Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Hundra år av popmusik på 6 timmar

Om jag säger ”gammal popmusik”, hur långt tillbaka i tiden hamnar du då? Själv brukar jag landa någonstans i mitten av 1950-talet med folk som Elvis, Chuck, Peggy Lee och Roy Orbison. Min bild av tid är linjär, och gärna i form av en väg eller en tågräls där jag står vid sidan av och uppe på en liten kulle.

Sikten sträcker sig oftast 50-60 år tillbaka, alltså motsvarande min egen levnad. Längre bort kröker sig rälsen (eller vägen) en aning och börjar även slutta svagt. Med kikare och lite skärpning kan jag ibland se hela vägen tillbaka till slutet av 1800-talet då min morfar föddes.

Om man säger ”gammal musik” är det enkelt att slänga fram den klassiska, med Mozart och Beethoven. Alla vet ju dessutom att dragspelsmusik är väldigt gammal. Men popmusik? Den började väl med Elvis eller Beatles eller Michael Jackson – beroende på hur gammal man själv är?

Ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av gammal musik. Det betyder inte att jag inte bryr mig om dagens musik och artister – bara att jag gillar att följa trådarna tillbaka i historien.

Häromdagen löpte jag linan ut, hela vägen tillbaka till 1917. Resultatet blev ”100 Years of Pop Music”, en Spotify-lista med hundra låtar från lika många år.

Här kan den intresserade – eller nördige som den gängse anklagelsepunkten lyder – följa populärmusikens utveckling från första världskriget till idag. Från knastriga och burkiga inspelningar utgivna på bräckliga 78-varvare i shellack via vinylsinglarna på 50- och 60-talet till det digitala genombrottet i slutet av 1980-talet. Ljudkvaliteten varierar, liksom sångstilen, instrumenten och sättet att spela. Men själva kärnan, att hålla lyssnaren i ett fast grepp i några minuter, är densamma då som nu.

När jag började var jag osäker på om det ens kunde finnas musik från första världskriget på Spotify. Det finns faktiskt en hel del. Al Jolson är välkänd för de flesta, men jag tror inte särskilt många idag är bekanta med t.ex. Henry Burr, som i efterhand förärats epitetet ”The First King of Pop”. Hans känslosamma ballad ”My Buddy” från 1922 låter kanske corny vid en första genomlyssning, men snart nog framstår den som tidlös och bra. Det var närmast självklart att både Frank och dottern Nancy Sinatra skulle göra sina
egen tolkningar.

Att Arcade Fire år 2006 spelade in en “version” av My Buddy bekräftar det som är poängen med hela min långa lista: bra låtar kan aldrig dö.