ampol

Ett litet förtvivlat raseriutbrott i all hast

februari 1, 2017

Att betrakta den amerikanska politiken är som att sitta hjälplös
i en eka och se Titanic styra rakt mot isberget. Under sex decennier på jorden
är det mycket oro och elände man tvingats följa i nyheterna – från Kubakrisen
och JFK till ryska ockupationer, balkankrig och den eviga tragedin längs
Gazaremsan.

Men inget har skrämt mig så som Orange Hitler och hans
grabbar i det ovala omklädningsrummet. Aldrig i min livstid har världen känts
så på bristningsgränsen som idag. Jag vaknar varje morgon och sträcker mig
efter mobilen. Vad har han gjort sönder medan jag sovit? Vilka nya
skräckexempel ur homo sapiens har han gjort till makthavare under natten? Vilka
vansinniga utspel? Hur många steg närmare fullskalig fascistisk diktatur?

Och hur nära en värld där ingen av de traditionella
stormakterna längre kan sägas representera något slags demokrati. Det skrämmer
mig mest av allt; katten på råttan, råttan på dominobrickan och brickan
serveras för både LePen och Åkesson.

Det minst dåliga med Trump som VD för Amerika är
förhoppningsvis att motståndet växer fortare än återgången till medeltiden, och
att en ny demokratisk rörelse förmår att mobilisera. Andelen unga väljare
(18-29 år) som röstade på Clinton var nära dubbelt så många som de
generationskamrater som valde Trump. Om 4 år kommer många av höstens äldre
Trump-fans att ha lämnat byggnaden, samtidigt som miljontals väljare tagit sitt
förnuft tillfånga och insett att kejsaren faktiskt var både naken och galen.

Jag har vuxit upp med USA som både trygghet, irritationsmoment
och förebild. Agerandet som världspolis har förvisso alltid kunnat kritiseras,
men att kavalleriet stått på demokratins sida har jag tagit för givet. Tills
nu. När spelplanen snurrat 180 grader och historiens kallaste vingslag får
Frihetsgudinnan att huttra och oss andra att rysa.

På en mer personlig nivå är magin bruten. Så mycket av det jag så
länge har gillat, uppskattat och älskat med USA har blivit ointressant, bitvis
motbjudande.

Till och med mina älskade Chuck Berry-låtar låter plötsligt
som alternativ fakta, lögn och newspeak.

Det har jag aldrig varit med om förut.

Friska, vackra, kreativa och demokratiska Kalifornien kommer jag att återvända till snarast möjligt. Men det dröjer innan jag är “Back In The U.S.A.”