bob dylan

Jag hade fel om Dylan som Nobelpristagare

juni 15, 2017

FAVORIT I REPRIS: 18 oktober 2005 – för snart tolv år sedan – skrev jag en krönika i Aftonbladet, med rubriken “Bob Dylan får aldrig ta emot Nobelpriset”. Jag hade fel, men det insåg jag inte förrän idag då min nyanställde arkivarie hittade nedanstående text någonstans i den digitala källaren. Känn historiens vingslag!

“Igår kom den rättmätige litteraturpristagaren till Stockholm. Bob Dylan gav konsert i Globen. Svenska Akademiens aderton plaststolar lyste tomma på läktaren.

För Dylan är Dylan och litteratur är litteratur, och i akademiens dammiga värld är det oförenligt. Att Dylan är en av den handfull konstnärer som påverkat flest människor under hela 1900-talet räcker inte. En krullhårig elgitarrpoet från USA kan inte få världens högsta litterära utmärkelse. Inte ens vid 64 års ålder och efter mer än fyra decennier av oavbrutet skapande.

Synd, annars finns det gott om skäl att belöna Dylan:

För hans arbete som, rikt på ideer och fyllt med frihetens ande och sökandet efter sanning, har utövat en vidsträckt påverkan på vår tid. Som i oräkneliga skepnader porträtterar outsiderns överraskande inblandning. Som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama.

Eller varför inte för hans realistiska och fantasifulla skrivande, som kombinerar medkännande humor och skarp social uppfattningsförmåga.

Det där var motiveringarna för i tur och ordning litteraturpristagarna Jean-Paul Sartre, J.M. Coetzee, Wole Soyinka och John Steinbeck så som de formulerats av Svenska Akademien.

Till och med 1901 års formulering skulle gå att återanvända på Dylan: ”Som uppskattning för hans poetiska skapande, som vittnar om hög idealitet, konstnärlig perfektion och en sällsynt kombination av både hjärtats och intellektets kvaliteter”.

Så sa man om Sully Prudhomme. Den idag så välkände världsförfattaren. Som påverkat så många av oss.

Nog om det. Innan vi skiljs åt måste vi tala om kyckling. Kyckling är vår tids svar på artonhundratalets potatis. Vart man än går för att mätta magen möts man av ett erbjudande om kyckling, kyckling, kyckling.

Den kommer att bli vår död. Inte på grund av campylobacter eller fågelinfluensan. Utan helt enkelt för att det är så fruktansvärt tråkigt. Vi kommer att dö av tristess.

Och till sist: näringslivssajten E24 rapporterar att försäljningen av Barbie-dockor gått ned med 18 procent. Otroligt att ett stort amerikanskt företag har så taskig omvärldsanalys. Dom verkar inte ens ha sett Paradise Hotel. Idag ska man inte leka med Barbie. Man ska vara Barbie. Och äta kyckling. För det är fräscht.

Rave on, Buddy Holly!

juni 6, 2017

Buddy Holly har alltid stått i skuggan av Elvis, Chuck, Jerry Lee och Little Richard när rockens founding fathers diskuterats – ända tills igår då Bob Dylan helt otippat valde att göra honom till portalfigur i sin makalösa Nobel-föreläsning.

“If I was to go back to the dawning of it all, I guess I’d have to start with Buddy Holly. Buddy played the music that I loved – the music I grew up on: country western, rock ‘n’ roll, and rhythm and blues. Three separate strands of music that he intertwined and infused into one genre. One brand.”

En självklar anledning till Buddys baksätesposition är givetvis hans korta karriär, från skivdebuten 1956 till flygkraschdöden 1959 (the day the music died). Under de tre åren brann han som en supernova, sprutade ut hits och turnerade över hela USA men även i Australien och Storbritannien där han gjorde 50 gigs på 25 dagar.

På hans gravsten i hemstaden Lubbock finns förutom namnet Charles Hardin Holley även en ingraverad Fender Stratocaster.

Dylan igen:

“I was only six feet away. He was mesmerizing…//…Then, out of the blue, the most uncanny thing happened. He looked me right straight dead in the eye, and he transmitted something. Something I didn’t know what. And it gave me the chills.”

Lyssna på 20 klassiska Holly-låtar här.

Helgen vecka 48, en musikklassiker

november 29, 2015

Helgen vecka 48 kan jag summera en av årets bästa
veckor när det gäller musikaliska upplevelser. 2015 har varit ett stort år med
massor av bra plattor, fina konserter och inte minst enorma retrospektiv-grunkor
som t.ex. dokumentationen av Dylans kreativa eruption 1965-66 (The Cutting Edge
1965-1966: The Bootleg Series Vol. 12) och det mäktiga The River-paketet med
dokumentärfilm, samlingsbox och möjligen även exklusiv badhandduk for
collectors only…

Men allt är inte gubb i min värld, även om många tycks tro
det. Här är vecka 48 dag för dag:

·     
Måndag 23 november: Jobbade metodiskt hela
kvällen till tonerna av The Sons of Champlin, svängig västkust som jag missade
när den hände. https://open.spotify.com/track/2ZdzvD4riij2E1zvFH7vuL

·     
Tisdag 24 november: Köpte biljetter till
spelningar på Pustervik med Jason Isbell och Father John Misty. Fick visst med
mig två vinylplattor också: ”Get Yer Ya-Yas Out” och ”Chicago II”, bägge i
prima skick till bra pris.

·     
Onsdag 25 november: Skrev en Facebook-post om
spektaklet Black Friday och fastnade i Steely Dan-loopen som är erkänt svår att
ta sig ur.

·     
Torsdag 26 november: Såg Kamasi Washingtons
makalösa spelning på Nefertiti och fick ett minne för livet.

https://www.youtube.com/watch?v=GG0d_Fl7p5o

·     
Fredag 27 november: Upptäckte Neal Casals magiskt
flummiga jam-orgie ”Circles Around The Sun” som specialskrevs som väntemusik på
Grateful Deads avskedskonserter. Fenomenala one take-inspelningar live i studio
med toppmusiker i toppform. https://open.spotify.com/album/2BsLSSEQrjxOBCdNLyqzfh

·     
Lördag 28 november: Såg Bob Hund tillsammans med
Göteborgs Symfoniorkester på Konserthuset, en stark upplevelse som tillfälligt
återupprättade min tro på mänsklig godhet även i detta land.

https://www.youtube.com/watch?v=gaz5ONjMn9M&feature=youtu.be

·     
Söndag 29 november: Sitter i soffan och hör hur
Albin städar sitt rum till tonerna av Creedence Clearwater Revival.