Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Tack, my precious Pustervik

Klockan är halv åtta på kvällen. Det är beckmörkt ute. Jag
sitter vid köksbordet och känner hur en mancold knackar mig på axeln.
Visualierar mig liggande i badkaret med den nya boken. Vill verkligen inte gå
ut. Min fru steker pannbiff. Det luktar gudomligt.

Men my precious vinner. My precious Pustervik.

Jag kastar på mig ytterkläder och rusar nerför gatan, hoppar
på en vältajmad spårvagn och bara minuter senare är jag på plats för att se
americanaprinsen Aaron Lee Tasjan göra en superb och intim spelning inför ett hundratal
personer. Han vinner oss en efter en, och mot slutet är allt strålande varmt
och kärleksfullt och roligt.

Tömmer glaset, säger hej då till Peter och Peo och Lasse och
Peter, skakar hand med artisten och hoppar ombord på spårvagnen.

Svårare än så är det inte när man har en suverän rockklubb i
närområdet. Det är livskvalitet med guldkant. Jag är så glad för Pustervik
och för Woody West som outtröttligt och generöst bjudit mig på så mycket
fantastisk musik genom åren. Göteborg vore en väldigt mycket sämre stad utan
dessa eldsjälar, och jag vore en fattigare människa utan musiken.

I ren tacksamhet smällde jag ihop en timslång spellista med mina
egna Best Of Pustervik från de senaste åren.