Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Från vildmarken till en dans på rosor

Dag 8: torsdag 14 februari

Vår sista dag i vildmarken inleds som vanligt med tidig väckning och klockan sex sitter vi på våra etablerade platser i bilen. Efter en stunds huttrande stiger solen över savannen och färgar vår värld i flytande guld. Vi gör en sista game drive innan det är slutsafariat för den här gången. Vi kommer att längta tillbaka.

Turen tar oss först genom grönskan som omger den vattenfattiga floden, som om någon månad kommer att fyllas till brädden (inte bredden) av ”the rains” som alla vet ska komma. Vi möter en ensam elefantbjässe som promenerar fram över ett fält. En stund senare går filmen över i svartvitt när en grupp zebror visar upp sig.

En lejonhona sitter närmast orörlig på en liten kulle. Vi kör upp och kollar läget. På nära håll ser vi att hon är enormt tjock. Gravid?, undrar vi men både Joseph och Mary är överens om att lejoninnan är så full av mat att hon bara sitter och väntar ut matsmältningen. Ett stackars djur ligger i ett mätt djur, alltså. Hon ser nästan plågad ut. Vi rullar vidare och tillbaka till campen för en sista frukost och farväl. Vår tältvakt Jackson önskar oss välkomna tillbaka så snart som möjligt. Han undrar om det är kallt i Sverige? Vi visar några bilder på fjällstugor i snö. Han skrattar, så helt bisarrt.

På vägen mot det lilla flygfältet står en grupp giraffer som struntar blankt i att de utgör ett trafikhinder. Sävligt släntrar de vidare.

En kille rullar ut en stor oljetunna till vårt plan som just har landat. Han reser upp tunnan och pumpar för hand tills planet är fulltankat. Flighten österut mot Indiska oceanen går i tung motvind. Det gröna landskapet nedanför fläckas av molnskuggor som skapar ett camouflagemönster. Det är glest mellan byar och bosättningar, men de ökar ju närmare havet vi kommer.

Vi landar på Ukunda Airstrip och promenerar direkt från planet till taxin som väntar. Den 30-gradiga värmen slår oss milt på käften. Vi biter ihop.

Bilen släpps genom grinden och vi gör ännu en kulturell förflyttning, från vildmarken via de buckliga vägarna kantade av folklig kommers och rakt in i Leopard Beach Resort & Spa. En femstjärnig värld där vi ska leva livet i dagarna tre för så länge varar bröllopet mellan Vera och Tahir. Vi checkar in i en bungalow med utsikt över stranden och havet. Lägger oss på sängen och njuter av klimatanläggningen. Klipper med ögonen.

En timma senare står vi med varsin drink i handen bland hundratals glada bröllopsgäster. Det är Sangeet Night, den första festdagens höjdpunkt där drinkarna är bottenlösa och det känns som att man är mitt i en film. Banal jämförelse, jag vet, men här är den faktiskt adekvat. Vi dricker fram en fin aptit inför den fantastiska buffén där det bästa från Indien och Afrika samsas. Efter maten, round midnight, är det dansuppvisning med hotellets medarbetare och jag är dum nog att sätta mig på första raden och vips dansar jag runt med en ung tjej och försöker hänga med i svängarna. Hon skrattar, vi skrattar tillsammans. Jag somnar skrattande.