Grymma jeans med löjligt namn

maj 13, 2016

Idag har jag vita jeans på mig. Min fru tycker det är
konstigt och vrickat, men jag gillar vita jeans och har alltid gjort det.

Orsaken till min faiblesse/fäbless för vita jeans går
antagligen att söka i min uppväxt. På 1960-talet var vita jeans à la mode bland
många unga som var stora nog att själva bestämma vad de skulle ha på sig. Min
garderob begränsades till vad min kära mor valde att inhandla. Att en tioårig
sketonge på landet skulle tillåtas gå runt i vita jeans föll naturligtvis på sin
egen orimlighet. Smutsen och gräsfläckarna skulle inte gå att gnugga bort ens
med Fenom.

Jag fick nöja mig att snegla avundsjukt på äldre tonåringar,
som sprätte runt i offwhite Wrangler och ökenkängor. Dom var vansinnigt coola.
Jag var bara en sketonge.

I början av 1970-talet vidgades även min värld. Men då var
det plötsligt v-jeans som gällde. Blå indigoblödande clownbyxor med fotvidd
som kunde rymma en hel flyktingfamilj om det hade varit aktuellt på den tiden.
Sen skulle det vara Levis 501. Sen skulle det vara tajt på gränsen till
sterilitet. Och så vidare. Det dröjde till sent 1980-tal innan jag minns att
jag köpte ett par vita Lee. Jag har dock bara ett vagt minne av en kort stund
av lycka. Dom försvann på något sätt.

Sedan dess har jag fått enstaka ryck, men aldrig lyckats
hitta något riktigt tillfredsställande. Förrän nu.

Jag var en sväng på Holmens Herr för att köpa några snygga
skjortor att fira födelsedag i. På väg till kassan såg jag ett par vita jeans.
Designade och sydda i Italien. Lagom tunna, lagom tajta, exakt rätt nyans av
offwhite. Jag skuttade in i provrummet och saken var klar.

Bortsett från en sak. Namnet.

Jeansen heter (jag kan nästan inte säga det…). Jeansen heter
Jaggy.

Inte Lee, inte Levi’s, inte Wrangler eller Nudie. Dom heter
Jaggy.

Jag bet ihop, betalade och åkte hem. Ur sylådan i den gula
byrån letade jag fram en sprätt, ett sånt där redskap som man använder för att
sprätta upp sömmar. Lugnt, fint och metodiskt pillade jag bort den löjliga
skinnbiten ovanför höger bakficka. Nu hette jeansen inte Jaggy längre. Nu heter
dom Anders Vita Jeans.

Och bandet heter White Denim: https://open.spotify.com/track/7zfZSDpPowOLJoIGaqcO7v

image

Första dagen som äldre herre

mars 19, 2016

Igår var sista dagen i mitt liv som medelålders man. När jag
vaknade upp i morse skedde det i rollen som en äldre herre. Idag fyller jag
nämligen 60 år – en ålder som alltid känts svindlande, men som nu alltså är en
odiskutabel realitet.

Jag är 60 år gammal.

Eller är jag 60 år ung? Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Det är den stora frågan. Den helt avgörande frågan, vars
svar främst jag själv kan påverka. Det handlar i hög grad om psykologi, fysik,
kemi och matematik. Samtliga ämnen där jag aldrig fick särskilt höga betyg
under skolgången. Hög tid då att fokusera bättre på dem nu.

När man själv var ung var 60-åringar asgamla. Man satt vid
barnbordet hos äldre släktingar som fyllde jämnt, och betraktade dem närmast
som urtidsdjur i jämförelse med sin egen ungdom. Hur dom hade byxorna. Aladåberna.
Hur dom kammade sig. Deras ålderdomliga klädstil. Krustaderna. Deras fårade
ansikten.

Kanske är det självbedrägeri att tro att det är annorlunda
idag? Som om Nudiejeans och Tigerkavaj, iPhone 6 och färska amerikanska glosor
kunde dölja det faktum att jag de facto är född 1956, i krutröken efter andra
världskriget. Som om det inte märktes. Klart att det märks.

För någon månad sedan fick jag en så konkret påminnelse att
jag faktiskt måste skratta. Jag träffade en bekant kvinna på gatan. Vi stannade
och hälsade. Hon hade sällskap med en något yngre kvinna, som kan ha varit i
40-årsåldern. Vi blev introducerade. Jag sträckte fram handen. Hon tog den.

Och neg.

Det är sant. Hon neg. Vi skrattade tillsammans åt det udda i
situationen där hon reflexmässigt – till följd av uppfostran – faktiskt bar sig
lika gammeldags åt som hon kanske upplevde mig. Hon neg för farbror.

Än idag har jag inte sorterat mina tankar och känslor kring
den upplevelsen. Dock har jag dragit slutsatsen att ingen längre betraktar mig
som särskilt ungdomlig. Det är synd, för det är något jag alltid kunnat dra
nytta av tidigare. Ungdomlig, spänstig, orädd, lätt galen och nyfiken. Det var
jag i ett nötskal. Förr. Inte längre. Nu måste jag förlita mig på andra
positiva signalvärden. Måste bara fundera ut vilka de kan tänkas vara.

Pojkspänsten är borta med vinden, den saken är klar.
Stelheten sätter in med full kraft efter 50 och drabbar de flesta lika – utom dom
som antingen är naturfenomen eller haft vett att sköta sin träning inklusive
yoga. För dom är det ingen konst att knyta skorna eller ta sig ur sängen på
morgonen.

Slutsats: det är dags att ta tag i den fysiska biten. Man
har ingenting gratis längre. Den medfödda vigheten höll inte i evighet. Midjemåttet
smög sig in och saboterade, med blodtrycket i lömskt sällskap. Men allt det där
går att träna i schack. Jag har redan stans bästa PT vid min sida och när som
helst nu ska jag göra comeback i hennes regim – med kettlebells och crunches
och burpees och lyft och ryck tills svetten tränger fram lika ohejdbar som
under ens de korta spinningpassen. Ska bara…

Minnet är värre. Dom säger att korsord bör ingå i den
mentala dieten. Någon nämnde sudoku men då bröt jag samman av ren dumhet. Minnet
släpper. Vad heter skådisen som blev skjuten i kinden i den där filmen, du vet av
dom där bröderna som också gjorde den där med han som drack den där läbbiga
drinken hela tiden?

Google är en välsignelse för såna som jag. Men det vore kul
att komma ihåg saker utan uppkoppling.

Å andra sidan har jag huvudet fullt av personliga minnen som
ingen annan kan googla och ingen hacker kan komma åt. Det är ögonblick och
upplevelser som fyller mig med outsäglig glädje – men lika gärna hemska passager
som får mig att kallsvettas tills jag lyckas lägga på locket och gå vidare. Bra
och dåliga stories ur ett långt och händelserikt liv. Jag hoppas snart kunna ta
mig samman och randa en bokjävel om hela skiten, som Arne Lemberg sägs ha
formulerat enkelheten i att skriva en bok. Han blev mördad i Uganda 38 år
gammal och hann aldrig ägna sig åt varken oranga kuvert eller bucketlistor.

Bucketlistan, ni vet, ni som tittat på Jills Veranda. Listan
på sånt man verkligen vill göra innan man dör.

Jag har ingen sån och tänker aldrig skriva någon heller. Jag
tänker bara fortsätta försöka göra saker som jag gillar och trivs med och är
nyfiken på. Behövs inget excel-program för sånt.

Så mycket kvar att göra. Länder man vill se, städer man vill
ströva i. Jag har knappt ens varit i Asien, än mindre i Australien. Hela Texas
väntar på ett återbesök. Uruguay. Skottland – jag har varit i Wales och England
och Irland, men inte i Skottland. Ändå är det ett land som verkar ha byggts
helt enligt mina specifikationer. Jag kommer snart. Teenage Fanclub, whisky,
tweed – vänta, jag kommer snart!

Ibland känner jag det som att jag har en fot i varje ålder. Å
ena sidan planera pension, å andra sidan sitta sida vid sida med Albin och
lyssna på Kanye.

Det oranga kuvertet. Jag har alltid rivit sönder det
oöppnat.

När det kom häromveckan tog jag mod till mig och öppnade
det. Signalen var hundmat, med antydan till löjrom på toppen. Nåväl. Det – som
jag alltid har sagt – ordnar sig. Jag har ju faktiskt betalat in lite vid sidan
av det oranga kuvertet, och vem har sagt att man måste dricka champagne varje
dag? Min fru. Ja, och hon vet bäst. Det ordnar sig så länge vi håller ihop, och
det gör vi.

Åren mellan 50 och 60 har gått så rasande fort. Det är
naturligtvis så det blir framöver. Det går raskt utför. Varje dag har ett
mycket större värde än tidigare. Varje timma räknas, bokstavligen. Strategin:
att bli mer egoistisk och samtidigt med större omtanke och eftertanke än
någonsin tidigare. Det är mitt liv, men jag är inte ensam om det.

Hela året är fyllt av 60-årskalas. Själv har jag dragit ihop
en wild bunch ikväll för att fira. Familj, släkt, barndomsvänner, skolkamrater,
arbetskamrater, kunder som blivit vänner, en salig samling underbara människor
som jag haft förmånen att vandra tillsammans med under längre eller kortare
sträckor längs vägen från 0 till 60.

Och snart ska jag ut och pilgrimsvandra och ta farväl av Bruce
Springsteen. Först redan i april i Brooklyn och senare tre gånger om på Ullevi.
Han lägger de stora turnébootsen på hyllan, och jag älskar ju karl’n som svarat
för stora delar av the soundtrack of my life. Så här sa han på Sports Arena i
Los Angeles i tisdags:

“The
River is about time, time slipping away as you walk alongside your own
mortality and realize how you have a limited amount of time to love.”

En begränsad tid att älska. Den börjar
nu.

Berlin mellan drama och verklighet

december 9, 2015

Berlin. Jag missade tåget. Fattade inte ens grejen, trots
Bowie/Iggy/Reed och Wim Wenders och murens brakfall och den galna
återföreningsfesten och allt det andra som lockade halva bekantskapskretsen
till Berlin. Jag missade tåget och flög till London, Paris, New York och
Barcelona istället.

För några år sedan fick jag smaka under några intensiva dygn
med arbetskamraterna på byrån. Vacklade runt under den högblå himlen och
försökte ta in och tolka Berlin. Sen flög jag hem och skrev i Aftonbladet:

Jag är genomsvettig och genomlycklig för jag har just fått
en underbar glimt av mänsklighetens storhet som fyller mig med tro, hopp och
kärlek. Vid sidan av baren står en späd flicka med österländskt utseende. Hon
får oss att dansa som om golvet var täckt av glödhet plåt. Vi gör the funky
chicken. Vi gör the mashed potatoes och låter oss tacksamt matas fulla med soul
och blues och ska och swing och r&b.

Texten handlade om en förtrollad natt på Soul-Cat Club i
Kreutzberg där en ung DJ hittar hem till en primitiv
bluesskiva från 1948 och allt plötsligt blir som det ska för ett kort
ögonblick. Läs hela texten här om ni vill.

Förra veckan var jag tillbaka i staden. Tre män på fri fot
under fyra dagar. Det var jag, Ulf och Björn. Vi är varandras bästa vänner
sedan höstterminen 1969 på Vallhamraskolan i Sävedalen. Det var 46 år sedan vi
träffades.

Hade vi kul? Var Hitler galen?

Det blev en hej vild blandning av glühwein, arkitektur, schnitzel,
kastratsång, svart öl, nattklubb, ostron, lussebullsbak, promenader, champagne,
döner, u-bahn, currywurst, paradgator och gränder. Vi gjorde så mycket
tillsammans och skrattade så att de halvsekelgamla banden blev ännu starkare
trots att det knappast var möjligt.

Första dagen fick jag en oslagbar guidetur av Ulf, som bott
i Berlin i 20 år och känner hela stan ur alla tänkbara perspektiv. Vi hämtade
upp varsin cykel ur källaren på Altonaer Strasse. Sen trampade vi stan runt i
tolv timmar. Jag skojar inte. Vi började klockan 13 och kom hem vid ett på
natten.

image

På plats på Pariser Platz. (Foto: okänd tjej från Freiburg)

Tramptag för tramptag tog jag in staden – eller om det var
tvärtom, att den tog in mig. Först helt förvirrande, med den vidsträckthet som
först kan kännas nästan ödslig. Efterhand ökade begripligheten. Jag förstod mer
och mer, även om jag nästan tröttade ut min ledsagare med den tjatiga frågan:
är vi i öst eller väst? Var gick muren?

På söndagen sken solen lite matt, men ändå övertygande. Vi
gick mot bilen för en sväng till en loppmarknad. Några hundra meter bort
glänste Siegessäule, krigsmonumentet som Albert Speer placerade mitt i stadens
hjärta när han fantiserade som mest om det nya rikets huvudstad Germania.

Jag tog fram kameran och knäppte några bilder innan jag
satte mig i bilen. Ett dygn senare var jag hemma i Göteborg och såg senaste
avsnittet av Homeland. Då föll bitarna på plats ytterligare. Under dagarna i
Berlin hade jag ofta upplevt känslan av att vara mitt i Homeland, vars tredje
säsong ju utspelar sig i staden.

Terroristernas skåpbil med den dödliga saringasen rullar ut
på den breda gatan. Jag trycker på pausknappen och fryser bilden för att ta en
skärmdump. Några hundra meter bort glänser Siegessäule. Terroristerna körde på
våra gator, i våra kvarter.

image

På väg mot Siegessäule. (Foto: HBO ur Homeland)

Ni som följer Homeland vet hur nästan läskigt dagsaktuell
serien är, med sitt tema kring IS, flyktingkrisen och det förvirrade Europa.
Det som händer i serien händer i verkligheten och här står jag med en liten
Canon S-90 i handen och känner mig som på plats mitt i världens centrum. Det är
naturligtvis en illusion, eftersom det finns fler världar och dimensioner än de
som visas i TV-nyheter och Homeland.

I min värld är Berlin bättre och vackrare. Och som Ulf sa: ”Man
kan inte vara rasist om man gillar att bo i Berlin”. Han har naturligtvis fel,
men jag vill att han har rätt. Och då får det bli så.

image

På väg mot Siegessäule. (Foto: jag)  

Den resonerande masken stiger över Bron

november 30, 2015

Jaha, så var det slut med ”Bron” för den här säsongen.
Bortsett från att min gode vän Dag Malmberg tvingades ligga och dö med avhuggen
hand i avsnitt efter avsnitt tycker jag nog att det var bästa säsongen hittills.
Dock har jag fortfarande problem med den där löjliga signaturmelodin, som mest
känns tillkämpat pretentiös och hipstrigt uppnäst.

Värst av allt är att man inte hör vad fanskapet sjunger. Jag
har verkligen försökt att lyssna på texten, men det blir bara rappakalja. Detta
är vad jag hör:

Echo starters a crossing room

Trembling noises that come to soon

Special moon in which seems to hear

Resonating a mask of fear

Hollow talk in a hollow girl

Forcing out from a mood of pain

No sadder was good, no sadder was near

Shadow rises and you are here

And every fin goes back to the beginning

Alla som kan engelska inser att det är nonsens, om än i
finare skepnad. För den som inte är lika språkkunnig har jag låtit Google
Translate översätta det som jag tycker mig höra. Då blev det så här:

Eko förrätter en korsning rum

Darrande ljud som kommer att snart

Special månen som verkar höra

Resonans en mask av rädsla

Hollow prata i en ihålig flicka

Att tvinga ut från en stämning av smärta

Ingen sorgligare var bra, ingen sorgligare var nära

Shadow stiger och du är här

Och varje fena går tillbaka till början

Jaha, ja. Och varje fena går tillbaka till början… Vi går
dock vidare till sångens faktiska text, så som den finns utskriven på olika
text-sajter på nätet. Så här lyder den:

Echoes start as a cross in you,

Trembling noises that come too soon.

Spatial movement which seems to you,

Resonating your mask or feud.

Hollow talking and hollow girl,

Force it up from the root of pain.

Never said it was good, never said it was near,

Shadow rises and you are here.

And everything goes back to the beginning.

Och därefter tar vi en ny sväng med Google Translate. Åh, så
bra det går! Here we go:

Echoes börjar som ett kors i dig

Darrande ljud som kommer för tidigt

Spatial rörelse som verkar för dig

Resonerande masken eller fejd

Hollow prata och ihåliga flicka

Tvinga den upp från roten av smärta

Aldrig sa att det var bra, aldrig sagt det var nära

Shadow stiger och du är här

Och allt går tillbaka till början

Spatial rörelse, resonerande masken eller fejd… Så poetiskt,
så konstnärligt obegripligt. Nej, detta håller inte, och man behöver inte ens
lämna Danmark för att kunna verbalisera sanningen.

Kejsaren är nämligen naken. Jag tycker till och med att det framgår av bilden på artisterna ifråga.

Helgen vecka 48, en musikklassiker

november 29, 2015

Helgen vecka 48 kan jag summera en av årets bästa
veckor när det gäller musikaliska upplevelser. 2015 har varit ett stort år med
massor av bra plattor, fina konserter och inte minst enorma retrospektiv-grunkor
som t.ex. dokumentationen av Dylans kreativa eruption 1965-66 (The Cutting Edge
1965-1966: The Bootleg Series Vol. 12) och det mäktiga The River-paketet med
dokumentärfilm, samlingsbox och möjligen även exklusiv badhandduk for
collectors only…

Men allt är inte gubb i min värld, även om många tycks tro
det. Här är vecka 48 dag för dag:

·     
Måndag 23 november: Jobbade metodiskt hela
kvällen till tonerna av The Sons of Champlin, svängig västkust som jag missade
när den hände. https://open.spotify.com/track/2ZdzvD4riij2E1zvFH7vuL

·     
Tisdag 24 november: Köpte biljetter till
spelningar på Pustervik med Jason Isbell och Father John Misty. Fick visst med
mig två vinylplattor också: ”Get Yer Ya-Yas Out” och ”Chicago II”, bägge i
prima skick till bra pris.

·     
Onsdag 25 november: Skrev en Facebook-post om
spektaklet Black Friday och fastnade i Steely Dan-loopen som är erkänt svår att
ta sig ur.

·     
Torsdag 26 november: Såg Kamasi Washingtons
makalösa spelning på Nefertiti och fick ett minne för livet.

https://www.youtube.com/watch?v=GG0d_Fl7p5o

·     
Fredag 27 november: Upptäckte Neal Casals magiskt
flummiga jam-orgie ”Circles Around The Sun” som specialskrevs som väntemusik på
Grateful Deads avskedskonserter. Fenomenala one take-inspelningar live i studio
med toppmusiker i toppform. https://open.spotify.com/album/2BsLSSEQrjxOBCdNLyqzfh

·     
Lördag 28 november: Såg Bob Hund tillsammans med
Göteborgs Symfoniorkester på Konserthuset, en stark upplevelse som tillfälligt
återupprättade min tro på mänsklig godhet även i detta land.

https://www.youtube.com/watch?v=gaz5ONjMn9M&feature=youtu.be

·     
Söndag 29 november: Sitter i soffan och hör hur
Albin städar sitt rum till tonerna av Creedence Clearwater Revival.