rörelse. Hemköp håller öppet från tidig morgon till sen kväll. Magneten lockar med leksaker, presentartiklar, hushåll, livs, konfektyr. Grannen Alpha Coaching & Education utropar att ”Alla har en plats på arbetsmarknaden!”

De flesta jag möter är antingen invandrade eller/och gamla. Det är deras torg och det vore förmätet att recensera utbudet. Dessutom var kebaben väldigt god.

På wikipedia nämns kända personer med uppväxt eller anknytning till Kortedala: festfixaren Bindefeld, handbollsjätten Ljubo Vranjes, skådespelerskan Helena Bergström, popsmeden Jens Lekman – och självklart starke mannen Göran Johansson. Jag kan inte se något som talar emot fem helt nya kändisar med helt andra namn på den listan om tio år.

I början av Adventsvägen ligger ett museum som visar hur en typisk folkhemslägenhet såg ut under rekordåren 1955-1965. Det är välskött och jättefint, men lite väl nostalgiskt för min smak så jag fortsätter hundra meter in i högersvängen. Där, på nummer 11, bodde min mamma i över tjugo år. Strax innan hon flyttade häromåret hade dom börjat spränga och gräva och härja på andra sidan gatan. Nu står de klara: tre resliga punkthus med hundratjugo lägenheter. Och det ser bra ut, på samma sätt som det nya höghuset vid Kortedala torg ser bra ut. Nya hus ger fler människor, och det luftiga Kortedala både tål och behöver rejält med förtätning och föryngring.

Vid Citytorget blir jag stående stum inför åsynen av hur vanskött det är. Mycket av det som förr lockade arkitekter och stadsplanerare från hela världen för att studera Kortedala är idag slitet och sargat, ibland rent övergivet. De som svikit mest är politiken och fastighetsägarna och de som hanterar marken mellan husen. Det ser bitvis inte klokt ut. Men kärnan är intakt. Geografin, variationen, grönskan, vyerna, höjderna. Det är inget man rubbar eller försummar likt trasiga papperskorgar, ruttna bänkar, flagnande fasader.

 

Sista stoppet blir vid Lyktan, den unikt originella korsningen mellan en futuristisk månlandare och en medeltida stadsport. 1958 var den så far out att kungen själv kom för att inviga framtidens fränaste fruktaffär. För det var det den var. Efter ett kvartssekel i fritt förfall har nu Bostadsbolaget fattat grejen och beslutat att bekosta en renovering.

Likt ett nyfiket barn trycker jag näsan mot glasrutan och tittar in på nylagt golv och tänker vad kul om självaste Lyktan kunde bli en lysande symbol för Kortedalas renässans.

 

 

 

Efter våren väntar framtiden

mars 16, 2020

Ser i mobilen att det ska vara hela sju plusgrader ute. Väljer bort dunvästen och nöjer mig med den tunna rocken. Nere i trapphuset borras det i en lägenhet. Det normalt så irriterande ljudet låter plötsligt som musik i mina öron.

Någon investerar kanske i ett nytt kök eller badrum och har hyrt in skickliga hantverkare för att förverkliga den drömmen. Underbart.

Ute på gatan känns luften nästan ljummen. På skolgården sparkar barnen boll och tjoar, lyckligt fria från vuxenvärldens bryderier. Från träden hör jag fåglar sjunga som om även dom vägrar böja sig.

Vänta lite, säg inget… det måste vara våren!

Uppe på torget är det full ruljangs. Ett ungt par kommer ut från blomsteraffären. Dom har hamstrat tulpaner. Inne på Coop ser det hyfsat normalt ut. Jag tar en liten paket med fyra rullar dasspapper, en flaska handtvål, tre wienerbröd och… nähä, de frysta ärtorna kommer först i eftermiddag. No worries. Rullar ner till Jimmy & Joans för att köpa bagels men Elisabeth har stängt så det får bli en pizza från Il Gambero istället. Fullt av folk, glad stämning.

Nere i Allén rullar massor av bilar körda av målare, elektriker, rörmokare – alla på väg till och från jobb. En vacker och uppmuntrande syn. I Kungsparken lyser solen lyser över de nyutslagna krokusarna. En ung kvinna korsar gatan med en bebis i famnen. Många jag ser bär redan solglasögon. Blir försiktigt omkörd av Göteborgs Solskydd. Deras tid är nu. Längs Vasagatan lyser husen nästan surrealistiskt ljusa.

Vid Heden joggar en kille joggar i kapp med en cyklist. Korsar Avenyn där folk flanerar som i fornstora dar. Med våren för dörren.

Jo, jag vet att det var en chimär, en bedräglig hägring. Men det var en vacker bild och jag vägrar att se annat än hjul som rullar och människor med solsken i blick. Jag håller mig uppdaterad och informerad, men fan heller att jag ska lägga mig ner och bidra till den stora uppgivenheten.

För att: The darkest hour is just before dawn. Keep calm and carry on. All you need is love. Twist and shout.

Nu är våren här, och snart nog blir det sommar. Därefter väntar framtiden. Ge inte upp!

Latheten dödar oss innan klimatet kollapsar

mars 1, 2020

Långt innan klimatet kollapsar kommer latheten att bli vår död. Vår ständiga strävan efter minsta möjliga ansträngning gör oss till lättjefulla zombier, bekvämt men oundvikligt på väg mot vår egen apokalyps.

Nyligen krockade jag med en kille på en elscooter, den där gröna varianten. Jag kom cyklande i Allén på väg över Avenyn. Jag hade grönt ljus. Det hade inte han. Han hade hörlurar. Han hade ingen hjälm. Han for som en vante och landade på rygg i en vattenpöl medan jag flög över styret som en tecknad seriefigur och landade på händer, bröst och knän. Det gjorde ont men jag kunde tala. ”Vafan skärp dig!”, sa jag. ”Förlåt, förlåt”, kved han.

Efter att ha säkerställt att han inte behövde mina militära sjukvårdskunskaper trampade jag vidare mot Järntorget, mörbultad men vid liv och med hjälmen kvar på huvudet. Under den tänkte jag: ”Han borde ju fan lära sig trafikreglerna”.

Sen ändrade jag mig: ”Han borde lära sig att gå”.

För om man bortser från att man uppenbarligen riskerar livet på en sån där mackapär: det är ju dessutom ett nästan övertydligt uttryck för vår tids lathet. Man står rakt upp och ser orörligt löjlig ut istället för att promenera de några hundra meter dit man vill förflytta sig. Fem minuter i 25 kilometer i timman kostar femton kronor. Ingen stor summa, men en lat sådan. På elscootern kommer man i bästa fall två kilometer på fem minuter. Att gå motsvarande sträcka skulle ta ungefär 20-25 minuter, kanske ännu snabbare om man är 25 år och på väg till ett förutsättningslöst och spännande affärsmöte.

Man sparar 20 minuter. Det kostar 15 kronor. Att gå är gratis. Det är dessutom trevligt eftersom man rör både ben och armar på ett naturligt sätt – i stället för att likna en staty på rymmen eller en skyltdocka på utflykt.

Att elscootrarna är nästan komiskt ohållbara är väl dokumenterat. Någon klimatvinst går inte att räkna hem. Särskilt inte i jämförelse med apostlahästarna.

Nej, det är latheten som banat väg för att elscootrarna ska få ligga slängda i vart och varannat gathörn. I kombination med e-handel bygger vi ett maskineri som gör våra stadskärnor torftigare, dummare och direkt klimatförnekande i sin förmenta smartness.

Jag e-handlar ibland, men ganska sällan. Det är när jag behöver en bok som inte finns på den svenska marknaden eller en oemotståndlig t-shirt. Vanliga böcker handlar jag hos Inês på Landala Torg och ordinära t-shirts i valfri klädaffär. På samma gammalmodiga sätt handlar jag allt annat som ibland behövs: mat, glödlampor, medicin, skor eller surdegsbröd.

Det vanligaste temat på insändarsidan i ortstidningen handlar om hur nästan ogenomförligt svårt det är att handla i Göteborgs centrum, eftersom ”byggraseriet” gör det omöjligt att köra bil hela vägen från Hovås till saluhallen. Med slutsatsen att denna ”otillgänglighet” påskyndar ”innerstadens död”. Det är nonsens, eller åtminstone bra nära. Den helt övervägande orsaken till minskande kundunderlag är e-handeln.

Alltså latheten.

J’accuse: e-handeln både sabbar våra stadskärnor och spottar i ansiktet på alla som ser klimatförändringarna som mänsklighetens största hot. E-handeln är en evighetsmaskin av varor som färdas jorden runt i flygplan, fraktfartyg, långtradare och lastbilar för att till slut fylla varje kubikmeter i underdimensionerade gamla tobaksaffärer. Den producerar vettlösa mängder skräp i form av emballage i kartong, plast och fan vet allt. Som i sin tur fraktas med lastbil till förbränningsanläggningar.

Många av kartongerna som flyger jorden runt till våra svenska bostäder innehåller produkter som är skapade enbart för att bejaka lathet.

-Med pizzasaxen kan du enkelt klippa upp en slice och lägga på tallriken. Perfekt för den late som inte orkar skära upp med kniv innan.

-Minidammsugare för att städa upp skrivbordet utan att du ens behöver resa dig.

-Läsglasögon med vinklade glas för att läsa liggande utan att behöva luta huvudet.

-Har du burkar du inte orkar panta? Spara på utrymme med denna burkkross.

-Denna lazy arm är perfekt för dig som inte orkar hålla upp din surfplatta när du kollar på serier.

Jag erkänner: på samma sätt som jag älskade den gamla Hobbex-katalogen skrattade jag gott när jag läste om dessa och många andra prylar som exploaterar vår inneboende lathet. För nu ganska längesen skrattade jag på samma sätt åt den första självgående gräsklipparen, tätt följd av den autonoma dammsugaren. Idag betraktas de exemplen som närmast självklara i den moderna tillvaron. Där varje chans att spara några steg eller minuter upplevs som en befrielse… När det egentligen är tvärtom. En lättjans fångenskap.

Lathetens motsats heter ansträngning, och utan ansträngning kommer man ingenstans. Det är nog essensen i det jag försöker säga. Världen behöver inte fler människor som inte orkar, inte bryr sig. Varken våra enskilda personliga problem – vad de än må vara – eller de stora globala utmaningarna låter sig lösas genom att vi lutar oss tillbaka.

Vi behöver anstränga oss lite mer – istället för ännu mindre.

Jo, jag vet att jag är en gubbjävel, med omoderna värderingar och otidsenlig världsbild. Jag har aldrig ens övervägt att beställa mat som cyklas hem av en underbetald stackare med fyrkantig ryggäck. Jag skulle hellre förbli nykter än att öppna vinflaskan med en batteridriven korkskruv. Och jag skulle aldrig avsluta ett mail med mvh.

Det är ingen vänlig hälsning. Det är bara lathet.

Med såna vänner behöver Feskekôrka inga fiender

maj 5, 2019

Det bästa med Facebook och andra sociala plattformar är att vem som helst kan uttrycka sin åsikt i olika debatter. Och det sämsta med Facebook och andra sociala plattformar är att vem som helst kan uttrycka sin åsikt i olika debatter.

Ett färskt exempel är Facebookgruppen ”Rädda Feskekôrka” som sjösattes i fredags, den 3 maj. Det tog inte många timmar innan den blivit till ett intellektuellt moras där hatet och invektiven haglade i en ändlös rad av inlägg, till synes skrivna med boxhandskarna på och/eller med boxvinskranen på full patte.

Förutom grallimatik och annat språklikt som försvårade läsförståelsen fanns det rikligt med konspirationsteorier och stickspår där allt från islam till Västlänken fick klä skott för att att våran älskade Feskekôrka SKA RIVAS !!!

Att det handlar om en nödvändig renovering av en gisten byggnad – inte alls någon rivning – tycks inte spela någon roll. Det viktiga är att det sinnesslöa fradgatuggandet ges fri lejd. Ju fler som ges utrymme att skriva mer upprört, desto mer demokrati. Lite blandade exempel på tongångarna:

Också en följd av Västlänken förmodar jag.

Hatar de som styr Göteborg sin egen stad?

Nästa förslag är väl att göra om till Moske.

Feskekörka är det som har gjort Göteborg känt.

Hela Göteborg håller på att balla ur. Stan håller på att gå sönder.

Det är den där jävla linbanan över älven fel skit i den.

Exklusiva bostadsrätter kanske ? med egen båtplats, bil lär ju ingen kunna använda sig av när hela sta´n är uppgrävd.

Vem vet, Stordalen kanske bygger ett fiskhotell där.

Skall man lägga ner domkyrkan också?

Göteborg blir aldrig de goa glada Göteborg igen. Måttet va rågat när dom rev gasklockan.

Är det politerna som ligger bakom detta beslut?

Så där håller det på när de gamla alumnerna från livets hårda skola återförenas på Facebook. Grundlösa anklagelser slungas hej vilt, föraktet mot politiker och tjänstemän är bottenlöst och kampviljan är så stor att flera förklarar sig villiga att trotsa alla lömska trafikhinder för att köra in till stan och stödköpa några hekto kolja.

Det är nästan lite gripande. Eller som det med ofrivillig komik uttrycktes i flödet:

”Som Göteborgare vill jag bara säga en sak – Vi överger oss ALDRIG”

Självklart kommer gruppen som vill rädda Feskekôrka fortsätta att växa. Nu är både tidningar, lokalradio och TV på banan med stora artiklar och inslag. Det vore kul – gränsande till annorlunda – om utrymme kunde ges åt en mer nyanserad debatt. Självklart ska Feskekôrka finnas kvar, självklart ska där säljas fisk och skaldjur, självklart ska vi gå dit och njuta av det bästa från världens finaste västkust. Men det vore ju väldigt synd om man inte försökte skapa något ännu bättre när tillfälle till förnyelse ges.

En rad andra aktörer längs gatan har ju lyckats utmärkt med framgångsrika koncept och uppskattade verksamheter. Kanske är det bland dessa som Higab och Feskekôrkans handlare kan få mer konstruktivt stöd och rådgivning än hos den gallskrikande CAPSLOCK-ARMÈN på Facebook?

Avslutningsvis en tanke som formulerades av en någorlunda sansad medlem i gruppen:

”Om man vill rädda verksamheten i Feskekörka bör man handla där ofta, det hjälper nog bättre än namninsamlingar.”

 

Stoppa Gårdalänken – allt blir bara kass!

september 11, 2017

Jag tog mig samman och snodde ihop ett bidrag till GP:s debattsida. Det är som synes både satiriskt och oförskämt. Min underliggande poäng är att det inte spelar någon som helst roll vilket alternativ som hade beslutats – väldigt många göteborgare hade varit rasande ändå.

Debattredaktionen svarade lakoniskt: Hej, tack för erbjudandet. Vi prioriterar andra texter denna gång.

Här är vad dom tackade nej till:

Som infödd göteborgare med över 60 år på nacken och statistiskt två decennier kvar att leva måste jag ta bladet från munnen och ventrikulera min upprördhet. 

Gårdalänken måste stoppas! Den är en fullständig katastrof för Göteborg. Massor av träd kommer att få sätta livet till, bilköerna blir fruktansvärda och mycket talar för att de historiska kvarteren där Sonya Hedenbratt bodde granne med gamla Vauxhall kommer att påverkas negativt.

Gårdalänken hotar allt som Göteborg av tradition står för: goa gubbar, grusmatcher på Heden och halv special.

Jag och många med mig har genomskådat Gårdalänken som en komplott från politiker och korrumperade tjänstemän. Med Trafikverket som megafon sprider dom lögnaktig propaganda. Sanningen är att förberedelserna inför och byggandet av Gårdalänken tuggar i sig skamlöst mycket av våra skattepengar, till ingen nytta för någon. Ändå sprids inte informationen till de som drabbas, den bredare allmänheten, förrän flera år senare när många beslut redan är fattade. Nyttan står inte alls i proportion till kostnaderna. Och de förstör ju vår fina stad under många år med allt grävande. Enorma schaktmassor ska flyttas, byggnader ska rivas, träd ska sågas ned eller flyttas.

Man skulle ju inte bli lika irriterad om dom kunde bygga utan att det störde, men icke sa Nicke. Föga imponerande, faktiskt.

Jag tror att många med mig är trötta på Gårdalänken redan nu. Och då har själva grävandet inte ens påbörjats. Men länken ligger som en våt filt över andra viktiga frågor i stan. Hur går det till exempel med rekonstruktionen av gamla fina Swing-O-Plan?

Gårdalänken har beslutats över våra huvuden. Det är helt odemokratiskt att hänvisa till representativ demokrati när den inte representerar det som alla tycker, särskilt när det gäller Gårdalänken. Därför måste vi rädda undan Göteborg från en total katastrof, värre än digerdöden och spanska sjukan tillsammans. I längden kan inte Göteborgs politiker negligera fakta eller experter.

Jag satt på kondis häromdan med en go gäng pensionerade ingenjörer och fritidsplanerare. På mindre än en timma hade vi skrivit en massa bättre alternativ på servetterna. Sen röstade vi i god demokratisk ordning. Vinnaren blev Göstas idé om en ny centralstation vid dom gamla lokstallarna på Sävenäs. Helt idealiskt, gångavstånd till både SKF och Östra kyrkogården. Vad är problemet? Inget.

Men så fick jag höra av en med internet att det tydligen finns ett annat förslag som kallas Västlänken och som ska gå mitt i stan. Under jord, i blålera och jävelskap och med stationer vid Liseberg och Haga och dessutom rulltrappor överallt.

Som om det skulle vara så mycket bättre. Det blir ju ändå katastrof för oss göteborgare.

Egentligen spelar det ingen roll vilka alternativ och nymodigheter som lanseras, med linbanor och självkörande bilar och förtätning och gôrhöga hus överallt. Om sånt hade varit bra hade vi ju uppfunnit det för längesen.

Nej, allt är kass och måste stoppas. Det värsta är att dom bygger så långsamt nu för tiden att jag inte kommer att få se slutresultatet. Men jag vet att det blir dåligt. Sånt känner man på sig.

Trött på tjôt om gôtt rött kött

juni 9, 2016

Jag brukar vara ganska restriktiv med att kritisera eller
förlöjliga både politiker och tjänstemän i Göteborg. Det är så många andra som
gjort det till en folksport, och jag är övertygad om att de flesta av ”våra
styrande” är fullt vettiga människor som gör så gott dom kan (vilket i och för
sig inte alltid räcker hela vägen).

Hur som helst. Nu är det kokta fläsket stekt. Eller rättare
sagt grillat. Fast på tok för lite.

image

För någon månad sedan blev restaurangen Joe Farellis på
Avenyn hotade med dryga böter om man fortsatte servera icke genomstekta
hamburgare. Rare eller medium rare, som det heter i ursprungslandet.

Nu är det Burgersson som drabbas av
samma hot, där bötesbeloppet är satt till 40 000 kronor för varje gång som
stadens miljöförvaltning kan visa på att krogen varit olydig. Bötesbeloppet
måste vara helt taget ur luften och är givetvis satt för att skrämma
medburgarna till underkastelse.

Motivet till miljöförvaltningens korståg mot krogarna är omsorg
om vår hälsa. Genom att äta sönderstekt köttfärs och samtidigt bära hjälm
dubblar vi våra chanser att förbli friska.

Jag skulle heller inte äta en rare-stekt hamburgare.

På grillkiosken i Fläskeboda eller var som helst längs en
svensk motorväg.

Däremot sätter jag gärna tänderna i en läcker och medium
rare burger på någon av de riktigt bra krogar som breddat utbudet i Göteborg
och andra större städer. Restauranger med ägare och medarbetare som stolt
tävlar om att servera den bästa burgaren – och kan ta betalt därefter.

Och den bästa burgaren börjar med det bästa köttet.

Dagens ambitiösa hamburgerkrogar är – som jag uppfattat
saken – synnerligen noga med kvalitet och hygien. Färskt lokalproducerat kött
av högsta klass är i princip standard. ”Vi har bara kött från Gröna Gårdar och
har extremt bra koll på vad för kött vi har i våra burgare. Vi har koll enda
ner på detaljnivå och vet till och med vilken kossa köttet kommer ifrån”, säger
Johan Svensson på Burgersson i GP:s nyhetsartikel.

Jag vet att man kan få ehec och att det inte är nån lek. Jag
vet att man kan bli sjuk av mat. Man kan bli sjuk på restaurang. Så har det
alltid varit, och kommer alltid att förbli.

Personligen tycker jag det är betydligt värre på
restauranger där man som gäst aldrig blir tillfrågad om hur man vill ha biffen
stekt, och där servispersonalen ständigt måste gå ut i köket för att ta reda på
t.ex. från vilken världsdel köttet eller fisken eller räkorna kommer?

Miljöförvaltningens pekpinnar förstärker bilden av
myndighetsutövandet som löjlighet snarare än möjlighet. På sikt är det en
betydligt större samhällsfara än några stackars hamburgare. Det stora hotet är västvärldens groteska överkonsumtion av kött överhuvud taget, starkt bidragande till klimatförändringarna och därmed livsfarligt.

Min poäng är alltså inte att vi ska äta mer hamburgare. Tvärtom, vi ska njuta av bättre hamburgare ungefär lika ofta som vi njuter av ostron eller kaviar.

”Ytterst ska den som äter på en restaurang kunna känna sig
säker”, försvarar miljöförvaltningens enhetschef jakten på de mediumstekta
burgarna.

Och jag kan inte sluta le över hur ironiskt hennes namn klingar
i just detta sammanhang.

Hon heter nämligen Bernadett Weber.

Nästan som om allt bara var ett skämt.