Elefantbarn, sidensvett, poolhäng och panik

mars 4, 2019

Dag 4: söndag 10 februari

Solen skiner genom både träpersienn och jakarandaträd. Omelett, toast och kaffe som alltid i Kenya, och sen iväg på den skumpiga rödleriga vägen in mot stan. Vi ska hälsa på vår ”son” Jotto, en liten familjemedlem som jag och Marie fick i julklapp för några år sedan av våra egna människobarn. Jotto är en av ett tjugotal elefanter som bor på David Sheldrick Wildlife Trust i Lang’ata (Femte långgatan), där skickliga skötare ger nytt liv och hopp åt föräldralösa elefanter som hittats skadade i vildmarken. Vi är alltså fosterföräldrar och det är inte utan stolthet vi njuter av applåderna när vår lille treåring gör entré.

Bröllopet som vi är bjudna på i nästa vecka har dresscode för en av dagarna, nämligen indiskt. Jag har helt glömt att packa den sortens kläder så vi tar oss vidare till Diamond Plaza som ligger några hundra meter söder om Deep Sea Slums (jo, det står faktiskt så på kartan). DP är en stor shopping mall i två fastigheter, en gammal och en ny med 6-7 våningar i varje. Här finns allt man kan behöva, det mesta med indiskt ursprung. Vi går runt på de nedre våningarna i den gamla delen tills vi helt tappat orienteringen. Det luktar mat och kryddor och tyger högt och lågt. De flesta butikerna är små som kiosker, och det är i en sån låda jag hittar min outfit: en fotsid klädnad med duktigt mycket glitter runt kragen.

Trots att fläkten står på disken är jag genomsvett och nästan fastnar i allt råsiden. En ung flicka hjälper farbror. Dräkten kostar typ 700 spänn, men då ingår byxor. Jag slår till. Marie har redan det hon behöver, inköpt i Chennai för ett antal år sedan.

OK, good to go. Idag är det Rasimas födelsedag och det ska firas med lite skönt eftermiddagshäng vid poolen på nybyggda hotellet Kingfisher’s Nest mitt i stan. Alla är där, från brudparet till hela tjocka släkten. Här från femtonde våningen har man en vidsträckt utsikt över staden som för bara drygt hundra år sedan knappt var mer än en träskmark där den nya järnvägen från Mombasa passerade på väg till Uganda. Idag är Nairobi östra Afrikas obestridliga huvudstad, med drygt tre miljoner invånare och en puls som är både energisk och lugn på ett märkligt sätt. Skål för det, i White Cap-öl och med spicy samosas som tilltugg. Efter en stund ligger även vi i poolen och tänker att oj va kul.

Ulf och Rasima följer med oss hem till Hob House, där även Emina, Bosse, Herman och Agnes bor. Det blir födelsedagsmiddag med libanesisk mat och en liten söt dessert som bärs fram under sång.

IMG_9749.TRIM

När vi står och packar kring midnatt fryser jag till i panik. Mitt pass är försvunnet! Jag vänder upp och ner på rummet, gång på gång. Till slut ringer jag och väcker Ulf. Han ringer strax tillbaka. Passet ligger i resväskan som vi parkerat i brudparets hus. Vår snälle värdshusvärd Peter kör mig hela vägen och tillbaka. Vad säger man? Asante sana, tack så hemskt mycket.

Krazykavaj och bröllop med extra allt

mars 1, 2019

Dag 3: lördag 9 februari

Ingen väckarklocka, bara skön kattsträckning i sängen. Hello Africa, time for breakfast. Samma suveräna omelett som igår, lagom spicy på ett sätt som känns malariabekämpande och tryggt. Kaffe. Alla vet ju att Östafrika var först i världen med kaffe, och ungefär sex miljoner kenyaner lär få sin utkomst i kaffeindustrin. Gott är det, men överraskande svagt. Efter tre koppar är jag nöjd.

Dagens första utflykt är i närområdet, där vi besöker Spinners Web i Kitisuru, som kallar sig landets största butik för konsthantverk och såna grejer. Vägen går förbi den nya motorvägen som byggs av Kina som bokstavligen lägger den roströda afrikanska jorden under sig bit för bit. Medan Jackson vilar sig i bilen strosar vi runt i de vackert luftiga lokalerna, pillar på allt från väskor och kläder till köksutensilier och mattor. Mitt i anläggningen ligger ett café i behaglig skugga tack vara segelduk spänd som tak. Vi äter en lättare lunchpaj, en go kaka och lite mer kaffe. Det är inte många kunder här, så vi har gott om tid och plats. Jag provar några skojiga kavajer medan Marie kollar på fina blusar och skor. Påträngande försäljare lyser med sin frånvaro och vi lämnas i fred. Vi ser en fin matta och enas om att vi ska tillbaka hit mot slutet av resan.

 

Tillbaka till Hob House för snabbvila och klädbyte. Vi är bjudna till Paradise Valley för pre-wedding, en liten anspråkslös ceremoni med cirka 170 gäster, officiell vigselsnubbe från Nairobi kommun, bottenlös catering med mat och dryck, levande orkester och allt annat festligt i brudgummens föräldrars trädgårdspark.

Som ordentliga svenskar kommer vi punktligt, det vill säga typ först, men snart står vi med drinkar i händerna och skålar med släkt och vänner – de flesta av indisk härkomst. Vi tar plats i skuggan för att inte tuppa av i förtid. Ceremonin är vacker och gripande. Min barndomsvän gifter bort sin dotter och jag känner hur det skvalar i ögonvrån när Ulf och Rasima läser Nils Ferlins ”Kärleken kommer” på omväxlande svenska och engelska.

Sen är det party på full patte. Herrejösses vilka festprissar! Ett halvdussin (minst) matstationer och en bar där fyra killar sliter i sitt anletes svett för att serva de törstande gästerna. Solen går ner, tiden flyger och plötsligt står jag på dansgolvet twistin’ the night away (se filmen nedan).

Och detta är bara en liten försmak på det riktiga bröllopsfirandet. Vacklar i säng och somnar på en sekund.

2019-02-09 19.25.13 (kopia)

Genom Nairobi i bygghjälm och gummistövlar

februari 27, 2019

Dag 2: fredag 8 februari

Det är konstigt att man kan vakna i Kenya och ändå omedelbart veta var man befinner sig. Men så var det. In i duschen där solen ännu inte hunnit skapa varmvatten. Vi går genom trädgården till frukost på altanen. Omelett med toast och prima kaffe. Det är sommar på södra halvklotet och dagen stiger snabbt. När Ulf och Rasima kommer är det redan långt över tjugo grader.

Vi hoppar in i bilen. Vi ska träffa en arkitekt som ska visa oss runt på bygget av Leadership Centre – ett hotellkonferensprojekt precis på gränsen där staden slutar och bushen börjar. Man kan se elefanter och giraffer på andra sidan motorvägen. Kompisarna på White i Göteborg har ritat tillsammans med Beshir och hans arkitektkollegor i Nairobi. Vi går runt i gummistövlar och bygghjälm. Projektet är försenat på grund av on/off-finansiering, men det går framåt och ska invigas framåt jul, gissar Beshir.

När vi ändå är den änden av stan styr vi iväg för lunch på Tamambo. Får ett skönt skuggigt bord i den vackra trädgården och inleder med varsin dawa, klassisk kenyansk kocktail på vodka, limejuice och honung. Namnet betyder medicin på swahili. Jag blir genast en bättre människa. Äter hamburgare och njuter av känslan när den östafrikanska värmen driver göteborgskylan ur kroppen. Nairobi är ändå svalt, med sina drygt 2000 meter över havet.

U&R drar tillbaka in till stan. Vi stannar kvar i Karen, en vidsträckt och behaglig stadsdel där många europeer trivs och har råd att bo. Citys intensiva puls är långt borta. Namnet kommer från Karen Blixen, den danska författarinnan som odlade kaffe och skrev böcker vid foten av Ngong Hills. Vi tar en tur till hennes gamla hem och blir rundvisade av den unge guiden Washington. Kåken är inte särskilt stor men känslan är mäktig. Historiens vingslag, utan tvekan. Och där står hennes gamla skrivmaskin.

 

Tillbaka ut på ägorna hittar jag en bänk i skuggan av ett träd. Där hade jag kunnat stanna kvar.

Vägen tillbaka till Hob House går inte fort. Trafiken står bitvis helt stilla. Vi sitter fascinerade och tittar ut på den rullande film som är Nairobis gatuliv, med försäljning av allt från mangofrukt till gravstenar, från korgar till navkapslar. Med ovana svenska ögon kan mycket se torftigt ut, men entreprenörskänslan är påtaglig i varje gathörn.

En dusch och en stund på rygg, sen är man pigg igen och snart sitter vi på About Thyme för middag med U&R. Tyvärr är alla bord tagna i den magiska terrassträdgården, men maten är god och sällskapet världsklass. Och vi fick portvin till dessert. Lång dags färd mot natt.

691 mil till ett indiskt bröllop

februari 26, 2019

Dag 1: torsdag 7 februari

Upp i svinottan klockan 03.45 men vad gör man inte för att åka på indiskt bröllop i Kenya? Drar på de nyinköpta Fjällräven Traveller-brallorna, en tshirt och en gammel fleecetröja. Samt stödstrumporna: ”Stödstrumpor kan vara bra för gravida, om du har åderbråck eller under flygresor”. Taxi till Landvetter, köper lite valuta och en deodorant. Flyger in mot Paris där morgonen gryr. Byter till Kenya Airways flight KQ0113, plats 23H. Marie tar fönsterplatsen, jag mitten och i gången en kille som jag trodde var tysk men visade sig vara från Köpenhamn. Efter en gin & tonic pratar jag obehindrad danska så vi lär känna varandra. Han heter Leon Voss och är relation manager på F5 Networking, ett nätverk för ”modernt ledarskap”.

Vi nätverkar och står i. Han är på väg till Zanzibar för att träffa sin flickvän. Själva är vi som sagt på väg till Kenya för ett indiskt bröllop. Bruden är dotter till min gode vän (sedan 50 år) Ulf och hans fru Rasima. Vi fick inbjudan förra sommaren och nu väntar drygt två veckor strax söder om ekvatorn. Mina grannar kollar på film. Jag läser tredje delen i serien om Oxen, en trilogi på temat att något är ruttet i landet Danmark. Somnar periodvis. Resan från Paris till Nairobi tar åtta timmar, i princip rakt söderut och utan jetlag.

Solen sjunker snabbt och inflygningen är mörk, inte alls som i elektriska Europa där varenda plätt verkar upplyst och bebodd. Två steg utanför flygplansdörren slår värmen emot oss, mjukt men bestämt. Vi fyller i visumblanketter och hämtar bagage. Sami står och väntar med en skylt: ”Marie & Anders”.

Vi vet att restaurangen på Hob House har stängt när vi kommer fram, så jag köper ett par påsar chips och lite vatten i en kiosk. Bilfärden går från Jomo Kenyatta International genom centrala stan, förbi Westgate Shopping Mall där 67 personer dödades i en terrorattack 2013. Jag har freakat en hel del på allt som skrivs i turistböcker och researtiklar om brott och säkerhet i Nairobi, och bara några veckor innan vår resa attackerade Al-Shabaab ett hotellkomplex där minst 21 människor mördades.

Efter nån halvtimmas körning övergår staden gradvis i landsbygd. Vägarna blir smalare, skumpigare och dammigare. Det är mörkt och vi ser inte särskilt mycket förrän Sami bromsar in och stannar vid en hög tjock grind. En vakt kommer ut, byter några ord och släpper in oss. Vi är framme på Hob House och översköljs av trygghet och vänligt mottagande. Klockan är närmare elva men kocken George tvekar inte att sno ihop några kycklingspett och ris. Vi sitter under den glittrande månen och äter oss mätta innan vi kryper i säng. Försöker läsa men tappar boken på näsan.

Det lilla är det nya stora

februari 4, 2019

Välsignade äro vi som bor i Vasastan med krypavstånd till några av Göteborgs bästa och trevligaste restauranger. Även om vi inte springer ner dörrarna till stjärnbeströdda Koka så är det ändå en viss trygghet att veta att den finns inom räckhåll när plånboken blir obekvämt svullen.

Finkrogar i all ära, men det goaste är ändå tillgången till de allt fler underbara ”hôl i väggen” som etablerats på senare tid. Lagom stora – eller ibland ovanligt små – ställen där man växer som gäst, blir sedd, uppskattad och väl mottagen på ett sätt som mer normalstora restauranger inte alltid fixar.

Som ikväll. Vi masade oss hemåt tillsammans från våra respektive arbetsplatser. Det var kolsvart, genomblött, motvindigt och februarijävligt. Dessutom var vi trötta. Ingen väntade på oss därhemma, inte ens i kylskåpet. Så vi bestämde oss för att gynna en lokal restauratör.

Denna gång blev det Bord 27. Vi hängde av oss de regntunga ytterplaggen och sjönk upp på varsin barpall och hade en i alla avseenden utmärkt middagsupplevelse på en rôten måndagskväll. Bra musik därtill. Vad mer kunde jag begära?

Intet. Men jag kan dela med mig. Här är listan på våra fem favoriter i den lilla skalan (utan inbördes rangordning)

– Bord 27 (Haga Kyrkogata 14): Modern comfort food i liten lokal med stort hjärta, prima service och generös stämning.

– Bistro Odette (Olivedalsgatan 14B): Vår absoluta favorit sedan flera år, totalfranskt med allt det bästa mänskligheten har att erbjuda.

– Grano (Vasagatan 32): Från frukost över lunch till grymma drinkar, spektakulära pizzor och mycket annat gott. Tack säger vi grannar!

– Trattoria La Strega (Aschebergsgatan 23B): Det var ett tag sen sist, men ska man äta italienskt kan man lika gärna välja den bästa pasta i stada.

– Vinbaren 28+ (Götabergsgatan 28): På högsta toppen sedan 1985 – och nu med sin sensationella bakficka som serverar magisk trerätters för 350 spänn. Hatten av för Ulf Johansson!

Fast blodpudding eller purjolökssoppa är också jävligt gott.

En svängig hyllning till elitismen

februari 3, 2019

Det var Nicklas Källén som satte mig på Steely Dan-spåret när vi låg i gräset utanför markententeriet på gamla Lv6 sensommaren 1976. I efterhand tycker jag det var närmast konstigt att det dröjt så länge. Mina känsliga öron borde ju ha sniffat upp dem tidigare. Jallefall så blev det ett av mina favoritband och ännu 43 år senare har jag inte haft anledning att ompröva den inställningen.

Steely Dan beskrivs ofta som elitistiska supermusiker, underförstått för bra för att gilla. ”Polerad jazzrock” lyder det vanligaste skällsordet. Oftast från folk som varken putsar skorna eller kan ett skapandes grand om jazz.

En av mina favoritlåtar heter ”Show Biz Kids”, ett giftdrypande angrepp på överklassungar som inte bryr sig ett skit om andra människor än sig själva, som gör filmer om sig själva, som har all sprit som kan köpas för pengar. Som har snygga kroppar. Och som dessutom har Steely Dan-tshirts…

Ibland när jag har för lite att göra brukar jag googla på ”Steely Dan t-shirt”. För det mesta är det ganska platta motiv, sällan mer originellt än ett skivomslag eller i sämsta fall bara bandnamnet i ett fult typsnitt. Häromkvällen hittade jag dock en ganska bra variant, med ett enkelt budskap i snygg Helvetica över bröstet:

Fagen & Becker & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician…

Steely Dan var ett band i början, men snart stod det klart att det var Donald Fagens och Walter Beckers skapelse. Bandet löstes upp, och från mitten av 1970-talet blev det just Fagen, Becker och världens bästa studiomusiker som gjorde skivor under namnet Steely Dan. Och musikerna fick bekänna färg. Ibland kunde det handla om ett fyrtiotal tagningar av samma låt innan herrarna blev nöjda.

Perfektionister ut i fingerspetsarna, som det brukar heta. Sofistikerade, intellektuella, sarkastiska, cyniska, gåtfulla, ironiska, skitjobbiga och helt underbara.

Idag är det bara Donald Fagen kvar (& Session Musician & Session Musician etc.) Walter dog i cancer 2017. Men varumärket Steely Dan lever. Dels för att det är odödligt, men också för att Fagen tycks ha kommit över sin aversion mot att turnera. Senare denna månad gör han fyra spelningar i Storbritannien. Dessvärre är jag på sydligare breddgrader just då, men jag kan alltid gotta mig med att faktiskt ha sett Steely Dan live, i Stockholm i september 2000. ”Med förkrossande amerikansk auktoritet framfördes material från samtliga åtta album, alla försiktigt uppdaterade, många med små subtila förändringar i arrangemangen och allt prickat med ruggig precision av de handplockade musikerna,” rapporterade Dan Backman i SvD.

I helgen kom jag nästan i självsvängning då vi uti bortre Majerna kunde avnjuta Really Dan, en gäng göteborgska supermusiker som med ojämna mellanrum kör sin underbara repertoar av Steely Dan-låtar. Mycket naturtroget utförande, som det brukade heta i Hobbexkatalogen. Passade på att göra en liten film som bevis.

Superbt från start till mål med lokala elitlaget Really Dan.

Publicerat av Anders Westgårdh Lördag 2 februari 2019

Stoppa Gårdalänken – allt blir bara kass!

september 11, 2017

Jag tog mig samman och snodde ihop ett bidrag till GP:s debattsida. Det är som synes både satiriskt och oförskämt. Min underliggande poäng är att det inte spelar någon som helst roll vilket alternativ som hade beslutats – väldigt många göteborgare hade varit rasande ändå.

Debattredaktionen svarade lakoniskt: Hej, tack för erbjudandet. Vi prioriterar andra texter denna gång.

Här är vad dom tackade nej till:

Som infödd göteborgare med över 60 år på nacken och statistiskt två decennier kvar att leva måste jag ta bladet från munnen och ventrikulera min upprördhet. 

Gårdalänken måste stoppas! Den är en fullständig katastrof för Göteborg. Massor av träd kommer att få sätta livet till, bilköerna blir fruktansvärda och mycket talar för att de historiska kvarteren där Sonya Hedenbratt bodde granne med gamla Vauxhall kommer att påverkas negativt.

Gårdalänken hotar allt som Göteborg av tradition står för: goa gubbar, grusmatcher på Heden och halv special.

Jag och många med mig har genomskådat Gårdalänken som en komplott från politiker och korrumperade tjänstemän. Med Trafikverket som megafon sprider dom lögnaktig propaganda. Sanningen är att förberedelserna inför och byggandet av Gårdalänken tuggar i sig skamlöst mycket av våra skattepengar, till ingen nytta för någon. Ändå sprids inte informationen till de som drabbas, den bredare allmänheten, förrän flera år senare när många beslut redan är fattade. Nyttan står inte alls i proportion till kostnaderna. Och de förstör ju vår fina stad under många år med allt grävande. Enorma schaktmassor ska flyttas, byggnader ska rivas, träd ska sågas ned eller flyttas.

Man skulle ju inte bli lika irriterad om dom kunde bygga utan att det störde, men icke sa Nicke. Föga imponerande, faktiskt.

Jag tror att många med mig är trötta på Gårdalänken redan nu. Och då har själva grävandet inte ens påbörjats. Men länken ligger som en våt filt över andra viktiga frågor i stan. Hur går det till exempel med rekonstruktionen av gamla fina Swing-O-Plan?

Gårdalänken har beslutats över våra huvuden. Det är helt odemokratiskt att hänvisa till representativ demokrati när den inte representerar det som alla tycker, särskilt när det gäller Gårdalänken. Därför måste vi rädda undan Göteborg från en total katastrof, värre än digerdöden och spanska sjukan tillsammans. I längden kan inte Göteborgs politiker negligera fakta eller experter.

Jag satt på kondis häromdan med en go gäng pensionerade ingenjörer och fritidsplanerare. På mindre än en timma hade vi skrivit en massa bättre alternativ på servetterna. Sen röstade vi i god demokratisk ordning. Vinnaren blev Göstas idé om en ny centralstation vid dom gamla lokstallarna på Sävenäs. Helt idealiskt, gångavstånd till både SKF och Östra kyrkogården. Vad är problemet? Inget.

Men så fick jag höra av en med internet att det tydligen finns ett annat förslag som kallas Västlänken och som ska gå mitt i stan. Under jord, i blålera och jävelskap och med stationer vid Liseberg och Haga och dessutom rulltrappor överallt.

Som om det skulle vara så mycket bättre. Det blir ju ändå katastrof för oss göteborgare.

Egentligen spelar det ingen roll vilka alternativ och nymodigheter som lanseras, med linbanor och självkörande bilar och förtätning och gôrhöga hus överallt. Om sånt hade varit bra hade vi ju uppfunnit det för längesen.

Nej, allt är kass och måste stoppas. Det värsta är att dom bygger så långsamt nu för tiden att jag inte kommer att få se slutresultatet. Men jag vet att det blir dåligt. Sånt känner man på sig.

Harry Westgårdh hade fyllt 90 idag

juni 16, 2017

Idag skulle Harry Westgårdh ha fyllt 90 år om inte hjärtat stannat så onödigt tidigt som det gjorde. Sommaren 1964 gick han ur tiden och efterlämnade en alltför ung änka och två pojkar med skrubbsår på knäna och – åtminstone för min del – ett stort hål inuti kroppen.

Jag ska försöka att inte bli för sentimental och ledsen. Det är längesen nu. Sommaren 1964. Vi åkte på semester till Jylland. Han dog på sjukhuset i Frederikshamn. ”It’s All Over Now” med Rolling Stones var sommarens hit. Vi tog oss vidare in i hösten och ett liv som efterhand och så sakteliga kom att bli riktigt fint även om han fattades.

Min pappa föddes 1927 och dog 1964. Han blev 37 år. Jag överlevde honom för längesen. Om han hade fortsatt leva hade vi kanske haft kalas i helgen. Inte idag, men troligtvis på söndag. Möjligen på ett äldreboende, men kanske i ett riktigt hem. Det kan man bara fantisera om. Hans egen pappa blev bara 62, så oddsen kanske talar emot hela tanken. Men om – om han hade fått försöka blåsa ut nittio ljus på en jordgubbstårta i kretsen av oss andra, då hade han haft mycket att se tillbaka på.

När jag tänker på honom är det oundvikligt att fundera över allt vi kunde fått vara med om tillsammans.

Vi hade sett fotbolls-VM 1966. Han hade hört Sgt Pepper från min grammofon. Han hade fått se mig stå i mål. Han hade fått träffa mina vänner. Jag hade fått skäll och beröm. Vi hade kanske bott i ett hus. Han och mamma hade åkt på semester. Månlandningen. Vad hade vi haft för bil? Kanske övningskörde han med mig? Han hade blivit farfar fyra gånger. En av ungarna fick hans förnamn. Vi hade nog druckit whisky för att fira. Kanske åkte vi på en resa 1991 när han just blivit pensionär och jag blivit pappa för andra gången. Murens fall. Klimatförändringarna. Flyktingkrisen. Allt som händer nu. Vad hade han tyckt? Hade vi varit överens?

Det är omöjligt att veta och det spelar inte längre någon roll. Han finns inte längre. Det var längesen han dog men livet blev riktigt jäkla bra trots att vi inte fick gå bredvid varann längs tillvarons stigar och avenyer. Det är så mycket jag önskar att vi hade fått dela, men som sagt: it’s all over now och det blev ingen födelsedagstårta. Sånt är livet, och döden. Jag ville mest säga grattis. Vi tänker på dig.

image

Jag hade fel om Dylan som Nobelpristagare

juni 15, 2017

FAVORIT I REPRIS: 18 oktober 2005 – för snart tolv år sedan – skrev jag en krönika i Aftonbladet, med rubriken “Bob Dylan får aldrig ta emot Nobelpriset”. Jag hade fel, men det insåg jag inte förrän idag då min nyanställde arkivarie hittade nedanstående text någonstans i den digitala källaren. Känn historiens vingslag!

“Igår kom den rättmätige litteraturpristagaren till Stockholm. Bob Dylan gav konsert i Globen. Svenska Akademiens aderton plaststolar lyste tomma på läktaren.

För Dylan är Dylan och litteratur är litteratur, och i akademiens dammiga värld är det oförenligt. Att Dylan är en av den handfull konstnärer som påverkat flest människor under hela 1900-talet räcker inte. En krullhårig elgitarrpoet från USA kan inte få världens högsta litterära utmärkelse. Inte ens vid 64 års ålder och efter mer än fyra decennier av oavbrutet skapande.

Synd, annars finns det gott om skäl att belöna Dylan:

För hans arbete som, rikt på ideer och fyllt med frihetens ande och sökandet efter sanning, har utövat en vidsträckt påverkan på vår tid. Som i oräkneliga skepnader porträtterar outsiderns överraskande inblandning. Som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama.

Eller varför inte för hans realistiska och fantasifulla skrivande, som kombinerar medkännande humor och skarp social uppfattningsförmåga.

Det där var motiveringarna för i tur och ordning litteraturpristagarna Jean-Paul Sartre, J.M. Coetzee, Wole Soyinka och John Steinbeck så som de formulerats av Svenska Akademien.

Till och med 1901 års formulering skulle gå att återanvända på Dylan: ”Som uppskattning för hans poetiska skapande, som vittnar om hög idealitet, konstnärlig perfektion och en sällsynt kombination av både hjärtats och intellektets kvaliteter”.

Så sa man om Sully Prudhomme. Den idag så välkände världsförfattaren. Som påverkat så många av oss.

Nog om det. Innan vi skiljs åt måste vi tala om kyckling. Kyckling är vår tids svar på artonhundratalets potatis. Vart man än går för att mätta magen möts man av ett erbjudande om kyckling, kyckling, kyckling.

Den kommer att bli vår död. Inte på grund av campylobacter eller fågelinfluensan. Utan helt enkelt för att det är så fruktansvärt tråkigt. Vi kommer att dö av tristess.

Och till sist: näringslivssajten E24 rapporterar att försäljningen av Barbie-dockor gått ned med 18 procent. Otroligt att ett stort amerikanskt företag har så taskig omvärldsanalys. Dom verkar inte ens ha sett Paradise Hotel. Idag ska man inte leka med Barbie. Man ska vara Barbie. Och äta kyckling. För det är fräscht.

Rave on, Buddy Holly!

juni 6, 2017

Buddy Holly har alltid stått i skuggan av Elvis, Chuck, Jerry Lee och Little Richard när rockens founding fathers diskuterats – ända tills igår då Bob Dylan helt otippat valde att göra honom till portalfigur i sin makalösa Nobel-föreläsning.

“If I was to go back to the dawning of it all, I guess I’d have to start with Buddy Holly. Buddy played the music that I loved – the music I grew up on: country western, rock ‘n’ roll, and rhythm and blues. Three separate strands of music that he intertwined and infused into one genre. One brand.”

En självklar anledning till Buddys baksätesposition är givetvis hans korta karriär, från skivdebuten 1956 till flygkraschdöden 1959 (the day the music died). Under de tre åren brann han som en supernova, sprutade ut hits och turnerade över hela USA men även i Australien och Storbritannien där han gjorde 50 gigs på 25 dagar.

På hans gravsten i hemstaden Lubbock finns förutom namnet Charles Hardin Holley även en ingraverad Fender Stratocaster.

Dylan igen:

“I was only six feet away. He was mesmerizing…//…Then, out of the blue, the most uncanny thing happened. He looked me right straight dead in the eye, and he transmitted something. Something I didn’t know what. And it gave me the chills.”

Lyssna på 20 klassiska Holly-låtar här.