Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Krokodilen och hans tandhygienist etc.

Dag 7: onsdag 13 februari:

Klockan är fem i sex och vi går genom mörkret mot bilen. Jackson berättar att en familj med lejon strövat omkring i campen medan vi sov. Vi kliver ombord och rullar iväg. Samma procedur som igår, en magisk soluppgång och sen en massa djurspotting.

Joseph kör en dryg timma innan han hittar lejonfamiljen. Precis som han misstänkte hade dom tagit sig över floden. Vi hittar dem lojt vilande i en liten skogsglänta. Fågelvägen är det bara 200 meter från vårt tält, men med bil var vi först tvungna att ta oss några kilometer nedströms och sen tillbaka igen. Vi är ensamma med sju lejon, varav ett gått och lagt sig ute i solen en bit bort. Jag fotograferar henne med iPhonen genom kikaren. För att det går.

Kolla filmen med lejonen: Lion’s Club

Idag ska vi äta bushfrukost, som serveras en liten bit utanför tältcampen. Känns lite väl schtekigt att bli serverad vid dukat bord mitt ute i vildmarken där en kock står och brassar ägg och bacon, men…

Tillbaka ut med bilen. Det är en ljuvlig dag, precis lagom varmt och efter ett tag känns det som att vi rör oss på lite högre höjd än vanligt. En mild bris får det höga gräset att vaja. Solen är fortfarande på uppgående och skapar vackert släpljus med långa skuggor.

När vi ska ta oss över en riktigt stökig flodövergång står en stor buffel i vägen och stirrar på oss med ett helt debilt ansiktsuttryck. Joseph låter bilen kräla fram över stenbumlingarna, och buffeln drar sig tillbaka till sitt gäng vid sidan av vägen.

Kolla gärna spektaklet här: Buffelcrossing

Vi följer Mara River österut i maklig takt. Joseph stannar på en klippa ganska högt över floden, och förklarar att vi är välkomna att kliva ur och sträcka på benen. Han bedömer att vi är utom fara. Vi går längs en liten stig ner mot vattnet och blir stående: ett dussintal krokodiler ligger i vattnet eller uppe på stranden. Ingen rör sig (varken vi eller dom). En bamse ligger halvvägs uppe på stranden med käften vidöppen, till synes fixerad. Joseph förklarar att det finns en liten fågel som har till jobb att flyga in i krokodilens gap och – håll i er nu – bedriva tandhygien genom att äta upp gammal mat som fastnat mellan krokodilens tänder.

Vi rullar några hundra meter till. Här ligger ett tjog flodhästar och chillar i vattnet. Frustar, sprutar lite ibland, dyker, skojbrottas och tycks ha det allmänt skönt. När vi åker vidare möter vi en vanlig folkabuss. Hur i helskotta har dom lyckats ta sig hit?

Vi åker över en kulle och möter en flock elefanter som är ute och äter gräs i godan ro, omgivna av lite bufflar som också betar fridfullt. Det är så svårt att beskriva den starka känslan av ödmjukhet och kärlek när man befinner sig så nära de riktigt stora djuren. Kolla filmen här så får ni kanske en liten aning:

Elefanter

Nåväl, dagen går mot sitt oundvikliga slut: en trerätters middag med sydafrikanskt vin och därefter övervakad promenad tillbaka till tältet. Myggnätet är på plats och vi somnar som barn.