eu

EU-valet, bensinupproret och den jävla kylan

maj 13, 2019

303?

”Inget viktigt. Det betyder bara att du är den trehundratredje äldste personen i din valkrets,” förklarade killen som tog emot mitt kuvert med valsedeln. Min valkrets är för övrigt 08, fast i Göteborg. Jag hade klivit in i den improviserade vallokalen på Första Långgatan med glatt humör, men lämnade märkligt modstulen. Var det för att jag är trehundratredjen äldst? Nej, det rör mig faktiskt inte i ryggen. Om jag legat på hundratoppen vore det annorlunda, såklart, men 303 kan jag representera med bibehållen stolthet.

Nej, det var tomheten. Tre uppställda bås där man ska stå och bevara sin valhemlighet, fem funktionärer varav två sittande vid pulpeter för att fylla i röstlängden med rätt siffror och uppgifter.

I övrigt bara jag. Klockan var lunch och jag hade mött åtskilliga mänskor på trottoaren med tandoorikyckling i blick. Folk var inne i timman som de disponerade efter eget behag, men ingen mer än jag verkade göra sig omaket att rösta i valet till EU-parlamentet. De ville äta indiskt, men skita i det europeiska. Modstulen, som sagt, och plötsligt slog den iskalla majkylan emot mig med full kraft. Som om jag bar vår gemensamma framtid på mina manchestertunna axlar. Jag hade inte förväntat mig någon större folksamling, men att vara ensam i vallokalen… det kändes faktiskt för jävligt.

Varför bryr jag mig om EU?

För att jag faktiskt tror rätt starkt på originalidén om samarbete för välstånd, rättvisa och fred. Svårare än så är det inte, och min samlade bedömning är att EU bevisat sig fullt dugligt under den tid vi varit medlemmar. Självklart kan man hitta massor att kritisera, men inte tillräckligt för att vilja spränga det i luften. Och idag gick jag alltså och lade min röst på ett parti som är mer EU-positiva än lagom, och som definitivt inte vill ta Sverige ur Europa.

Jag röstar givetvis också för att lämna mitt bidrag i striden mot den galopperande högerpopulism som förlamar, förstör och förvandlar land efter land till provocerande nationalistiska borgar av egoism och fiendskap. Ungern, Polen, Turkiet och liknande har jag aldrig förväntat mig särskilt mycket av, men Italien? England? Tyskland?

Varför skiter så många i EU?

Det enkla svaret är förmodligen att det är så enkelt. Man behöver inte sätta sig in i nånting, bara ta plats i kön av slentrianmässiga skeptiker som gillar att ogilla EU för att det är så kul att ”röra om i grytan.”

Och vad exakt är det som varit så himla dåligt med det svenska medlemsskapet? Vänligen nämn tre exempel på hur Sverige blivit ett sämre land sedan vi gick med i EU?

Inte? Men det räcker med två exempel på dåliga grejer vi tvingats göra eller genomföra på order från Bryssel?

Inte det heller? Men okej: ge mig ett enda konkret exempel som bevisar hur vi tvingats kröka rygg för den europeiska övermakten. Var det nåt med falukorven, eller?

När jag ändå har ångan uppe: nationalekonomerna Stefan Fölster och Fredrik Erixon gav 2014 ut en bok med titeln ”Vad har EU gjort för Sverige – och vad har Sverige gjort för EU?” I sin sammanfattning skrev författarna: ”Varken Nej-sidans farhågor eller Ja-sidans mest optimistiska förhoppningar har infriats. På det stora hela blev det som konsekvensutredningarna förutspådde, men med positiva överraskningar när det gäller reallöneutveckling, konkurrenseffekter på olika områden som till exempel att relativa livsmedelspriser kraftigt föll, och en lägre medlemsavgift än väntat.”

Sverige har blivit ett bättre land som medlem i EU. Och det svenska bensinpriset som ger hundratusentals svenska gubbar blodstörtning – det överträffas i tur och ordning av Portugal, Frankrike, Finland, Italien, Grekland och Danmark. Allra dyrast är soppan i Nederländerna. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

Kallt är det också. Jag misstänker EU. Det blir enklast så.

Allons enfants – nu kör vi så det ryker

maj 9, 2017

Naturligtvis blev jag överlycklig då Emmanuel Macron slog Marine Le Pen i kampen om jobbet som republikens president. Jag är fullt medveten om att det ingalunda betyder spiken i kistan för Front National, men valresultatet blev en skön och lugnande tablett för oss som fortfarande tror på frihet, jämlikhet och broderskap.

Jag blev så glad att jag kanske blev naiv på kuppen och började drömma om hur Frankrike blir en vägvisare mot en bättre värld – eller åtminstone ett fortfarande beboeligt Europa där det brunsvarta målas över i rött, vitt och blått. Där en vettig och målinriktad politik förenar ekonomisk och social rättvisa med dynamisk utveckling inom näringsliv, kultur och mänskliga värden.

Eftersom jag är född under en lycklig stjärna och – liksom du som läser detta – tillhör toppen på den globala pyramiden i både ekonomi och livskvalitet; eftersom det är så fint har jag haft förmånen att tillbringa många och långa perioder i La Belle France. Naturligtvis har jag därmed handlat kött, beställt drinkar, druckit vin, spelat petanque, ätit middag och på andra sätt umgåtts med människor som utan att tveka lade sin röst på extremhögern i helgen som gick.

Rent statistiskt är det rimligen så, särskilt som vi ofta hamnat i den södra delen av landet där nationella fronten är som starkast och har sitt ursprung.

Så länge dom inte har stämpel i pannan eller partisymbolen tatuerad på kroppen är det inte så lätt att veta. På samma sätt som man nog gör bäst i att inte gissa sverigedemokrater efter utseende, klädstil eller dialekt.

”It’s the economy, stupid”, löd partistrategens nyckelreplik när Bill Clinton vann valet 1992. Samma basala insikt gäller givetvis även i både Frankrike och Sverige. Det effektivaste sättet att vaccinera väljare är att ge dem arbete och välfärd. Jag hoppas innerligt och tror optimistiskt att Emmanuel Macron har möjlighet att göra sig själv historisk, Le Pen hysterisk och Europa euforiskt (eller åtminstone gladare än på länge).

Jag baserar min positiva förhoppning på en artikel i Svenska Dagbladet: https://www.svd.se/macrons-reformer-kan-bli-fransk-vandning