Harry Westgårdh hade fyllt 90 idag

juni 16, 2017

Idag skulle Harry Westgårdh ha fyllt 90 år om inte hjärtat stannat så onödigt tidigt som det gjorde. Sommaren 1964 gick han ur tiden och efterlämnade en alltför ung änka och två pojkar med skrubbsår på knäna och – åtminstone för min del – ett stort hål inuti kroppen.

Jag ska försöka att inte bli för sentimental och ledsen. Det är längesen nu. Sommaren 1964. Vi åkte på semester till Jylland. Han dog på sjukhuset i Frederikshamn. ”It’s All Over Now” med Rolling Stones var sommarens hit. Vi tog oss vidare in i hösten och ett liv som efterhand och så sakteliga kom att bli riktigt fint även om han fattades.

Min pappa föddes 1927 och dog 1964. Han blev 37 år. Jag överlevde honom för längesen. Om han hade fortsatt leva hade vi kanske haft kalas i helgen. Inte idag, men troligtvis på söndag. Möjligen på ett äldreboende, men kanske i ett riktigt hem. Det kan man bara fantisera om. Hans egen pappa blev bara 62, så oddsen kanske talar emot hela tanken. Men om – om han hade fått försöka blåsa ut nittio ljus på en jordgubbstårta i kretsen av oss andra, då hade han haft mycket att se tillbaka på.

När jag tänker på honom är det oundvikligt att fundera över allt vi kunde fått vara med om tillsammans.

Vi hade sett fotbolls-VM 1966. Han hade hört Sgt Pepper från min grammofon. Han hade fått se mig stå i mål. Han hade fått träffa mina vänner. Jag hade fått skäll och beröm. Vi hade kanske bott i ett hus. Han och mamma hade åkt på semester. Månlandningen. Vad hade vi haft för bil? Kanske övningskörde han med mig? Han hade blivit farfar fyra gånger. En av ungarna fick hans förnamn. Vi hade nog druckit whisky för att fira. Kanske åkte vi på en resa 1991 när han just blivit pensionär och jag blivit pappa för andra gången. Murens fall. Klimatförändringarna. Flyktingkrisen. Allt som händer nu. Vad hade han tyckt? Hade vi varit överens?

Det är omöjligt att veta och det spelar inte längre någon roll. Han finns inte längre. Det var längesen han dog men livet blev riktigt jäkla bra trots att vi inte fick gå bredvid varann längs tillvarons stigar och avenyer. Det är så mycket jag önskar att vi hade fått dela, men som sagt: it’s all over now och det blev ingen födelsedagstårta. Sånt är livet, och döden. Jag ville mest säga grattis. Vi tänker på dig.

image

Jag hade fel om Dylan som Nobelpristagare

juni 15, 2017

FAVORIT I REPRIS: 18 oktober 2005 – för snart tolv år sedan – skrev jag en krönika i Aftonbladet, med rubriken “Bob Dylan får aldrig ta emot Nobelpriset”. Jag hade fel, men det insåg jag inte förrän idag då min nyanställde arkivarie hittade nedanstående text någonstans i den digitala källaren. Känn historiens vingslag!

“Igår kom den rättmätige litteraturpristagaren till Stockholm. Bob Dylan gav konsert i Globen. Svenska Akademiens aderton plaststolar lyste tomma på läktaren.

För Dylan är Dylan och litteratur är litteratur, och i akademiens dammiga värld är det oförenligt. Att Dylan är en av den handfull konstnärer som påverkat flest människor under hela 1900-talet räcker inte. En krullhårig elgitarrpoet från USA kan inte få världens högsta litterära utmärkelse. Inte ens vid 64 års ålder och efter mer än fyra decennier av oavbrutet skapande.

Synd, annars finns det gott om skäl att belöna Dylan:

För hans arbete som, rikt på ideer och fyllt med frihetens ande och sökandet efter sanning, har utövat en vidsträckt påverkan på vår tid. Som i oräkneliga skepnader porträtterar outsiderns överraskande inblandning. Som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama.

Eller varför inte för hans realistiska och fantasifulla skrivande, som kombinerar medkännande humor och skarp social uppfattningsförmåga.

Det där var motiveringarna för i tur och ordning litteraturpristagarna Jean-Paul Sartre, J.M. Coetzee, Wole Soyinka och John Steinbeck så som de formulerats av Svenska Akademien.

Till och med 1901 års formulering skulle gå att återanvända på Dylan: ”Som uppskattning för hans poetiska skapande, som vittnar om hög idealitet, konstnärlig perfektion och en sällsynt kombination av både hjärtats och intellektets kvaliteter”.

Så sa man om Sully Prudhomme. Den idag så välkände världsförfattaren. Som påverkat så många av oss.

Nog om det. Innan vi skiljs åt måste vi tala om kyckling. Kyckling är vår tids svar på artonhundratalets potatis. Vart man än går för att mätta magen möts man av ett erbjudande om kyckling, kyckling, kyckling.

Den kommer att bli vår död. Inte på grund av campylobacter eller fågelinfluensan. Utan helt enkelt för att det är så fruktansvärt tråkigt. Vi kommer att dö av tristess.

Och till sist: näringslivssajten E24 rapporterar att försäljningen av Barbie-dockor gått ned med 18 procent. Otroligt att ett stort amerikanskt företag har så taskig omvärldsanalys. Dom verkar inte ens ha sett Paradise Hotel. Idag ska man inte leka med Barbie. Man ska vara Barbie. Och äta kyckling. För det är fräscht.

Rave on, Buddy Holly!

juni 6, 2017

Buddy Holly har alltid stått i skuggan av Elvis, Chuck, Jerry Lee och Little Richard när rockens founding fathers diskuterats – ända tills igår då Bob Dylan helt otippat valde att göra honom till portalfigur i sin makalösa Nobel-föreläsning.

“If I was to go back to the dawning of it all, I guess I’d have to start with Buddy Holly. Buddy played the music that I loved – the music I grew up on: country western, rock ‘n’ roll, and rhythm and blues. Three separate strands of music that he intertwined and infused into one genre. One brand.”

En självklar anledning till Buddys baksätesposition är givetvis hans korta karriär, från skivdebuten 1956 till flygkraschdöden 1959 (the day the music died). Under de tre åren brann han som en supernova, sprutade ut hits och turnerade över hela USA men även i Australien och Storbritannien där han gjorde 50 gigs på 25 dagar.

På hans gravsten i hemstaden Lubbock finns förutom namnet Charles Hardin Holley även en ingraverad Fender Stratocaster.

Dylan igen:

“I was only six feet away. He was mesmerizing…//…Then, out of the blue, the most uncanny thing happened. He looked me right straight dead in the eye, and he transmitted something. Something I didn’t know what. And it gave me the chills.”

Lyssna på 20 klassiska Holly-låtar här.

Allons enfants – nu kör vi så det ryker

maj 9, 2017

Naturligtvis blev jag överlycklig då Emmanuel Macron slog Marine Le Pen i kampen om jobbet som republikens president. Jag är fullt medveten om att det ingalunda betyder spiken i kistan för Front National, men valresultatet blev en skön och lugnande tablett för oss som fortfarande tror på frihet, jämlikhet och broderskap.

Jag blev så glad att jag kanske blev naiv på kuppen och började drömma om hur Frankrike blir en vägvisare mot en bättre värld – eller åtminstone ett fortfarande beboeligt Europa där det brunsvarta målas över i rött, vitt och blått. Där en vettig och målinriktad politik förenar ekonomisk och social rättvisa med dynamisk utveckling inom näringsliv, kultur och mänskliga värden.

Eftersom jag är född under en lycklig stjärna och – liksom du som läser detta – tillhör toppen på den globala pyramiden i både ekonomi och livskvalitet; eftersom det är så fint har jag haft förmånen att tillbringa många och långa perioder i La Belle France. Naturligtvis har jag därmed handlat kött, beställt drinkar, druckit vin, spelat petanque, ätit middag och på andra sätt umgåtts med människor som utan att tveka lade sin röst på extremhögern i helgen som gick.

Rent statistiskt är det rimligen så, särskilt som vi ofta hamnat i den södra delen av landet där nationella fronten är som starkast och har sitt ursprung.

Så länge dom inte har stämpel i pannan eller partisymbolen tatuerad på kroppen är det inte så lätt att veta. På samma sätt som man nog gör bäst i att inte gissa sverigedemokrater efter utseende, klädstil eller dialekt.

”It’s the economy, stupid”, löd partistrategens nyckelreplik när Bill Clinton vann valet 1992. Samma basala insikt gäller givetvis även i både Frankrike och Sverige. Det effektivaste sättet att vaccinera väljare är att ge dem arbete och välfärd. Jag hoppas innerligt och tror optimistiskt att Emmanuel Macron har möjlighet att göra sig själv historisk, Le Pen hysterisk och Europa euforiskt (eller åtminstone gladare än på länge).

Jag baserar min positiva förhoppning på en artikel i Svenska Dagbladet: https://www.svd.se/macrons-reformer-kan-bli-fransk-vandning

Asgamar ska inte ha smartphones

april 15, 2017

Det är inte händelsen i sig som skrämmer mig mest, oavsett
om jag råkar bli påkörd i trafiken eller skadas i ett terrorattentat.

Det är heller inte rädslan för skammen när man rullas in på
akut operation och vårdpersonalen upptäcker att man har fartränder i
kalsongerna.

Det mest skrämmande vore det som hände på Drottninggatan i
Stockholm och på tusentals ställen över hela världen där människor drabbats av
vår tids nya slags övergrepp – att i sin svåraste stund bli fotograferad av så
kallade medmänniskor.

Jag har sluppit se bilderna från Drottninggatan, men jag vet
att de har publicerats i olika rövhål på den stora sociala medier-kroppen.
Människor har alltså inte bara nedlåtit sig att ta bilder på de skadade. De har
dessutom haft den kriminellt dåliga smaken att göra sina vidriga bilder
tillgängliga för allmänheten.

På samma sätt som det skryts om läckra måltider, läskande
drinkar och lyxiga resmål skryts det nu alltså med att man kommit tillräckligt
nära för att i hög upplösning fånga blodet och hjärnsubstansen kring en död
eller döende människa.

Kränkningen är hundraprocentig. Den skadades integritet är
inte värd någonting. Han eller hon som ligger där är fritt
villebråd för oss andra att avbilda med våra smartphones, på samma sätt som
folk idag uppenbarligen ser det som en mänsklig rättighet att när som helst ta
bilder på andras husdjur, ungar, bostäder eller klädstilar.

Men gränsen mellan att fota någon annans gulliga hund och
att ta bilder av döda offer för attentat och olyckor – den borde vara mänskligt
oöverstiglig.

Om man inte förstår var gränsen går kan man lika gärna lägga
sig ner och dö.

image

Hundra år av popmusik på 6 timmar

mars 26, 2017

Om jag säger ”gammal popmusik”, hur långt tillbaka i tiden hamnar du då? Själv brukar jag landa någonstans i mitten av 1950-talet med folk som Elvis, Chuck, Peggy Lee och Roy Orbison. Min bild av tid är linjär, och gärna i form av en väg eller en tågräls där jag står vid sidan av och uppe på en liten kulle.

Sikten sträcker sig oftast 50-60 år tillbaka, alltså motsvarande min egen levnad. Längre bort kröker sig rälsen (eller vägen) en aning och börjar även slutta svagt. Med kikare och lite skärpning kan jag ibland se hela vägen tillbaka till slutet av 1800-talet då min morfar föddes.

Om man säger ”gammal musik” är det enkelt att slänga fram den klassiska, med Mozart och Beethoven. Alla vet ju dessutom att dragspelsmusik är väldigt gammal. Men popmusik? Den började väl med Elvis eller Beatles eller Michael Jackson – beroende på hur gammal man själv är?

Ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av gammal musik. Det betyder inte att jag inte bryr mig om dagens musik och artister – bara att jag gillar att följa trådarna tillbaka i historien.

Häromdagen löpte jag linan ut, hela vägen tillbaka till 1917. Resultatet blev ”100 Years of Pop Music”, en Spotify-lista med hundra låtar från lika många år.

Här kan den intresserade – eller nördige som den gängse anklagelsepunkten lyder – följa populärmusikens utveckling från första världskriget till idag. Från knastriga och burkiga inspelningar utgivna på bräckliga 78-varvare i shellack via vinylsinglarna på 50- och 60-talet till det digitala genombrottet i slutet av 1980-talet. Ljudkvaliteten varierar, liksom sångstilen, instrumenten och sättet att spela. Men själva kärnan, att hålla lyssnaren i ett fast grepp i några minuter, är densamma då som nu.

När jag började var jag osäker på om det ens kunde finnas musik från första världskriget på Spotify. Det finns faktiskt en hel del. Al Jolson är välkänd för de flesta, men jag tror inte särskilt många idag är bekanta med t.ex. Henry Burr, som i efterhand förärats epitetet ”The First King of Pop”. Hans känslosamma ballad ”My Buddy” från 1922 låter kanske corny vid en första genomlyssning, men snart nog framstår den som tidlös och bra. Det var närmast självklart att både Frank och dottern Nancy Sinatra skulle göra sina
egen tolkningar.

Att Arcade Fire år 2006 spelade in en “version” av My Buddy bekräftar det som är poängen med hela min långa lista: bra låtar kan aldrig dö.

Den store historieberättaren sätter punkt.

mars 19, 2017

Minst en gång i månaden under de senaste åren har jag tänkt att snart kommer dagen då Chuck Berry lämnar jordelivet. Det är ju så det funkar nu för tiden. Gamla favoriter och hjältar står på kö till pärleporten och är man född 1927 kan omvärlden ana vad som komma skall.

Jag blev alltså inte överraskad av dödsbudet.

Men en värld med Chuck Berry är bättre än en värld utan Chuck Berry. Därför bör alla vi som älskar rockmusik lyfta på hatten i vördnad inför mannen som drog upp ritningarna, byggde scenen och let it rock. Chuck Berry hade tänkt utbilda sig till frisör men blev istället chefsarkitekten bakom det som vi idag känner som rock & roll. Sedan mitten av 1950-talet har blåkopiorna studerats, kopierats och imiterats av hundratals band och artister.

Under det senaste dygnet har kondoleanserna strömmat in.

Rolling Stones lät meddela:

“The Rolling Stones are deeply saddened to hear of the passing of Chuck Berry. He was a true pioneer of rock & roll and a massive influence on us. Chuck was not only a brilliant guitarist, singer and performer, but most importantly, he was a master craftsman as a songwriter. His songs will live forever.”

Springsteen twittrade: “Chuck Berry was rock’s greatest practitioner, guitarist, and the greatest pure rock & roll writer who ever lived.”

Rod Stewart konstaterade: “It started with Chuck Berry. He was more than a legend; he was a founding father. You can hear his influence in every rock & roll band from my generation on.”

För egen del har jag älskat Chuck Berry sedan 1964 (möjligen till och med 1963) då jag som kortbyxklädd käck gosse hörde ”Memphis, Tennessee” på melodiradions Tio i Topp. På den tiden var jag oförmögen att förstå och tolka innebörden i berättelsen, där man först i sista versen inser att låten handlar om en saknad dotter efter en uppslitande skilsmässa.

När jag som vuxen och engelsktalande kunde ta in hela storyn vidgades bilden av Chuck Berry till närmast globala proportioner.

Idag används begreppet ”storytelling” inom allt från marknadsföring till stadsplanering eller kläddesign. Chuck Berry berättade storys i form av låtar på max 3 minuter, oftast kortare. Berättelsen om Marie i Memphis gick i mål på 2 minuter och 25 sekunder. Det sägs ju att en äkta mästare känns igen på sin förmåga att hantera ett begränsat format, och Chuck Berry var ett levande bevis ända till igår. Hans bästa låtar är extremt komprimerade noveller, romaner, filmer, ja faktiskt stundtals konstverk.

Fem exempel:

1. Sagan om den fattige pojken som inte kunde läsa – men som han kunde spela gitarr!

2. Reportaget om rallarna som flydde för livet när lokföraren tappat kontroll över tåget.

3. Reseberättelsen om grabben som slutligen kunde ringa hem och berätta att han var framme i det förlovade landet.

4. Nyhetsartikeln om sheriffen i Indiana och jakten på de kappkörande galningarna i två snabba bilar.

5. Novellen om de nygifta tonåringarna och deras partyliv i den nya lägenheten.

August Strindberg kickstartade sitt magnum opus med den (i Sverige) världsberömda meningen om han som kom som ett yrväder en aprilmorgon. Det är tveksamt om Chuck Berry någonsin läst Hemsöborna, men det är tveklöst att han behärskar konsten att dra in lyssnaren i dramatiken redan i första meningen. Så här börjar Brown Eyed Handsome Man: ”Arrested on charges of unemployment he was sitting in the witness stand”.

Killen blev alltså arresterad för att han var arbetslös. Klart man blir nyfiken, och nyfikenheten minskar inte när domarens fru ringer upp distriktsåklagaren och förklarar att han ska släppa den där brunögde mannen, om han vill behålla sitt jobb…

Eller den här:

När jag klev på bussen och hittade ett ledigt säte såg jag plötsligt kvinnan som borde bli min blivande fru ute på gatan. Jag skrek till chauffören att stanna bussen.

Det är ju Hemingway. Det är stor litteratur. Det är historieberättande av högsta rang. Det är Chuck Berry.

Lägg nu allt annat åt sidan och lyssna på 25 av hans bästa berättelser.

Tack, my precious Pustervik

februari 3, 2017

Klockan är halv åtta på kvällen. Det är beckmörkt ute. Jag
sitter vid köksbordet och känner hur en mancold knackar mig på axeln.
Visualierar mig liggande i badkaret med den nya boken. Vill verkligen inte gå
ut. Min fru steker pannbiff. Det luktar gudomligt.

Men my precious vinner. My precious Pustervik.

Jag kastar på mig ytterkläder och rusar nerför gatan, hoppar
på en vältajmad spårvagn och bara minuter senare är jag på plats för att se
americanaprinsen Aaron Lee Tasjan göra en superb och intim spelning inför ett hundratal
personer. Han vinner oss en efter en, och mot slutet är allt strålande varmt
och kärleksfullt och roligt.

Tömmer glaset, säger hej då till Peter och Peo och Lasse och
Peter, skakar hand med artisten och hoppar ombord på spårvagnen.

Svårare än så är det inte när man har en suverän rockklubb i
närområdet. Det är livskvalitet med guldkant. Jag är så glad för Pustervik
och för Woody West som outtröttligt och generöst bjudit mig på så mycket
fantastisk musik genom åren. Göteborg vore en väldigt mycket sämre stad utan
dessa eldsjälar, och jag vore en fattigare människa utan musiken.

I ren tacksamhet smällde jag ihop en timslång spellista med mina
egna Best Of Pustervik från de senaste åren.

Ett litet förtvivlat raseriutbrott i all hast

februari 1, 2017

Att betrakta den amerikanska politiken är som att sitta hjälplös
i en eka och se Titanic styra rakt mot isberget. Under sex decennier på jorden
är det mycket oro och elände man tvingats följa i nyheterna – från Kubakrisen
och JFK till ryska ockupationer, balkankrig och den eviga tragedin längs
Gazaremsan.

Men inget har skrämt mig så som Orange Hitler och hans
grabbar i det ovala omklädningsrummet. Aldrig i min livstid har världen känts
så på bristningsgränsen som idag. Jag vaknar varje morgon och sträcker mig
efter mobilen. Vad har han gjort sönder medan jag sovit? Vilka nya
skräckexempel ur homo sapiens har han gjort till makthavare under natten? Vilka
vansinniga utspel? Hur många steg närmare fullskalig fascistisk diktatur?

Och hur nära en värld där ingen av de traditionella
stormakterna längre kan sägas representera något slags demokrati. Det skrämmer
mig mest av allt; katten på råttan, råttan på dominobrickan och brickan
serveras för både LePen och Åkesson.

Det minst dåliga med Trump som VD för Amerika är
förhoppningsvis att motståndet växer fortare än återgången till medeltiden, och
att en ny demokratisk rörelse förmår att mobilisera. Andelen unga väljare
(18-29 år) som röstade på Clinton var nära dubbelt så många som de
generationskamrater som valde Trump. Om 4 år kommer många av höstens äldre
Trump-fans att ha lämnat byggnaden, samtidigt som miljontals väljare tagit sitt
förnuft tillfånga och insett att kejsaren faktiskt var både naken och galen.

Jag har vuxit upp med USA som både trygghet, irritationsmoment
och förebild. Agerandet som världspolis har förvisso alltid kunnat kritiseras,
men att kavalleriet stått på demokratins sida har jag tagit för givet. Tills
nu. När spelplanen snurrat 180 grader och historiens kallaste vingslag får
Frihetsgudinnan att huttra och oss andra att rysa.

På en mer personlig nivå är magin bruten. Så mycket av det jag så
länge har gillat, uppskattat och älskat med USA har blivit ointressant, bitvis
motbjudande.

Till och med mina älskade Chuck Berry-låtar låter plötsligt
som alternativ fakta, lögn och newspeak.

Det har jag aldrig varit med om förut.

Friska, vackra, kreativa och demokratiska Kalifornien kommer jag att återvända till snarast möjligt. Men det dröjer innan jag är “Back In The U.S.A.”

Tony – vilken man, vilken röst, vilket liv!

oktober 31, 2016

Jag har alltid gillat Tony Bennett, men inte tillräckligt för att släppa fram honom ur Frank Sinatras skugga. Nu är det dags. Ju mer jag läser och lär om Tony, desto större framstår han – både som artist och människa. Faktum är att jag är stum av beundran för en man vars levnad närmast saknar motstycke.

Men först en reflektion: jag blir mer och mer övertygad om att man faktiskt kan ”höra” en människas karaktär genom hens röst. I fallet Tony har jag alltid tyckt mig höra en god människa, en humanist, en högst respektabel representant för mänsklighetens bästa sidor. Han utstrålar mer värme än Sinatra (som ändå glöder rätt bra), hans äkthet är totalt övertygande och hans famn känns gränslös.

image

Han fyllde 90 år i somras. För två år sedan turnerade han med Lady Gaga för fulla hus i USA och Europa. Helt overkligt.

Anthony Dominick Benedetto föddes 1926 i stadsdelen Astoria i Queens. Pappa John var specerihandlare, mamma Anna sydde kläder. Uppväxten var fattig, depressionen tvingade folk på knä med en stenhård politik som gjorde unge Tony till livslång demokrat. Det är liksom ingen tvekan om hur han röstar i presidentvalet. Han har aldrig tvivlat på sin politiska hemvist.

När pappan blev sjuk och dog drogs tumskruvarna åt ytterligare. Tony var tio år gammal och hade just gjort sitt första stora framträdande, sjungande bredvid borgmästare Fiorello La Guardia när den nya Triborough Bridge över East River invigdes. Borgmästaren klappade den duktige pojken på huvudet. Ett erkännande, men knappast en tröst.

I skolan var det teckning och konst som gällde, och Tony hoppades på en framtid i reklambranschen. Han började på New York’s School of Industrial Art men tvingades hoppa av redan som 16-åring. Mamman och syskonen behövde honom som familjeförsörjare.

18 år gammal blev han inkallad i armén. Andra världskriget gick mot sitt blodiga slut. Tony Bennett stred och sköt sig genom Frankrike och in i Tyskland. Han svalt och frös, nedgrävd i marken medan tyskarna pepprade desperat. Tony undkom döden med en hårsmån flera gånger om. I krigets slutskede var han med och befriade ett koncentrationsläger.

Kriget gjorde honom till hängiven pacifist. Han beskrev det som en permanent mardröm, ”som att sitta på första raden i helvetet”.

Tony stannade i Tyskland med de amerikanska trupperna. Han omplacerades till en underhållningsbataljon och fick äntligen sjunga igen. Tills han gjorde misstaget att äta middag med en gammal kompis från high school. En svart man. Tony bestraffades och kommenderades att dokumentera utgrävningar av lik i gravar.

Till slut fick han komma hem. Han använde arméns magra ersättning för att studera sångstilen bel canto, som lärde honom att hålla rösten i form genom hela karriären.

Han var den sjungande servitören som alla gillade. Han blev upptäckt. Han åkte på turné med Bob Hope. Han fick sjunga in en skiva. Han fick kontrakt med Columbia Records. Han slog igenom och fick hits och fans. Han hade
skrikande tonårstjejer när Beatles fortfarande gick i kortbyxor. När han gifte sig 1952 stod 2 000 sorgklädda flickor utanför St. Patrick’s Cathedral på 5th Avenue och grät tröstlöst.

”I Left My Heart In San Francisco” skrevs ursprungligen och bisarrt nog för att framföras av en operasångare. Låten föll i glömska fram till 1962 då Tony Bennett spelade in sin version. Den blev ingen hit, klättrade som högst till plats 19 på Billboard-listan. Idag är den en av de stora klassikerna. Pianointrot kan få en stimmig bar att tvärstanna i förväntan och glädje. Lyriken får vuxna män att gråta i whiskyn. Rösten får vuxna kvinnor att gråta. Små barn lystrar intuitivt. Hundar lägger sig tillrätta. Världen skimrar för ett ögonblick. Det är en makalös sång och det är Tony Bennetts stora paradnummer.

”I Left My Heart In San Francisco” finns i hundratals versioner; allt från superba tolkningar med Julie London eller Sammy Davis Jr. till funkspex med Bobby Womack och rena clownattacker från Bonzo Dog Doo Dah Band eller Frank Zappa. Alf Robertssons göteborgska version icke att förglömma.

Beatles genombrott och den brittiska popinvasionen blev ett tungt slag för Tony och hans kollegor. Marknaden förändrades, publiken decimerades. Skivbolaget pressade Tony att sjunga in en platta med tolkningar av samtida pophits. Inspelningarna gjorde honom fysiskt sjuk, på riktigt. Idag räcker det att se det rubbade psykedeliska omslaget för att känna äkta medlidande.

1965, när Beatles var som störst i USA, engagerade sig Tony Bennett i protesterna mot segregationen och rashatet i den amerikanska södern. När tiotusentals människor under ledning av Martin Luther King marscherat drygt åtta mil från Selma till Montgomery uppträdde Tony tillsammans med Harry Belafonte, Sammy Davis Jr. och Nina Simone på en enkel liten scen fjärran från nattklubbarnas Las Vegas. Han vägrade för övrigt också att uppträda i
apartheidens Sydafrika. Det fanns en stark ryggrad under den mysigt v-ringade tröjan.

Det kostade på att ta ställning. Många amerikaner betraktade Tony som en kommunistisk förrädare, samtidigt som de skivköpande kidsen ägnade sig åt annat. Det gick snabbt utför. Skilsmässa, ekonomiska bekymmer, droger. Skivbolaget och managern sade upp bekantskapen. 1979 var Tony Bennett nära döden igen. Denna gång i form av en överdos kokain.

Han reste sig på sitt yttersta. Eller rättare sagt, hans son tog honom i kragen. Den misslyckade rockmusikern Danny Bennett blev pappas nye manager, och styrde upp skiten. På fem år sanerades både ekonomi, hälsa och relationer. Skivbolaget öppnade dörren och 1986 låg Tony på topplistorna igen.

Tiden sedan dess har varit ett veritabelt triumftåg. Den smarte sonen  såg till att farsan hamnade i rätt sammanhang, från Letterman och Conan O’Brien till genombrottet för MTV och framgångsrika duetter med de hetaste nya artisterna, år efter år. Tony fick en ny stor och uppskattande publik utan att kompromissa en millimeter med sin egen stil och smak. New York Times skrev: “Tony Bennett has not just bridged the generation gap, he has demolished it.”

Han uppträdde i leran på Glastonbury i oklanderlig kostym inför en hänförd publik. Han uppträdde tillsammans med Michael Jackson till stöd för Bill Clinton som president. Han gjorde minst 100 shower varje år. Han spelade in MTV Unplugged-skivan som sålde platinum och blev Grammys Album Of The Year.

Han var då 68 år gammal. Idag är han som sagt 90.

Han sjöng duett med Amy Winehouse. Det blev hennes sista skivinspelning. Tony blev den äldste levande artisten någonsin på Billboard-listan, men han tog Amys död lika hårt som han när Whitney Houston dött. Det ledde till ännu ett ställningstagande, denna gång för legalisering av droger under ordnade former.

Förra sommaren reste staden San Francisco en 2,5 meter hög staty av Tony Bennett utanför Fairmont Hotel högst
upp på Russian Hill. Inför de inbjudna dignitärerna och den nyblivne 90-åringen framförde en ungdomskör ”I Left My Heart In San Francisco”, 55 år efter att han sjungit den för första gången på samma plats.

image

En cirkel slöts. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller när jag skriver dessa rader, tacksam över att sent men äntligen fattat att Tony Bennett inte står i Frank Sinatras skugga. Eller som Frank själv sa i en intervju med Life Magazine 1965:

”For my money, Tony Bennett is the best singer in the business. He excites me when I watch him. He moves me. He’s the singer who gets across what the composer has in mind, and probably a little more.”

Tony Bennett är 90 år gammal och har överlevt både andra världskriget, nöjesindustrins vassaste klor, ekonomisk ruin, narkotikamissbruk och fan vet allt annat.

Tony kan dö vilken dag som helst. Passa på att vara förberedd. Han har gjort 70 album och han är värd varje minuts uppmärksamhet. Och då har jag inte med ett ord berört hans måleri, med allt från eleganta teckningar till stora oljor… En sann konstnär och en stor människa.

Okej, ni fattar. Tonys livsgärning finns sammanfattad på en box med 73 (!) CD och 3 DVD-skivor. För säkerhets skull har jag gjort en mer lättillgänglig låtlista här.