Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Elefantbarn, sidensvett, poolhäng och panik

Dag 4: söndag 10 februari

Solen skiner genom både träpersienn och jakarandaträd. Omelett, toast och kaffe som alltid i Kenya, och sen iväg på den skumpiga rödleriga vägen in mot stan. Vi ska hälsa på vår ”son” Jotto, en liten familjemedlem som jag och Marie fick i julklapp för några år sedan av våra egna människobarn. Jotto är en av ett tjugotal elefanter som bor på David Sheldrick Wildlife Trust i Lang’ata (Femte långgatan), där skickliga skötare ger nytt liv och hopp åt föräldralösa elefanter som hittats skadade i vildmarken. Vi är alltså fosterföräldrar och det är inte utan stolthet vi njuter av applåderna när vår lille treåring gör entré.

Bröllopet som vi är bjudna på i nästa vecka har dresscode för en av dagarna, nämligen indiskt. Jag har helt glömt att packa den sortens kläder så vi tar oss vidare till Diamond Plaza som ligger några hundra meter söder om Deep Sea Slums (jo, det står faktiskt så på kartan). DP är en stor shopping mall i två fastigheter, en gammal och en ny med 6-7 våningar i varje. Här finns allt man kan behöva, det mesta med indiskt ursprung. Vi går runt på de nedre våningarna i den gamla delen tills vi helt tappat orienteringen. Det luktar mat och kryddor och tyger högt och lågt. De flesta butikerna är små som kiosker, och det är i en sån låda jag hittar min outfit: en fotsid klädnad med duktigt mycket glitter runt kragen.

Trots att fläkten står på disken är jag genomsvett och nästan fastnar i allt råsiden. En ung flicka hjälper farbror. Dräkten kostar typ 700 spänn, men då ingår byxor. Jag slår till. Marie har redan det hon behöver, inköpt i Chennai för ett antal år sedan.

OK, good to go. Idag är det Rasimas födelsedag och det ska firas med lite skönt eftermiddagshäng vid poolen på nybyggda hotellet Kingfisher’s Nest mitt i stan. Alla är där, från brudparet till hela tjocka släkten. Här från femtonde våningen har man en vidsträckt utsikt över staden som för bara drygt hundra år sedan knappt var mer än en träskmark där den nya järnvägen från Mombasa passerade på väg till Uganda. Idag är Nairobi östra Afrikas obestridliga huvudstad, med drygt tre miljoner invånare och en puls som är både energisk och lugn på ett märkligt sätt. Skål för det, i White Cap-öl och med spicy samosas som tilltugg. Efter en stund ligger även vi i poolen och tänker att oj va kul.

Ulf och Rasima följer med oss hem till Hob House, där även Emina, Bosse, Herman och Agnes bor. Det blir födelsedagsmiddag med libanesisk mat och en liten söt dessert som bärs fram under sång.

IMG_9749.TRIM

När vi står och packar kring midnatt fryser jag till i panik. Mitt pass är försvunnet! Jag vänder upp och ner på rummet, gång på gång. Till slut ringer jag och väcker Ulf. Han ringer strax tillbaka. Passet ligger i resväskan som vi parkerat i brudparets hus. Vår snälle värdshusvärd Peter kör mig hela vägen och tillbaka. Vad säger man? Asante sana, tack så hemskt mycket.