Asgamar ska inte ha smartphones

april 15, 2017

Det är inte händelsen i sig som skrämmer mig mest, oavsett
om jag råkar bli påkörd i trafiken eller skadas i ett terrorattentat.

Det är heller inte rädslan för skammen när man rullas in på
akut operation och vårdpersonalen upptäcker att man har fartränder i
kalsongerna.

Det mest skrämmande vore det som hände på Drottninggatan i
Stockholm och på tusentals ställen över hela världen där människor drabbats av
vår tids nya slags övergrepp – att i sin svåraste stund bli fotograferad av så
kallade medmänniskor.

Jag har sluppit se bilderna från Drottninggatan, men jag vet
att de har publicerats i olika rövhål på den stora sociala medier-kroppen.
Människor har alltså inte bara nedlåtit sig att ta bilder på de skadade. De har
dessutom haft den kriminellt dåliga smaken att göra sina vidriga bilder
tillgängliga för allmänheten.

På samma sätt som det skryts om läckra måltider, läskande
drinkar och lyxiga resmål skryts det nu alltså med att man kommit tillräckligt
nära för att i hög upplösning fånga blodet och hjärnsubstansen kring en död
eller döende människa.

Kränkningen är hundraprocentig. Den skadades integritet är
inte värd någonting. Han eller hon som ligger där är fritt
villebråd för oss andra att avbilda med våra smartphones, på samma sätt som
folk idag uppenbarligen ser det som en mänsklig rättighet att när som helst ta
bilder på andras husdjur, ungar, bostäder eller klädstilar.

Men gränsen mellan att fota någon annans gulliga hund och
att ta bilder av döda offer för attentat och olyckor – den borde vara mänskligt
oöverstiglig.

Om man inte förstår var gränsen går kan man lika gärna lägga
sig ner och dö.

image

Hundra år av popmusik på 6 timmar

mars 26, 2017

Om jag säger ”gammal popmusik”, hur långt tillbaka i tiden hamnar du då? Själv brukar jag landa någonstans i mitten av 1950-talet med folk som Elvis, Chuck, Peggy Lee och Roy Orbison. Min bild av tid är linjär, och gärna i form av en väg eller en tågräls där jag står vid sidan av och uppe på en liten kulle.

Sikten sträcker sig oftast 50-60 år tillbaka, alltså motsvarande min egen levnad. Längre bort kröker sig rälsen (eller vägen) en aning och börjar även slutta svagt. Med kikare och lite skärpning kan jag ibland se hela vägen tillbaka till slutet av 1800-talet då min morfar föddes.

Om man säger ”gammal musik” är det enkelt att slänga fram den klassiska, med Mozart och Beethoven. Alla vet ju dessutom att dragspelsmusik är väldigt gammal. Men popmusik? Den började väl med Elvis eller Beatles eller Michael Jackson – beroende på hur gammal man själv är?

Ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av gammal musik. Det betyder inte att jag inte bryr mig om dagens musik och artister – bara att jag gillar att följa trådarna tillbaka i historien.

Häromdagen löpte jag linan ut, hela vägen tillbaka till 1917. Resultatet blev ”100 Years of Pop Music”, en Spotify-lista med hundra låtar från lika många år.

Här kan den intresserade – eller nördige som den gängse anklagelsepunkten lyder – följa populärmusikens utveckling från första världskriget till idag. Från knastriga och burkiga inspelningar utgivna på bräckliga 78-varvare i shellack via vinylsinglarna på 50- och 60-talet till det digitala genombrottet i slutet av 1980-talet. Ljudkvaliteten varierar, liksom sångstilen, instrumenten och sättet att spela. Men själva kärnan, att hålla lyssnaren i ett fast grepp i några minuter, är densamma då som nu.

När jag började var jag osäker på om det ens kunde finnas musik från första världskriget på Spotify. Det finns faktiskt en hel del. Al Jolson är välkänd för de flesta, men jag tror inte särskilt många idag är bekanta med t.ex. Henry Burr, som i efterhand förärats epitetet ”The First King of Pop”. Hans känslosamma ballad ”My Buddy” från 1922 låter kanske corny vid en första genomlyssning, men snart nog framstår den som tidlös och bra. Det var närmast självklart att både Frank och dottern Nancy Sinatra skulle göra sina
egen tolkningar.

Att Arcade Fire år 2006 spelade in en “version” av My Buddy bekräftar det som är poängen med hela min långa lista: bra låtar kan aldrig dö.

Den store historieberättaren sätter punkt.

mars 19, 2017

Minst en gång i månaden under de senaste åren har jag tänkt att snart kommer dagen då Chuck Berry lämnar jordelivet. Det är ju så det funkar nu för tiden. Gamla favoriter och hjältar står på kö till pärleporten och är man född 1927 kan omvärlden ana vad som komma skall.

Jag blev alltså inte överraskad av dödsbudet.

Men en värld med Chuck Berry är bättre än en värld utan Chuck Berry. Därför bör alla vi som älskar rockmusik lyfta på hatten i vördnad inför mannen som drog upp ritningarna, byggde scenen och let it rock. Chuck Berry hade tänkt utbilda sig till frisör men blev istället chefsarkitekten bakom det som vi idag känner som rock & roll. Sedan mitten av 1950-talet har blåkopiorna studerats, kopierats och imiterats av hundratals band och artister.

Under det senaste dygnet har kondoleanserna strömmat in.

Rolling Stones lät meddela:

“The Rolling Stones are deeply saddened to hear of the passing of Chuck Berry. He was a true pioneer of rock & roll and a massive influence on us. Chuck was not only a brilliant guitarist, singer and performer, but most importantly, he was a master craftsman as a songwriter. His songs will live forever.”

Springsteen twittrade: “Chuck Berry was rock’s greatest practitioner, guitarist, and the greatest pure rock & roll writer who ever lived.”

Rod Stewart konstaterade: “It started with Chuck Berry. He was more than a legend; he was a founding father. You can hear his influence in every rock & roll band from my generation on.”

För egen del har jag älskat Chuck Berry sedan 1964 (möjligen till och med 1963) då jag som kortbyxklädd käck gosse hörde ”Memphis, Tennessee” på melodiradions Tio i Topp. På den tiden var jag oförmögen att förstå och tolka innebörden i berättelsen, där man först i sista versen inser att låten handlar om en saknad dotter efter en uppslitande skilsmässa.

När jag som vuxen och engelsktalande kunde ta in hela storyn vidgades bilden av Chuck Berry till närmast globala proportioner.

Idag används begreppet ”storytelling” inom allt från marknadsföring till stadsplanering eller kläddesign. Chuck Berry berättade storys i form av låtar på max 3 minuter, oftast kortare. Berättelsen om Marie i Memphis gick i mål på 2 minuter och 25 sekunder. Det sägs ju att en äkta mästare känns igen på sin förmåga att hantera ett begränsat format, och Chuck Berry var ett levande bevis ända till igår. Hans bästa låtar är extremt komprimerade noveller, romaner, filmer, ja faktiskt stundtals konstverk.

Fem exempel:

1. Sagan om den fattige pojken som inte kunde läsa – men som han kunde spela gitarr!

2. Reportaget om rallarna som flydde för livet när lokföraren tappat kontroll över tåget.

3. Reseberättelsen om grabben som slutligen kunde ringa hem och berätta att han var framme i det förlovade landet.

4. Nyhetsartikeln om sheriffen i Indiana och jakten på de kappkörande galningarna i två snabba bilar.

5. Novellen om de nygifta tonåringarna och deras partyliv i den nya lägenheten.

August Strindberg kickstartade sitt magnum opus med den (i Sverige) världsberömda meningen om han som kom som ett yrväder en aprilmorgon. Det är tveksamt om Chuck Berry någonsin läst Hemsöborna, men det är tveklöst att han behärskar konsten att dra in lyssnaren i dramatiken redan i första meningen. Så här börjar Brown Eyed Handsome Man: ”Arrested on charges of unemployment he was sitting in the witness stand”.

Killen blev alltså arresterad för att han var arbetslös. Klart man blir nyfiken, och nyfikenheten minskar inte när domarens fru ringer upp distriktsåklagaren och förklarar att han ska släppa den där brunögde mannen, om han vill behålla sitt jobb…

Eller den här:

När jag klev på bussen och hittade ett ledigt säte såg jag plötsligt kvinnan som borde bli min blivande fru ute på gatan. Jag skrek till chauffören att stanna bussen.

Det är ju Hemingway. Det är stor litteratur. Det är historieberättande av högsta rang. Det är Chuck Berry.

Lägg nu allt annat åt sidan och lyssna på 25 av hans bästa berättelser.

Tack, my precious Pustervik

februari 3, 2017

Klockan är halv åtta på kvällen. Det är beckmörkt ute. Jag
sitter vid köksbordet och känner hur en mancold knackar mig på axeln.
Visualierar mig liggande i badkaret med den nya boken. Vill verkligen inte gå
ut. Min fru steker pannbiff. Det luktar gudomligt.

Men my precious vinner. My precious Pustervik.

Jag kastar på mig ytterkläder och rusar nerför gatan, hoppar
på en vältajmad spårvagn och bara minuter senare är jag på plats för att se
americanaprinsen Aaron Lee Tasjan göra en superb och intim spelning inför ett hundratal
personer. Han vinner oss en efter en, och mot slutet är allt strålande varmt
och kärleksfullt och roligt.

Tömmer glaset, säger hej då till Peter och Peo och Lasse och
Peter, skakar hand med artisten och hoppar ombord på spårvagnen.

Svårare än så är det inte när man har en suverän rockklubb i
närområdet. Det är livskvalitet med guldkant. Jag är så glad för Pustervik
och för Woody West som outtröttligt och generöst bjudit mig på så mycket
fantastisk musik genom åren. Göteborg vore en väldigt mycket sämre stad utan
dessa eldsjälar, och jag vore en fattigare människa utan musiken.

I ren tacksamhet smällde jag ihop en timslång spellista med mina
egna Best Of Pustervik från de senaste åren.

Ett litet förtvivlat raseriutbrott i all hast

februari 1, 2017

Att betrakta den amerikanska politiken är som att sitta hjälplös
i en eka och se Titanic styra rakt mot isberget. Under sex decennier på jorden
är det mycket oro och elände man tvingats följa i nyheterna – från Kubakrisen
och JFK till ryska ockupationer, balkankrig och den eviga tragedin längs
Gazaremsan.

Men inget har skrämt mig så som Orange Hitler och hans
grabbar i det ovala omklädningsrummet. Aldrig i min livstid har världen känts
så på bristningsgränsen som idag. Jag vaknar varje morgon och sträcker mig
efter mobilen. Vad har han gjort sönder medan jag sovit? Vilka nya
skräckexempel ur homo sapiens har han gjort till makthavare under natten? Vilka
vansinniga utspel? Hur många steg närmare fullskalig fascistisk diktatur?

Och hur nära en värld där ingen av de traditionella
stormakterna längre kan sägas representera något slags demokrati. Det skrämmer
mig mest av allt; katten på råttan, råttan på dominobrickan och brickan
serveras för både LePen och Åkesson.

Det minst dåliga med Trump som VD för Amerika är
förhoppningsvis att motståndet växer fortare än återgången till medeltiden, och
att en ny demokratisk rörelse förmår att mobilisera. Andelen unga väljare
(18-29 år) som röstade på Clinton var nära dubbelt så många som de
generationskamrater som valde Trump. Om 4 år kommer många av höstens äldre
Trump-fans att ha lämnat byggnaden, samtidigt som miljontals väljare tagit sitt
förnuft tillfånga och insett att kejsaren faktiskt var både naken och galen.

Jag har vuxit upp med USA som både trygghet, irritationsmoment
och förebild. Agerandet som världspolis har förvisso alltid kunnat kritiseras,
men att kavalleriet stått på demokratins sida har jag tagit för givet. Tills
nu. När spelplanen snurrat 180 grader och historiens kallaste vingslag får
Frihetsgudinnan att huttra och oss andra att rysa.

På en mer personlig nivå är magin bruten. Så mycket av det jag så
länge har gillat, uppskattat och älskat med USA har blivit ointressant, bitvis
motbjudande.

Till och med mina älskade Chuck Berry-låtar låter plötsligt
som alternativ fakta, lögn och newspeak.

Det har jag aldrig varit med om förut.

Friska, vackra, kreativa och demokratiska Kalifornien kommer jag att återvända till snarast möjligt. Men det dröjer innan jag är “Back In The U.S.A.”

Tony – vilken man, vilken röst, vilket liv!

oktober 31, 2016

Jag har alltid gillat Tony Bennett, men inte tillräckligt för att släppa fram honom ur Frank Sinatras skugga. Nu är det dags. Ju mer jag läser och lär om Tony, desto större framstår han – både som artist och människa. Faktum är att jag är stum av beundran för en man vars levnad närmast saknar motstycke.

Men först en reflektion: jag blir mer och mer övertygad om att man faktiskt kan ”höra” en människas karaktär genom hens röst. I fallet Tony har jag alltid tyckt mig höra en god människa, en humanist, en högst respektabel representant för mänsklighetens bästa sidor. Han utstrålar mer värme än Sinatra (som ändå glöder rätt bra), hans äkthet är totalt övertygande och hans famn känns gränslös.

image

Han fyllde 90 år i somras. För två år sedan turnerade han med Lady Gaga för fulla hus i USA och Europa. Helt overkligt.

Anthony Dominick Benedetto föddes 1926 i stadsdelen Astoria i Queens. Pappa John var specerihandlare, mamma Anna sydde kläder. Uppväxten var fattig, depressionen tvingade folk på knä med en stenhård politik som gjorde unge Tony till livslång demokrat. Det är liksom ingen tvekan om hur han röstar i presidentvalet. Han har aldrig tvivlat på sin politiska hemvist.

När pappan blev sjuk och dog drogs tumskruvarna åt ytterligare. Tony var tio år gammal och hade just gjort sitt första stora framträdande, sjungande bredvid borgmästare Fiorello La Guardia när den nya Triborough Bridge över East River invigdes. Borgmästaren klappade den duktige pojken på huvudet. Ett erkännande, men knappast en tröst.

I skolan var det teckning och konst som gällde, och Tony hoppades på en framtid i reklambranschen. Han började på New York’s School of Industrial Art men tvingades hoppa av redan som 16-åring. Mamman och syskonen behövde honom som familjeförsörjare.

18 år gammal blev han inkallad i armén. Andra världskriget gick mot sitt blodiga slut. Tony Bennett stred och sköt sig genom Frankrike och in i Tyskland. Han svalt och frös, nedgrävd i marken medan tyskarna pepprade desperat. Tony undkom döden med en hårsmån flera gånger om. I krigets slutskede var han med och befriade ett koncentrationsläger.

Kriget gjorde honom till hängiven pacifist. Han beskrev det som en permanent mardröm, ”som att sitta på första raden i helvetet”.

Tony stannade i Tyskland med de amerikanska trupperna. Han omplacerades till en underhållningsbataljon och fick äntligen sjunga igen. Tills han gjorde misstaget att äta middag med en gammal kompis från high school. En svart man. Tony bestraffades och kommenderades att dokumentera utgrävningar av lik i gravar.

Till slut fick han komma hem. Han använde arméns magra ersättning för att studera sångstilen bel canto, som lärde honom att hålla rösten i form genom hela karriären.

Han var den sjungande servitören som alla gillade. Han blev upptäckt. Han åkte på turné med Bob Hope. Han fick sjunga in en skiva. Han fick kontrakt med Columbia Records. Han slog igenom och fick hits och fans. Han hade
skrikande tonårstjejer när Beatles fortfarande gick i kortbyxor. När han gifte sig 1952 stod 2 000 sorgklädda flickor utanför St. Patrick’s Cathedral på 5th Avenue och grät tröstlöst.

”I Left My Heart In San Francisco” skrevs ursprungligen och bisarrt nog för att framföras av en operasångare. Låten föll i glömska fram till 1962 då Tony Bennett spelade in sin version. Den blev ingen hit, klättrade som högst till plats 19 på Billboard-listan. Idag är den en av de stora klassikerna. Pianointrot kan få en stimmig bar att tvärstanna i förväntan och glädje. Lyriken får vuxna män att gråta i whiskyn. Rösten får vuxna kvinnor att gråta. Små barn lystrar intuitivt. Hundar lägger sig tillrätta. Världen skimrar för ett ögonblick. Det är en makalös sång och det är Tony Bennetts stora paradnummer.

”I Left My Heart In San Francisco” finns i hundratals versioner; allt från superba tolkningar med Julie London eller Sammy Davis Jr. till funkspex med Bobby Womack och rena clownattacker från Bonzo Dog Doo Dah Band eller Frank Zappa. Alf Robertssons göteborgska version icke att förglömma.

Beatles genombrott och den brittiska popinvasionen blev ett tungt slag för Tony och hans kollegor. Marknaden förändrades, publiken decimerades. Skivbolaget pressade Tony att sjunga in en platta med tolkningar av samtida pophits. Inspelningarna gjorde honom fysiskt sjuk, på riktigt. Idag räcker det att se det rubbade psykedeliska omslaget för att känna äkta medlidande.

1965, när Beatles var som störst i USA, engagerade sig Tony Bennett i protesterna mot segregationen och rashatet i den amerikanska södern. När tiotusentals människor under ledning av Martin Luther King marscherat drygt åtta mil från Selma till Montgomery uppträdde Tony tillsammans med Harry Belafonte, Sammy Davis Jr. och Nina Simone på en enkel liten scen fjärran från nattklubbarnas Las Vegas. Han vägrade för övrigt också att uppträda i
apartheidens Sydafrika. Det fanns en stark ryggrad under den mysigt v-ringade tröjan.

Det kostade på att ta ställning. Många amerikaner betraktade Tony som en kommunistisk förrädare, samtidigt som de skivköpande kidsen ägnade sig åt annat. Det gick snabbt utför. Skilsmässa, ekonomiska bekymmer, droger. Skivbolaget och managern sade upp bekantskapen. 1979 var Tony Bennett nära döden igen. Denna gång i form av en överdos kokain.

Han reste sig på sitt yttersta. Eller rättare sagt, hans son tog honom i kragen. Den misslyckade rockmusikern Danny Bennett blev pappas nye manager, och styrde upp skiten. På fem år sanerades både ekonomi, hälsa och relationer. Skivbolaget öppnade dörren och 1986 låg Tony på topplistorna igen.

Tiden sedan dess har varit ett veritabelt triumftåg. Den smarte sonen  såg till att farsan hamnade i rätt sammanhang, från Letterman och Conan O’Brien till genombrottet för MTV och framgångsrika duetter med de hetaste nya artisterna, år efter år. Tony fick en ny stor och uppskattande publik utan att kompromissa en millimeter med sin egen stil och smak. New York Times skrev: “Tony Bennett has not just bridged the generation gap, he has demolished it.”

Han uppträdde i leran på Glastonbury i oklanderlig kostym inför en hänförd publik. Han uppträdde tillsammans med Michael Jackson till stöd för Bill Clinton som president. Han gjorde minst 100 shower varje år. Han spelade in MTV Unplugged-skivan som sålde platinum och blev Grammys Album Of The Year.

Han var då 68 år gammal. Idag är han som sagt 90.

Han sjöng duett med Amy Winehouse. Det blev hennes sista skivinspelning. Tony blev den äldste levande artisten någonsin på Billboard-listan, men han tog Amys död lika hårt som han när Whitney Houston dött. Det ledde till ännu ett ställningstagande, denna gång för legalisering av droger under ordnade former.

Förra sommaren reste staden San Francisco en 2,5 meter hög staty av Tony Bennett utanför Fairmont Hotel högst
upp på Russian Hill. Inför de inbjudna dignitärerna och den nyblivne 90-åringen framförde en ungdomskör ”I Left My Heart In San Francisco”, 55 år efter att han sjungit den för första gången på samma plats.

image

En cirkel slöts. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller när jag skriver dessa rader, tacksam över att sent men äntligen fattat att Tony Bennett inte står i Frank Sinatras skugga. Eller som Frank själv sa i en intervju med Life Magazine 1965:

”For my money, Tony Bennett is the best singer in the business. He excites me when I watch him. He moves me. He’s the singer who gets across what the composer has in mind, and probably a little more.”

Tony Bennett är 90 år gammal och har överlevt både andra världskriget, nöjesindustrins vassaste klor, ekonomisk ruin, narkotikamissbruk och fan vet allt annat.

Tony kan dö vilken dag som helst. Passa på att vara förberedd. Han har gjort 70 album och han är värd varje minuts uppmärksamhet. Och då har jag inte med ett ord berört hans måleri, med allt från eleganta teckningar till stora oljor… En sann konstnär och en stor människa.

Okej, ni fattar. Tonys livsgärning finns sammanfattad på en box med 73 (!) CD och 3 DVD-skivor. För säkerhets skull har jag gjort en mer lättillgänglig låtlista här.

Nästa års sommarpratare redan nu

juni 11, 2016

Alexander Bard, Marit Paulsen, Kikki Danielsson, José
González…Man gäspar ju käken ur led när man studerar listan över årets
sommarpratare. Valet av Bert Karlsson har med rätta
blivit starkt kritiserat, liksom den absurda Stockholmsdominansen. Men skadan
är redan skedd. Den går dock att reparera till nästa år.

Här är 59 alternativa
sommarpratare som tillsammans skulle kunna teckna en betydligt intressantare
bild av Sverige, samhället, livet och drömmarna.

1.    
En fjortonårig hästtjej

2.    
En nyskild svetsare

3.    
Hédi Fried, Livia Fränkel, Susanna
Christensen eller Piotr Zettinger – någon av de fyra återstående svenskar som
överlevde förintelsen

4.    
En romsk tiggerska på Östermalm

5.    
En sömngångare

6.    
En sverigedemokrat i kommunfullmäktige på
landsbygden

7.    
En tjock kille som går i åttan

8.    
En patologisk insändarskribent från
Hisings-Backa

9.    
Björn Olsson

10. En
sjukskriven gubbjävel som langar flaköl till barn

11. Min
fiskhandlare från Vietnam

12. En
nagelskulptris

13. Ett
medelålders mopedbud

14. En
tonårig flykting från Syrien som sitter ensam på ett rum i Sorsele

15. En
Tesla-ägare

16. En
fattigpensionär som jobbat hela livet som glasblåsare

17. Den
som bor längst norrut i hela Sverige

18. En
persisk tjej som just gått ut gymnasiet med högsta betyg

19. Ett
Jehovas vittne som ligger för döden

20. En
golfande bilhandlare i Torekov

21. En
idiot

22. Malena
Ernman

23. Någon
som cyklar minst 60 mil i veckan

24. En
äldre snabbköpskassör

25. En
livstidsdömd mördare

26. VD:n
för Vansbro Sparkfabrik i Äppelbo

27. En
kvinnlig brandman

28. En
högerextrem bloggerska

29. En
grävmaskinist som tänkt ut hela handlingen till en fantastisk roman

30. En
ung kille som opererats för gomspalt

31. En
mytoman

32. Jan
Jörnmark

33. En
gruvarbetare med mardrömmar

34. En boxvinsalkoholist

35. En
helt vanlig offentliganställd 55-årig kvinna som är jättenöjd med sitt liv

36. En
av bröderna Åhdén på gitarrmuseet i Umeå

37. En buktalare

38. Någon
som lever som på 1800-talet

39. En
pilot som aldrig riktigt blev nåt

40. En
hipster i Sveg

41. En
frivilligarbetare på ett grekiskt flyktingläger

42. En kvinna som aldrig går utomhus utan niqab

43. Någon
som varit galen men gjort comeback

44. Den
som kör Google-bilen på alla gator och vägar

45. En
person som rent statistiskt är genomsnittssvensken

46. En
thailändsk bärplockare

47. En
svensk man som bor i Thailand varje vinter

48. En
obotlig romantiker

49. En
lillgammal kille i 15-årsåldern

50. Någon
som samlar på psalmböcker

51. En
elektriker som lever för att dansa bugg

52. En
gammal vegan

53. Glenn
Hysén

54. Två
vuxna tvillingar

55. En
akvarellmålande kulturkvinna

56. En pensionerad taxichaufför som berättar om sina längsta körningar och konstigaste
kunder

57. En
gubbe som inte kan sluta tälja gubbar

58. Ett
grillbiträde som alltid jobbar natt

59. Jan
Eliasson

Trött på tjôt om gôtt rött kött

juni 9, 2016

Jag brukar vara ganska restriktiv med att kritisera eller
förlöjliga både politiker och tjänstemän i Göteborg. Det är så många andra som
gjort det till en folksport, och jag är övertygad om att de flesta av ”våra
styrande” är fullt vettiga människor som gör så gott dom kan (vilket i och för
sig inte alltid räcker hela vägen).

Hur som helst. Nu är det kokta fläsket stekt. Eller rättare
sagt grillat. Fast på tok för lite.

image

För någon månad sedan blev restaurangen Joe Farellis på
Avenyn hotade med dryga böter om man fortsatte servera icke genomstekta
hamburgare. Rare eller medium rare, som det heter i ursprungslandet.

Nu är det Burgersson som drabbas av
samma hot, där bötesbeloppet är satt till 40 000 kronor för varje gång som
stadens miljöförvaltning kan visa på att krogen varit olydig. Bötesbeloppet
måste vara helt taget ur luften och är givetvis satt för att skrämma
medburgarna till underkastelse.

Motivet till miljöförvaltningens korståg mot krogarna är omsorg
om vår hälsa. Genom att äta sönderstekt köttfärs och samtidigt bära hjälm
dubblar vi våra chanser att förbli friska.

Jag skulle heller inte äta en rare-stekt hamburgare.

På grillkiosken i Fläskeboda eller var som helst längs en
svensk motorväg.

Däremot sätter jag gärna tänderna i en läcker och medium
rare burger på någon av de riktigt bra krogar som breddat utbudet i Göteborg
och andra större städer. Restauranger med ägare och medarbetare som stolt
tävlar om att servera den bästa burgaren – och kan ta betalt därefter.

Och den bästa burgaren börjar med det bästa köttet.

Dagens ambitiösa hamburgerkrogar är – som jag uppfattat
saken – synnerligen noga med kvalitet och hygien. Färskt lokalproducerat kött
av högsta klass är i princip standard. ”Vi har bara kött från Gröna Gårdar och
har extremt bra koll på vad för kött vi har i våra burgare. Vi har koll enda
ner på detaljnivå och vet till och med vilken kossa köttet kommer ifrån”, säger
Johan Svensson på Burgersson i GP:s nyhetsartikel.

Jag vet att man kan få ehec och att det inte är nån lek. Jag
vet att man kan bli sjuk av mat. Man kan bli sjuk på restaurang. Så har det
alltid varit, och kommer alltid att förbli.

Personligen tycker jag det är betydligt värre på
restauranger där man som gäst aldrig blir tillfrågad om hur man vill ha biffen
stekt, och där servispersonalen ständigt måste gå ut i köket för att ta reda på
t.ex. från vilken världsdel köttet eller fisken eller räkorna kommer?

Miljöförvaltningens pekpinnar förstärker bilden av
myndighetsutövandet som löjlighet snarare än möjlighet. På sikt är det en
betydligt större samhällsfara än några stackars hamburgare. Det stora hotet är västvärldens groteska överkonsumtion av kött överhuvud taget, starkt bidragande till klimatförändringarna och därmed livsfarligt.

Min poäng är alltså inte att vi ska äta mer hamburgare. Tvärtom, vi ska njuta av bättre hamburgare ungefär lika ofta som vi njuter av ostron eller kaviar.

”Ytterst ska den som äter på en restaurang kunna känna sig
säker”, försvarar miljöförvaltningens enhetschef jakten på de mediumstekta
burgarna.

Och jag kan inte sluta le över hur ironiskt hennes namn klingar
i just detta sammanhang.

Hon heter nämligen Bernadett Weber.

Nästan som om allt bara var ett skämt.

Därför friar jag poptjuven Håkan

juni 8, 2016

Aldrig får man vara riktigt glad. Bara dagar efter euforin på Ullevi går en “bluesjam-ledare” till angrepp, med det rostiga gamla plagiatvapnet i hand. Lasse Malmsjö viftar med Stim-flaggan och anklagar för stöld.

Om vi av hövlighet bortser från att just bluesen i princip bygger på lån, influenser, referenser, nedärvda fraser och annat rippande så träffar kulturentreprenör Malmsjö ändå rätt snett.

Jag har alltid tolkat blinkningarna och referenserna i Håkans låtar som en eloge till allt det bästa som redan har hänt i musikhistorien. Det är en del av hans konstnärsskap att lyfta på hatten åt Canned Heat samtidigt som han berättar om sin vänskap med Johnny med amfetaminet – och droppar hintar om Blue Öyster Cult, Ted Gärdestad och de femton rastlösa riders som bytt sina platser ombord på tåget City Of New Orleans mot sätet på en truck i Malmö city (jag bjuder kommissarie Malmsjö på den spaningen).

Jovisst, Håkan är fräck nog att nalla godbitar och hantera rockhistorien som om den vore allmän egendom för fri användning. Det är möjligt att han borde sitta i fängelse för det. Om rättskaffens bluesgitarrister fick bestämma.

Jag däremot släpper honom fri att fortsätta lägga pussel och är övertygad att både Bob Dylan, Arlo Guthrie, Tom Petty och Al Wilson skulle hålla med. Den sistnämnde är dock död. Han var sångare och grundare i Canned Heat, bandet som tog (stal) sitt namn från Tommy Johnsons låt “Canned Heat Blues” från 1928 och som uppskattas än idag för sina ansträngningar att öka intresset för bluesen och dess ursprungliga artister…

Point made. Det handlar om folkbildning.

Ännu enklare: ju fler unga idag som upptäcker Canned Heat eller Big Star eller Steve Goodman, desto bättre.

Fortsätt gärna sing the blues, men sluta lipa.

Läge för en ny tidning i stan?

maj 26, 2016

Jag är inte ensam om att lida med Göteborgs-Posten och
Stampen, där tusentals människor just nu svävar i ovisshet om hur framtiden
kommer att se ut. Hur blir det med jobben för de anställa? Hur går det för alla
frilansar som kämpar med oron för att kanske inte ens få sina magra fakturor
betalda?

De senaste dagarna har präglats av chock och rädsla hos de
flesta berörda. Självklart finns det mycket att vara kritisk mot och mycket som
förtjänar att analyseras. Hur i helvete kunde det gå så illa?, är en högst
relevant fråga som måste få ett djupare svar än på skadeglädjens hånfulla
nätprosa.

Jag håller tummarna för att rekonstruktionen ska fungera.
Jag vill att GP ska överleva och fortsätta dunsa ner i brevlådan varje morgon,
men jag inser att det kräver mirakel. Så länge bankerna inte är villiga att
efterskänka mina bostadslån lär dom knappast bjuda Stampen på miljoners
miljoner. Kanske kommer koncernen att styckas upp och säljas billigt till
övriga nordiska mediekoncerner. Kanske kan man trolla med knäna. Jag håller
tummarna.

Samtidigt gror tankarna på vad som händer om det värsta
händer?

Ska Västsverige bli en vit fläck på mediekartan, med
Göteborg som staden utan morgontidning? Vad händer med det västsvenska
samtalet? Kommer det att outsourcas till Stockholm?

Med risk att framstå som mer cynisk än jag normalt är: har det
någonsin i vår livstid funnits ett bättre ögonblick att starta en helt
ny tidning i Göteborg?

Även om GP inte vore dödshotad skulle stan
må bra av en alternativ tidning för nyhetsförmedling, bevakning,
debatt, annonsering och intellektuell stimulans.

Om det går så illa att GP faktiskt försvinner måste vi ha ett alternativ.

För ett år sedan åt jag husmanskostlunch vid Järntorget
tillsammans med en god vän med intresse för och insikt om Göteborgs bästa. Jag minns
inte anledningen till varför vi kom in på ämnet, men plötsligt satt vi där och
pratade med mat i mun om behovet av en motvikt till GP:s dominans som
nyhetsförmedlare och agendasättare – eller nyhetsförnekare och agendastoppare,
om man hellre valt den vinkeln.

Skulle det vara möjligt? Vet inte. Skulle det vara kul?
Absolut. Skulle det uppskattas? Sannolikt, ja.

Jag minns inte exakt hur tongångarna gick, men jag minns att
jag kände att det nog fan skulle vara möjligt att skapa och etablera en ny
göteborgsk mediaröst. Det ideologiska behovet fanns och finns. Duktiga
nyhetsjournalister finns en masse. Skarpa skribenter och debattörer – vi kunde
bara sträcka ut handen…

Till slut var maten uppäten. Jag minns inte vad vi åt, men jag
minns receptet i grova drag:

• En uteslutande nätbaserad tidning, ständigt uppdaterad dygnet runt alla dagar om året på alla digitala plattformar.
• Liten och tajt redaktionell kärna med mix av rutin, engagemang, arbetsmoral och kreativ galenskap.
• En effektiv stab av frilansare inom olika ämnen och intresseområden.
• Snabbfotade nyhetsjägare och fotografer på frilansbasis.
• Konsekvent 031-fokus med relevanta utblickar i regionen.
• Snabb nyhetsjournalistik, seriös rapportering och aktuell debatt som
berör de flesta göteborgare med intresse för samhälle och samtid.

Riktig journalistik. Inga klickbeten, inga ”du kommer inte att tro dina
ögon”-rubriker. Inga tester av varken semlor eller glödlampor. Inga
dumheter.
• Annonser, självklart – men inga advertorials med reklam förklädd till artiklar.
• Prenumeration, självklart. 99 kronor i månaden på samma sätt som
Spotify eller Netflix – en blygsam slant för att få vara uppdaterad på
vad som händer i Göteborg.
• Partipolitiskt oberoende med tydlig gränsdragning mot ytterligheter till både vänster och höger.
• Genomtänkt bolagsbildning, integritetsstark styrelse, vattentät ekonomistyrning, professionell marknadsföring.
• Uppstartsfinansiering genom crowd-funding i kombination med
sponsring, mecenater, donationer, insamlingsgalor eller vad som nu kan
krävas för en snabb och stabil etablering.
• Extra finansiering genom ”supporterklubb” jfr. Guardian Supporters.
• Centralredaktion i hjärtat av stan, efterhand mindre satelliter i andra stadsdelar.

To be continued…