Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Från soluppgång till sundowner i Masai Mara

Dag 6: tisdag 12 februari

Klockan halv sex rasslar det till i tältduken. Det är Jackson som kommer med kaffe och kakor. Vi hoppar i kläderna och borstar tänder, solkrämar utsatt hud och kollar den modesta kamerautrustningen: en iPhone och en liten kompaktkamera. Det får duga, och vi är inte här för att ta passfoto på djur.

Klockan sex sitter vi i bilen. Det är beckmörkt när vi rullar ut från campen. Jag har fleecetröja och nobbar erbjudandet om den särskilda ponchon. Temperaturen ligger på cirka 7-8 grader. Snart är jag inte lika kaxig, och tar tacksamt emot plagget ifråga.

Vi rör oss genom alla soluppgångars moder, ett skådespel som på något sätt både gör mig lycklig och fundersam. Det var ju här som de första människorna gick. Nu kör vi över deras fotspår och ser en gudomlig värld som vi alla vet är hotad. Solen bränner snart bort mina futila funderingar. En fantastisk dag föds framför våra ögon.

Några kilometer norrut svävar ballongerna över landskapet. Det kostar typ fyratusen att ta plats i korgen och det är säkert en makalös upplevelse, men vi har Joseph och nu smyger han den mäktiga Toyotan fram till dagens första närkontakt. En lejonfamilj ligger och vilar i gräset.

Vid niotiden är det dags för frukost. Vi har synkat med gänget i den andra bilen och möts under det stora trädet på den öppna platsen. Joseph och hans driverkollega dukar upp en underbar buffé: stekt potatis, korv, bacon, avocado, mango, bönor, sandwichar med currykyckling… Allt är löjligt gott, till och med pulverkaffet som aldrig smakat så perfekt.

Mätta och belåtna kravlar vi tillbaka upp i bilarna. Nu är det varmt och skönt, omkring tjugo grader. Vi skumpar vidare i den makliga takt som är safarins naturliga hastighetsbegränsning. Skulle gissa att vi snittar 6-7 kilometer i timman. Om man kunde köra fortare skulle man missa själva poängen: att spana.

Efter en stund kommer vi till nytta som räddningspatrull. En annan bil (med mindre skicklig förare) har kört fast i leran. Joseph skuttar ut och langar över bogserlinan. Mary ger goda råd baserade på 40 års erfarenhet. Hon kom till Kenya som tonåring i början av 1970-talet tillsammans med sina föräldrar, blev blixtförälskad en brittisk safariguide, gifte sig och lämnade Upper East Side för de stora vidderna och de stora äventyren. Hennes berättelser om ”life on the Mara” är späckade med kunskap. Ibland går hon för långt i sitt briljerande och blir därmed lite tråkig mot Joseph, men jag gillar henne och vi har ett roligt käftslängande tillsammans. Det visar sig dessutom att hon varit i Göteborg massor av gånger eftersom hon är internationell hästhoppningsdomare. Men nu sitter hon längst bak i vår bil och röker en 10-15 cigg under en game drive.

Efter den dramatiska räddningsaktionen pustar vi ut, men inte tillnärmelsevis så djupt som självaste Lejonkungen. Han ligger i ett skuggigt buskage och drömmer om de bästa stunderna i sitt långa liv medan smattret från motorkamerorna ökar i takt med att fler bilar ansluter sig.

Safariguiderna delar med sig av sina fynd via mobiltelefon, men när vi upptäcker lejonhonan som letar efter sina ungar – då väljer Joseph att låta oss vara ensamma en lång stund. Vi följer hennes vandring in bland träden, över floden där vi skiljs åt med förhoppningen att hon hittar sina barn.

I en mer kuperad del av Mara rullar vi nerför en kurvig backe och uppför nästa kulle. Joseph svänger in bakom ett större buskage. Min falkblick och min skarpa hjärna har gett mig ett försprång, men jag agerar glatt överraskad bilen bromsar in vid EN BAR!

Ett tjugotal safaristolar står i en halvcirkel vända mot den nedåtgående solen. En lägereld sprakar hemtrevligt och vid den improviserade bardisken står James från vårt tältläger redo med ett drinkbatteri av internationell toppklass. Det är sundowner time och visst, det är turistiskt och visst, det är kanske en illustration av det vita privilegiet och visst, på en socioekonomisk skala är vi bortskämda som få – men just där och då är det en fantastisk händelse att minnas på dödsbädden. Det är därför vi ser så lyckliga ut.

Finns en liten film här:

1080p