Krokodilen och hans tandhygienist etc.

mars 12, 2019

Dag 7: onsdag 13 februari:

Klockan är fem i sex och vi går genom mörkret mot bilen. Jackson berättar att en familj med lejon strövat omkring i campen medan vi sov. Vi kliver ombord och rullar iväg. Samma procedur som igår, en magisk soluppgång och sen en massa djurspotting.

Joseph kör en dryg timma innan han hittar lejonfamiljen. Precis som han misstänkte hade dom tagit sig över floden. Vi hittar dem lojt vilande i en liten skogsglänta. Fågelvägen är det bara 200 meter från vårt tält, men med bil var vi först tvungna att ta oss några kilometer nedströms och sen tillbaka igen. Vi är ensamma med sju lejon, varav ett gått och lagt sig ute i solen en bit bort. Jag fotograferar henne med iPhonen genom kikaren. För att det går.

Kolla filmen med lejonen: Lion’s Club

Idag ska vi äta bushfrukost, som serveras en liten bit utanför tältcampen. Känns lite väl schtekigt att bli serverad vid dukat bord mitt ute i vildmarken där en kock står och brassar ägg och bacon, men…

Tillbaka ut med bilen. Det är en ljuvlig dag, precis lagom varmt och efter ett tag känns det som att vi rör oss på lite högre höjd än vanligt. En mild bris får det höga gräset att vaja. Solen är fortfarande på uppgående och skapar vackert släpljus med långa skuggor.

När vi ska ta oss över en riktigt stökig flodövergång står en stor buffel i vägen och stirrar på oss med ett helt debilt ansiktsuttryck. Joseph låter bilen kräla fram över stenbumlingarna, och buffeln drar sig tillbaka till sitt gäng vid sidan av vägen.

Kolla gärna spektaklet här: Buffelcrossing

Vi följer Mara River österut i maklig takt. Joseph stannar på en klippa ganska högt över floden, och förklarar att vi är välkomna att kliva ur och sträcka på benen. Han bedömer att vi är utom fara. Vi går längs en liten stig ner mot vattnet och blir stående: ett dussintal krokodiler ligger i vattnet eller uppe på stranden. Ingen rör sig (varken vi eller dom). En bamse ligger halvvägs uppe på stranden med käften vidöppen, till synes fixerad. Joseph förklarar att det finns en liten fågel som har till jobb att flyga in i krokodilens gap och – håll i er nu – bedriva tandhygien genom att äta upp gammal mat som fastnat mellan krokodilens tänder.

Vi rullar några hundra meter till. Här ligger ett tjog flodhästar och chillar i vattnet. Frustar, sprutar lite ibland, dyker, skojbrottas och tycks ha det allmänt skönt. När vi åker vidare möter vi en vanlig folkabuss. Hur i helskotta har dom lyckats ta sig hit?

Vi åker över en kulle och möter en flock elefanter som är ute och äter gräs i godan ro, omgivna av lite bufflar som också betar fridfullt. Det är så svårt att beskriva den starka känslan av ödmjukhet och kärlek när man befinner sig så nära de riktigt stora djuren. Kolla filmen här så får ni kanske en liten aning:

Elefanter

Nåväl, dagen går mot sitt oundvikliga slut: en trerätters middag med sydafrikanskt vin och därefter övervakad promenad tillbaka till tältet. Myggnätet är på plats och vi somnar som barn.

 

Från soluppgång till sundowner i Masai Mara

mars 9, 2019

Dag 6: tisdag 12 februari

Klockan halv sex rasslar det till i tältduken. Det är Jackson som kommer med kaffe och kakor. Vi hoppar i kläderna och borstar tänder, solkrämar utsatt hud och kollar den modesta kamerautrustningen: en iPhone och en liten kompaktkamera. Det får duga, och vi är inte här för att ta passfoto på djur.

Klockan sex sitter vi i bilen. Det är beckmörkt när vi rullar ut från campen. Jag har fleecetröja och nobbar erbjudandet om den särskilda ponchon. Temperaturen ligger på cirka 7-8 grader. Snart är jag inte lika kaxig, och tar tacksamt emot plagget ifråga.

Vi rör oss genom alla soluppgångars moder, ett skådespel som på något sätt både gör mig lycklig och fundersam. Det var ju här som de första människorna gick. Nu kör vi över deras fotspår och ser en gudomlig värld som vi alla vet är hotad. Solen bränner snart bort mina futila funderingar. En fantastisk dag föds framför våra ögon.

Några kilometer norrut svävar ballongerna över landskapet. Det kostar typ fyratusen att ta plats i korgen och det är säkert en makalös upplevelse, men vi har Joseph och nu smyger han den mäktiga Toyotan fram till dagens första närkontakt. En lejonfamilj ligger och vilar i gräset.

Vid niotiden är det dags för frukost. Vi har synkat med gänget i den andra bilen och möts under det stora trädet på den öppna platsen. Joseph och hans driverkollega dukar upp en underbar buffé: stekt potatis, korv, bacon, avocado, mango, bönor, sandwichar med currykyckling… Allt är löjligt gott, till och med pulverkaffet som aldrig smakat så perfekt.

Mätta och belåtna kravlar vi tillbaka upp i bilarna. Nu är det varmt och skönt, omkring tjugo grader. Vi skumpar vidare i den makliga takt som är safarins naturliga hastighetsbegränsning. Skulle gissa att vi snittar 6-7 kilometer i timman. Om man kunde köra fortare skulle man missa själva poängen: att spana.

Efter en stund kommer vi till nytta som räddningspatrull. En annan bil (med mindre skicklig förare) har kört fast i leran. Joseph skuttar ut och langar över bogserlinan. Mary ger goda råd baserade på 40 års erfarenhet. Hon kom till Kenya som tonåring i början av 1970-talet tillsammans med sina föräldrar, blev blixtförälskad en brittisk safariguide, gifte sig och lämnade Upper East Side för de stora vidderna och de stora äventyren. Hennes berättelser om ”life on the Mara” är späckade med kunskap. Ibland går hon för långt i sitt briljerande och blir därmed lite tråkig mot Joseph, men jag gillar henne och vi har ett roligt käftslängande tillsammans. Det visar sig dessutom att hon varit i Göteborg massor av gånger eftersom hon är internationell hästhoppningsdomare. Men nu sitter hon längst bak i vår bil och röker en 10-15 cigg under en game drive.

Efter den dramatiska räddningsaktionen pustar vi ut, men inte tillnärmelsevis så djupt som självaste Lejonkungen. Han ligger i ett skuggigt buskage och drömmer om de bästa stunderna i sitt långa liv medan smattret från motorkamerorna ökar i takt med att fler bilar ansluter sig.

Safariguiderna delar med sig av sina fynd via mobiltelefon, men när vi upptäcker lejonhonan som letar efter sina ungar – då väljer Joseph att låta oss vara ensamma en lång stund. Vi följer hennes vandring in bland träden, över floden där vi skiljs åt med förhoppningen att hon hittar sina barn.

I en mer kuperad del av Mara rullar vi nerför en kurvig backe och uppför nästa kulle. Joseph svänger in bakom ett större buskage. Min falkblick och min skarpa hjärna har gett mig ett försprång, men jag agerar glatt överraskad bilen bromsar in vid EN BAR!

Ett tjugotal safaristolar står i en halvcirkel vända mot den nedåtgående solen. En lägereld sprakar hemtrevligt och vid den improviserade bardisken står James från vårt tältläger redo med ett drinkbatteri av internationell toppklass. Det är sundowner time och visst, det är turistiskt och visst, det är kanske en illustration av det vita privilegiet och visst, på en socioekonomisk skala är vi bortskämda som få – men just där och då är det en fantastisk händelse att minnas på dödsbädden. Det är därför vi ser så lyckliga ut.

Finns en liten film här:

1080p

 

 

 

 

Första natten hemma hos lejonen

mars 7, 2019

Dag 5: måndag 11 februari

Det har blivit något missförstånd med körningen så ingen bil är i sikte när vi ska till flygplatsen i gryningen. Lite telefonerande senare sitter vi dock i baksätet och ser dagen gry i stadens utkanter. Vår chaufför kör en lång rundsväng västerut för att slippa fastna i citytrafiken. Wilson Airport är inrikesflygplatsen full av mer eller mindre små plan. Vi har sällskap med familjen Bogren, paret Gyllenhake och Karin Nilsson, samtliga gamla Berlin-vänner som också är bjudna på bröllopet. Vårt plan är en tolvsitsig Cessna där knappt ens ett barn kan gå raklång. Jag sjunker ner och pluggar in de brusreducerande hörlurarna, drar ner kepsen, sluter ögonen och tänker att jag egentligen åker buss. Planet flaxar och har sig, men snart nog känner jag faktiskt sömnen komma.

Inflygningen är magisk med vyer över Masai Mara (1 510 km²) där giraffer och zebror promenerar ostört medan planet skumpar ner på den grusiga landningsbanan. ”Jennifer and Rose-Marie, this is your stop”, säger piloten. De två passagerarna ålar sig ur, får sitt bagage och vi flyger vidare. Nästa flight är fem minuter och efter ytterligare ett skutt är det vår tur att kliva av.

Olikiombo Airstrip: några hundra meter runway, ett enklare dass, en hydda som väntrum och en grupp masaikvinnor som säljer tyger ute i gräset. Joseph lastar in vårt bagage i sin Toyota Landcruiser som vi delar med vänninorna Mary och Hanna. Vi åker några minuter innan det är tvärstopp – tror jag… För det ser helt omöjligt ut att korsa floden, trots lågvatten. Flodbotten är ett enda stenröse. Inte kan det väl gå att köra över?

För Joseph är det bara en vanlig dag på jobbet. Meter för meter tar han oss mot andra sidan. Han stannar halvvägs och gör oss uppmärksamma på lukten. Flodhästfjärt, skrattar han och kryper vidare. Flodhästen ler klurigt och försvinner tillbaka under vattenytan.

”Skönt med fyrhjulsdrift,” säger jag. ”Nej, den behövs inte,” konstaterar han. Bilen är helt sanslös, sliten och gammal men ett monster till arbetshäst. Fyrhjulsdriften får vänta på värre utmaningar.

På andra sidan möter vi en bunt giraffer. Två unghannar bråkar så de långa halsarna slingrar sig runt varandra. Vi stannar för att fotografera. Efter ytterligare nån timmas långsam åkning – allt annat är uteslutet – kör vi längs floden tills vägen tar slut. Vi är framme vid Mare Ngenche, en safaricamp med tält som hämtade ur en gammal 40-talsfilm. Här ska vi bo i tre nätter. Tältet är stort som en normalsvensk tvårummare och vaktas varje natt av Jackson. Om det är något problem behöver vi bara anropa honom i walkie-talkien. Och om vi vill vara i fred (”för att till exempel läsa en bok”) ska vi sätta ner spjutet mitt i gången.

Efter en lunch i skuggan med utsikt över floden är det dags för eftermiddagens game drive, och det dröjer inte länge innan Joseph fått korn på en leopardhona. Den kommer ut från ett buskage och promenerar helt oberörd någon meter utanför vår bil. Plötsligt stannar den och vädrar. Går vidare.

Här är filmen: Leoparden

Att se djuren på nära håll höjer pulsen, men bara att få skumpa fram i godan ro genom landskapet är en upplevelse. Det är så vackert.

På hemvägen ser vi flodhästar stora som husbilar, svarta som flodbottens runda klippor och svåra att identifiera om dom inte rör sig. Men det gör dom. Käftarna är enorma när dom öppnar munnen.

Jag orkar inte duscha av mig safaridammet innan middagen som vi äter under månens sken. Allt smakar fantastiskt. När vi är mätta eskorterar Jackson oss tillbaka till tält nummer åtta. I mörkret får vi inte gå ensamma. Vi är gäster där lejon och flodhästar har sitt hem, där floderna Mara och Talek möts.

När vi ligger i sängen omgivna av myggnätet och med ljuset släckt. Då hör vi hur en flodhäst, kanske flera, går runt vårt tält och mumsar gräs. Det är ett sövande ljud.

Elefantbarn, sidensvett, poolhäng och panik

mars 4, 2019

Dag 4: söndag 10 februari

Solen skiner genom både träpersienn och jakarandaträd. Omelett, toast och kaffe som alltid i Kenya, och sen iväg på den skumpiga rödleriga vägen in mot stan. Vi ska hälsa på vår ”son” Jotto, en liten familjemedlem som jag och Marie fick i julklapp för några år sedan av våra egna människobarn. Jotto är en av ett tjugotal elefanter som bor på David Sheldrick Wildlife Trust i Lang’ata (Femte långgatan), där skickliga skötare ger nytt liv och hopp åt föräldralösa elefanter som hittats skadade i vildmarken. Vi är alltså fosterföräldrar och det är inte utan stolthet vi njuter av applåderna när vår lille treåring gör entré.

Bröllopet som vi är bjudna på i nästa vecka har dresscode för en av dagarna, nämligen indiskt. Jag har helt glömt att packa den sortens kläder så vi tar oss vidare till Diamond Plaza som ligger några hundra meter söder om Deep Sea Slums (jo, det står faktiskt så på kartan). DP är en stor shopping mall i två fastigheter, en gammal och en ny med 6-7 våningar i varje. Här finns allt man kan behöva, det mesta med indiskt ursprung. Vi går runt på de nedre våningarna i den gamla delen tills vi helt tappat orienteringen. Det luktar mat och kryddor och tyger högt och lågt. De flesta butikerna är små som kiosker, och det är i en sån låda jag hittar min outfit: en fotsid klädnad med duktigt mycket glitter runt kragen.

Trots att fläkten står på disken är jag genomsvett och nästan fastnar i allt råsiden. En ung flicka hjälper farbror. Dräkten kostar typ 700 spänn, men då ingår byxor. Jag slår till. Marie har redan det hon behöver, inköpt i Chennai för ett antal år sedan.

OK, good to go. Idag är det Rasimas födelsedag och det ska firas med lite skönt eftermiddagshäng vid poolen på nybyggda hotellet Kingfisher’s Nest mitt i stan. Alla är där, från brudparet till hela tjocka släkten. Här från femtonde våningen har man en vidsträckt utsikt över staden som för bara drygt hundra år sedan knappt var mer än en träskmark där den nya järnvägen från Mombasa passerade på väg till Uganda. Idag är Nairobi östra Afrikas obestridliga huvudstad, med drygt tre miljoner invånare och en puls som är både energisk och lugn på ett märkligt sätt. Skål för det, i White Cap-öl och med spicy samosas som tilltugg. Efter en stund ligger även vi i poolen och tänker att oj va kul.

Ulf och Rasima följer med oss hem till Hob House, där även Emina, Bosse, Herman och Agnes bor. Det blir födelsedagsmiddag med libanesisk mat och en liten söt dessert som bärs fram under sång.

IMG_9749.TRIM

När vi står och packar kring midnatt fryser jag till i panik. Mitt pass är försvunnet! Jag vänder upp och ner på rummet, gång på gång. Till slut ringer jag och väcker Ulf. Han ringer strax tillbaka. Passet ligger i resväskan som vi parkerat i brudparets hus. Vår snälle värdshusvärd Peter kör mig hela vägen och tillbaka. Vad säger man? Asante sana, tack så hemskt mycket.

Krazykavaj och bröllop med extra allt

mars 1, 2019

Dag 3: lördag 9 februari

Ingen väckarklocka, bara skön kattsträckning i sängen. Hello Africa, time for breakfast. Samma suveräna omelett som igår, lagom spicy på ett sätt som känns malariabekämpande och tryggt. Kaffe. Alla vet ju att Östafrika var först i världen med kaffe, och ungefär sex miljoner kenyaner lär få sin utkomst i kaffeindustrin. Gott är det, men överraskande svagt. Efter tre koppar är jag nöjd.

Dagens första utflykt är i närområdet, där vi besöker Spinners Web i Kitisuru, som kallar sig landets största butik för konsthantverk och såna grejer. Vägen går förbi den nya motorvägen som byggs av Kina som bokstavligen lägger den roströda afrikanska jorden under sig bit för bit. Medan Jackson vilar sig i bilen strosar vi runt i de vackert luftiga lokalerna, pillar på allt från väskor och kläder till köksutensilier och mattor. Mitt i anläggningen ligger ett café i behaglig skugga tack vara segelduk spänd som tak. Vi äter en lättare lunchpaj, en go kaka och lite mer kaffe. Det är inte många kunder här, så vi har gott om tid och plats. Jag provar några skojiga kavajer medan Marie kollar på fina blusar och skor. Påträngande försäljare lyser med sin frånvaro och vi lämnas i fred. Vi ser en fin matta och enas om att vi ska tillbaka hit mot slutet av resan.

 

Tillbaka till Hob House för snabbvila och klädbyte. Vi är bjudna till Paradise Valley för pre-wedding, en liten anspråkslös ceremoni med cirka 170 gäster, officiell vigselsnubbe från Nairobi kommun, bottenlös catering med mat och dryck, levande orkester och allt annat festligt i brudgummens föräldrars trädgårdspark.

Som ordentliga svenskar kommer vi punktligt, det vill säga typ först, men snart står vi med drinkar i händerna och skålar med släkt och vänner – de flesta av indisk härkomst. Vi tar plats i skuggan för att inte tuppa av i förtid. Ceremonin är vacker och gripande. Min barndomsvän gifter bort sin dotter och jag känner hur det skvalar i ögonvrån när Ulf och Rasima läser Nils Ferlins ”Kärleken kommer” på omväxlande svenska och engelska.

Sen är det party på full patte. Herrejösses vilka festprissar! Ett halvdussin (minst) matstationer och en bar där fyra killar sliter i sitt anletes svett för att serva de törstande gästerna. Solen går ner, tiden flyger och plötsligt står jag på dansgolvet twistin’ the night away (se filmen nedan).

Och detta är bara en liten försmak på det riktiga bröllopsfirandet. Vacklar i säng och somnar på en sekund.

2019-02-09 19.25.13 (kopia)

Genom Nairobi i bygghjälm och gummistövlar

februari 27, 2019

Dag 2: fredag 8 februari

Det är konstigt att man kan vakna i Kenya och ändå omedelbart veta var man befinner sig. Men så var det. In i duschen där solen ännu inte hunnit skapa varmvatten. Vi går genom trädgården till frukost på altanen. Omelett med toast och prima kaffe. Det är sommar på södra halvklotet och dagen stiger snabbt. När Ulf och Rasima kommer är det redan långt över tjugo grader.

Vi hoppar in i bilen. Vi ska träffa en arkitekt som ska visa oss runt på bygget av Leadership Centre – ett hotellkonferensprojekt precis på gränsen där staden slutar och bushen börjar. Man kan se elefanter och giraffer på andra sidan motorvägen. Kompisarna på White i Göteborg har ritat tillsammans med Beshir och hans arkitektkollegor i Nairobi. Vi går runt i gummistövlar och bygghjälm. Projektet är försenat på grund av on/off-finansiering, men det går framåt och ska invigas framåt jul, gissar Beshir.

När vi ändå är den änden av stan styr vi iväg för lunch på Tamambo. Får ett skönt skuggigt bord i den vackra trädgården och inleder med varsin dawa, klassisk kenyansk kocktail på vodka, limejuice och honung. Namnet betyder medicin på swahili. Jag blir genast en bättre människa. Äter hamburgare och njuter av känslan när den östafrikanska värmen driver göteborgskylan ur kroppen. Nairobi är ändå svalt, med sina drygt 2000 meter över havet.

U&R drar tillbaka in till stan. Vi stannar kvar i Karen, en vidsträckt och behaglig stadsdel där många europeer trivs och har råd att bo. Citys intensiva puls är långt borta. Namnet kommer från Karen Blixen, den danska författarinnan som odlade kaffe och skrev böcker vid foten av Ngong Hills. Vi tar en tur till hennes gamla hem och blir rundvisade av den unge guiden Washington. Kåken är inte särskilt stor men känslan är mäktig. Historiens vingslag, utan tvekan. Och där står hennes gamla skrivmaskin.

 

Tillbaka ut på ägorna hittar jag en bänk i skuggan av ett träd. Där hade jag kunnat stanna kvar.

Vägen tillbaka till Hob House går inte fort. Trafiken står bitvis helt stilla. Vi sitter fascinerade och tittar ut på den rullande film som är Nairobis gatuliv, med försäljning av allt från mangofrukt till gravstenar, från korgar till navkapslar. Med ovana svenska ögon kan mycket se torftigt ut, men entreprenörskänslan är påtaglig i varje gathörn.

En dusch och en stund på rygg, sen är man pigg igen och snart sitter vi på About Thyme för middag med U&R. Tyvärr är alla bord tagna i den magiska terrassträdgården, men maten är god och sällskapet världsklass. Och vi fick portvin till dessert. Lång dags färd mot natt.

691 mil till ett indiskt bröllop

februari 26, 2019

Dag 1: torsdag 7 februari

Upp i svinottan klockan 03.45 men vad gör man inte för att åka på indiskt bröllop i Kenya? Drar på de nyinköpta Fjällräven Traveller-brallorna, en tshirt och en gammel fleecetröja. Samt stödstrumporna: ”Stödstrumpor kan vara bra för gravida, om du har åderbråck eller under flygresor”. Taxi till Landvetter, köper lite valuta och en deodorant. Flyger in mot Paris där morgonen gryr. Byter till Kenya Airways flight KQ0113, plats 23H. Marie tar fönsterplatsen, jag mitten och i gången en kille som jag trodde var tysk men visade sig vara från Köpenhamn. Efter en gin & tonic pratar jag obehindrad danska så vi lär känna varandra. Han heter Leon Voss och är relation manager på F5 Networking, ett nätverk för ”modernt ledarskap”.

Vi nätverkar och står i. Han är på väg till Zanzibar för att träffa sin flickvän. Själva är vi som sagt på väg till Kenya för ett indiskt bröllop. Bruden är dotter till min gode vän (sedan 50 år) Ulf och hans fru Rasima. Vi fick inbjudan förra sommaren och nu väntar drygt två veckor strax söder om ekvatorn. Mina grannar kollar på film. Jag läser tredje delen i serien om Oxen, en trilogi på temat att något är ruttet i landet Danmark. Somnar periodvis. Resan från Paris till Nairobi tar åtta timmar, i princip rakt söderut och utan jetlag.

Solen sjunker snabbt och inflygningen är mörk, inte alls som i elektriska Europa där varenda plätt verkar upplyst och bebodd. Två steg utanför flygplansdörren slår värmen emot oss, mjukt men bestämt. Vi fyller i visumblanketter och hämtar bagage. Sami står och väntar med en skylt: ”Marie & Anders”.

Vi vet att restaurangen på Hob House har stängt när vi kommer fram, så jag köper ett par påsar chips och lite vatten i en kiosk. Bilfärden går från Jomo Kenyatta International genom centrala stan, förbi Westgate Shopping Mall där 67 personer dödades i en terrorattack 2013. Jag har freakat en hel del på allt som skrivs i turistböcker och researtiklar om brott och säkerhet i Nairobi, och bara några veckor innan vår resa attackerade Al-Shabaab ett hotellkomplex där minst 21 människor mördades.

Efter nån halvtimmas körning övergår staden gradvis i landsbygd. Vägarna blir smalare, skumpigare och dammigare. Det är mörkt och vi ser inte särskilt mycket förrän Sami bromsar in och stannar vid en hög tjock grind. En vakt kommer ut, byter några ord och släpper in oss. Vi är framme på Hob House och översköljs av trygghet och vänligt mottagande. Klockan är närmare elva men kocken George tvekar inte att sno ihop några kycklingspett och ris. Vi sitter under den glittrande månen och äter oss mätta innan vi kryper i säng. Försöker läsa men tappar boken på näsan.

Det lilla är det nya stora

februari 4, 2019

Välsignade äro vi som bor i Vasastan med krypavstånd till några av Göteborgs bästa och trevligaste restauranger. Även om vi inte springer ner dörrarna till stjärnbeströdda Koka så är det ändå en viss trygghet att veta att den finns inom räckhåll när plånboken blir obekvämt svullen.

Finkrogar i all ära, men det goaste är ändå tillgången till de allt fler underbara ”hôl i väggen” som etablerats på senare tid. Lagom stora – eller ibland ovanligt små – ställen där man växer som gäst, blir sedd, uppskattad och väl mottagen på ett sätt som mer normalstora restauranger inte alltid fixar.

Som ikväll. Vi masade oss hemåt tillsammans från våra respektive arbetsplatser. Det var kolsvart, genomblött, motvindigt och februarijävligt. Dessutom var vi trötta. Ingen väntade på oss därhemma, inte ens i kylskåpet. Så vi bestämde oss för att gynna en lokal restauratör.

Denna gång blev det Bord 27. Vi hängde av oss de regntunga ytterplaggen och sjönk upp på varsin barpall och hade en i alla avseenden utmärkt middagsupplevelse på en rôten måndagskväll. Bra musik därtill. Vad mer kunde jag begära?

Intet. Men jag kan dela med mig. Här är listan på våra fem favoriter i den lilla skalan (utan inbördes rangordning)

– Bord 27 (Haga Kyrkogata 14): Modern comfort food i liten lokal med stort hjärta, prima service och generös stämning.

– Bistro Odette (Olivedalsgatan 14B): Vår absoluta favorit sedan flera år, totalfranskt med allt det bästa mänskligheten har att erbjuda.

– Grano (Vasagatan 32): Från frukost över lunch till grymma drinkar, spektakulära pizzor och mycket annat gott. Tack säger vi grannar!

– Trattoria La Strega (Aschebergsgatan 23B): Det var ett tag sen sist, men ska man äta italienskt kan man lika gärna välja den bästa pasta i stada.

– Vinbaren 28+ (Götabergsgatan 28): På högsta toppen sedan 1985 – och nu med sin sensationella bakficka som serverar magisk trerätters för 350 spänn. Hatten av för Ulf Johansson!

Fast blodpudding eller purjolökssoppa är också jävligt gott.

En svängig hyllning till elitismen

februari 3, 2019

Det var Nicklas Källén som satte mig på Steely Dan-spåret när vi låg i gräset utanför markententeriet på gamla Lv6 sensommaren 1976. I efterhand tycker jag det var närmast konstigt att det dröjt så länge. Mina känsliga öron borde ju ha sniffat upp dem tidigare. Jallefall så blev det ett av mina favoritband och ännu 43 år senare har jag inte haft anledning att ompröva den inställningen.

Steely Dan beskrivs ofta som elitistiska supermusiker, underförstått för bra för att gilla. ”Polerad jazzrock” lyder det vanligaste skällsordet. Oftast från folk som varken putsar skorna eller kan ett skapandes grand om jazz.

En av mina favoritlåtar heter ”Show Biz Kids”, ett giftdrypande angrepp på överklassungar som inte bryr sig ett skit om andra människor än sig själva, som gör filmer om sig själva, som har all sprit som kan köpas för pengar. Som har snygga kroppar. Och som dessutom har Steely Dan-tshirts…

Ibland när jag har för lite att göra brukar jag googla på ”Steely Dan t-shirt”. För det mesta är det ganska platta motiv, sällan mer originellt än ett skivomslag eller i sämsta fall bara bandnamnet i ett fult typsnitt. Häromkvällen hittade jag dock en ganska bra variant, med ett enkelt budskap i snygg Helvetica över bröstet:

Fagen & Becker & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician & Session Musician…

Steely Dan var ett band i början, men snart stod det klart att det var Donald Fagens och Walter Beckers skapelse. Bandet löstes upp, och från mitten av 1970-talet blev det just Fagen, Becker och världens bästa studiomusiker som gjorde skivor under namnet Steely Dan. Och musikerna fick bekänna färg. Ibland kunde det handla om ett fyrtiotal tagningar av samma låt innan herrarna blev nöjda.

Perfektionister ut i fingerspetsarna, som det brukar heta. Sofistikerade, intellektuella, sarkastiska, cyniska, gåtfulla, ironiska, skitjobbiga och helt underbara.

Idag är det bara Donald Fagen kvar (& Session Musician & Session Musician etc.) Walter dog i cancer 2017. Men varumärket Steely Dan lever. Dels för att det är odödligt, men också för att Fagen tycks ha kommit över sin aversion mot att turnera. Senare denna månad gör han fyra spelningar i Storbritannien. Dessvärre är jag på sydligare breddgrader just då, men jag kan alltid gotta mig med att faktiskt ha sett Steely Dan live, i Stockholm i september 2000. ”Med förkrossande amerikansk auktoritet framfördes material från samtliga åtta album, alla försiktigt uppdaterade, många med små subtila förändringar i arrangemangen och allt prickat med ruggig precision av de handplockade musikerna,” rapporterade Dan Backman i SvD.

I helgen kom jag nästan i självsvängning då vi uti bortre Majerna kunde avnjuta Really Dan, en gäng göteborgska supermusiker som med ojämna mellanrum kör sin underbara repertoar av Steely Dan-låtar. Mycket naturtroget utförande, som det brukade heta i Hobbexkatalogen. Passade på att göra en liten film som bevis.

Superbt från start till mål med lokala elitlaget Really Dan.

Publicerat av Anders Westgårdh Lördag 2 februari 2019

Stoppa Gårdalänken – allt blir bara kass!

september 11, 2017

Jag tog mig samman och snodde ihop ett bidrag till GP:s debattsida. Det är som synes både satiriskt och oförskämt. Min underliggande poäng är att det inte spelar någon som helst roll vilket alternativ som hade beslutats – väldigt många göteborgare hade varit rasande ändå.

Debattredaktionen svarade lakoniskt: Hej, tack för erbjudandet. Vi prioriterar andra texter denna gång.

Här är vad dom tackade nej till:

Som infödd göteborgare med över 60 år på nacken och statistiskt två decennier kvar att leva måste jag ta bladet från munnen och ventrikulera min upprördhet. 

Gårdalänken måste stoppas! Den är en fullständig katastrof för Göteborg. Massor av träd kommer att få sätta livet till, bilköerna blir fruktansvärda och mycket talar för att de historiska kvarteren där Sonya Hedenbratt bodde granne med gamla Vauxhall kommer att påverkas negativt.

Gårdalänken hotar allt som Göteborg av tradition står för: goa gubbar, grusmatcher på Heden och halv special.

Jag och många med mig har genomskådat Gårdalänken som en komplott från politiker och korrumperade tjänstemän. Med Trafikverket som megafon sprider dom lögnaktig propaganda. Sanningen är att förberedelserna inför och byggandet av Gårdalänken tuggar i sig skamlöst mycket av våra skattepengar, till ingen nytta för någon. Ändå sprids inte informationen till de som drabbas, den bredare allmänheten, förrän flera år senare när många beslut redan är fattade. Nyttan står inte alls i proportion till kostnaderna. Och de förstör ju vår fina stad under många år med allt grävande. Enorma schaktmassor ska flyttas, byggnader ska rivas, träd ska sågas ned eller flyttas.

Man skulle ju inte bli lika irriterad om dom kunde bygga utan att det störde, men icke sa Nicke. Föga imponerande, faktiskt.

Jag tror att många med mig är trötta på Gårdalänken redan nu. Och då har själva grävandet inte ens påbörjats. Men länken ligger som en våt filt över andra viktiga frågor i stan. Hur går det till exempel med rekonstruktionen av gamla fina Swing-O-Plan?

Gårdalänken har beslutats över våra huvuden. Det är helt odemokratiskt att hänvisa till representativ demokrati när den inte representerar det som alla tycker, särskilt när det gäller Gårdalänken. Därför måste vi rädda undan Göteborg från en total katastrof, värre än digerdöden och spanska sjukan tillsammans. I längden kan inte Göteborgs politiker negligera fakta eller experter.

Jag satt på kondis häromdan med en go gäng pensionerade ingenjörer och fritidsplanerare. På mindre än en timma hade vi skrivit en massa bättre alternativ på servetterna. Sen röstade vi i god demokratisk ordning. Vinnaren blev Göstas idé om en ny centralstation vid dom gamla lokstallarna på Sävenäs. Helt idealiskt, gångavstånd till både SKF och Östra kyrkogården. Vad är problemet? Inget.

Men så fick jag höra av en med internet att det tydligen finns ett annat förslag som kallas Västlänken och som ska gå mitt i stan. Under jord, i blålera och jävelskap och med stationer vid Liseberg och Haga och dessutom rulltrappor överallt.

Som om det skulle vara så mycket bättre. Det blir ju ändå katastrof för oss göteborgare.

Egentligen spelar det ingen roll vilka alternativ och nymodigheter som lanseras, med linbanor och självkörande bilar och förtätning och gôrhöga hus överallt. Om sånt hade varit bra hade vi ju uppfunnit det för längesen.

Nej, allt är kass och måste stoppas. Det värsta är att dom bygger så långsamt nu för tiden att jag inte kommer att få se slutresultatet. Men jag vet att det blir dåligt. Sånt känner man på sig.