Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Döden, dramat, detektiven och demensen

Genom sju av åtta avsnitt av True Detectives tredje säsong sitter jag och känner mig bitvis irriterad, lurad och oengagerad – men allt vänder i finalen som är helt magisk. Alla bitarna faller på plats, gåtan får sin förklaring, berättelsen reser sig ur sin svärta och kulminerar i en kärleksfull hyllning till livet mot alla odds.

Kanske är mina känslosträngar lite för lättspelade, men hellre det än tvärtom.

Om ni planerat men inte hunnit se True Detective 3 rekommenderar jag a/ att ni gör slag i saken, och b/ att ni slutar läsa här för att undvika spoilern.

I korthet: vi följer två poliser genom tre decenniers utredande av en liten pojkes död och hans systers försvinnande. Storyn berättas i tre tidsdimensioner där karaktärerna är unga, medelålders och gamla om vartannat. Det är fascinerande och samtidigt förvirrande. Mest förvirrade är poliserna själva, som genom ständigt nya ledtrådar och twists & turns drivs allt närmare den punkt där besatthet övergår i vansinne. Landskapet är vackert och mystiskt samtidigt och sydstatskulturen har en självklar huvudroll på samma sätt som i första säsongen.

Parallellt med själva ramberättelsen löper berättelserna om de mänskliga relationerna, med osäkerhet, misstänksamhet och uppgivenhet. Efterhand växer temat allt tydligare kring åldrande och sjukdom. Det handlar om jakten på mysteriets lösning, men lika mycket om livets oundvikliga utförsbacke. Detektiven Wayne Hayes kamp med sin tilltagande demens är minst lika gripande som själva deckarintrigen.

I slutscenerna står Hayes alldeles intill den försvunna flickan som han letat efter genom hela sitt polisliv. Som tittare får vi hela förklaringen, vackert serverad i ljuvlig Kodachrome-estetik med socker på toppen. Allt är glasklart för oss. Vi vet äntligen sanningen om vad som egentligen hände.

Men Hayes förstår ingenting. Demensen sätter in med full kraft precis i det ögonblick som kunde ha förlöst både honom och kollegan Roland West.

Scenen där den försvunna flickan Julie – nu som fullvuxen kvinna och mamma – svarar på detektiv Hayes förvirrade fråga: ”Var är jag?”, den scenen kommer jag aldrig att glömma (hoppas jag, måste kanske tilläggas).

Sista avsnittet är fantastiskt. Efter att ha vadat i djupet av mänskligt mörker genom sju episoder slutar hela berättelsen i en hoppfull ton i dur. Följd av ännu en, och sedan ytterligare en. Det känns som både en belöning och en bekräftelse. I slutet av den mörka tunneln fanns det ljus. Eller som Hayes livspartner Amelia uttrycker det under den sentimentalt starka återföreningen vid den dunkla bardisken: ”Tänk om det finns en annan historia? Tänk om något inte gick sönder? Allt detta liv, all denna förlust. Tänk om det faktiskt var en lång historia som bara fortsatte och fortsatte tills allt läkte sig självt. Skulle inte det vara en historia som är värd att berätta? ”

Jo. Och precis så var det. Tack för det.