Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Tony – vilken man, vilken röst, vilket liv!

Jag har alltid gillat Tony Bennett, men inte tillräckligt för att släppa fram honom ur Frank Sinatras skugga. Nu är det dags. Ju mer jag läser och lär om Tony, desto större framstår han – både som artist och människa. Faktum är att jag är stum av beundran för en man vars levnad närmast saknar motstycke.

Men först en reflektion: jag blir mer och mer övertygad om att man faktiskt kan ”höra” en människas karaktär genom hens röst. I fallet Tony har jag alltid tyckt mig höra en god människa, en humanist, en högst respektabel representant för mänsklighetens bästa sidor. Han utstrålar mer värme än Sinatra (som ändå glöder rätt bra), hans äkthet är totalt övertygande och hans famn känns gränslös.

image

Han fyllde 90 år i somras. För två år sedan turnerade han med Lady Gaga för fulla hus i USA och Europa. Helt overkligt.

Anthony Dominick Benedetto föddes 1926 i stadsdelen Astoria i Queens. Pappa John var specerihandlare, mamma Anna sydde kläder. Uppväxten var fattig, depressionen tvingade folk på knä med en stenhård politik som gjorde unge Tony till livslång demokrat. Det är liksom ingen tvekan om hur han röstar i presidentvalet. Han har aldrig tvivlat på sin politiska hemvist.

När pappan blev sjuk och dog drogs tumskruvarna åt ytterligare. Tony var tio år gammal och hade just gjort sitt första stora framträdande, sjungande bredvid borgmästare Fiorello La Guardia när den nya Triborough Bridge över East River invigdes. Borgmästaren klappade den duktige pojken på huvudet. Ett erkännande, men knappast en tröst.

I skolan var det teckning och konst som gällde, och Tony hoppades på en framtid i reklambranschen. Han började på New York’s School of Industrial Art men tvingades hoppa av redan som 16-åring. Mamman och syskonen behövde honom som familjeförsörjare.

18 år gammal blev han inkallad i armén. Andra världskriget gick mot sitt blodiga slut. Tony Bennett stred och sköt sig genom Frankrike och in i Tyskland. Han svalt och frös, nedgrävd i marken medan tyskarna pepprade desperat. Tony undkom döden med en hårsmån flera gånger om. I krigets slutskede var han med och befriade ett koncentrationsläger.

Kriget gjorde honom till hängiven pacifist. Han beskrev det som en permanent mardröm, ”som att sitta på första raden i helvetet”.

Tony stannade i Tyskland med de amerikanska trupperna. Han omplacerades till en underhållningsbataljon och fick äntligen sjunga igen. Tills han gjorde misstaget att äta middag med en gammal kompis från high school. En svart man. Tony bestraffades och kommenderades att dokumentera utgrävningar av lik i gravar.

Till slut fick han komma hem. Han använde arméns magra ersättning för att studera sångstilen bel canto, som lärde honom att hålla rösten i form genom hela karriären.

Han var den sjungande servitören som alla gillade. Han blev upptäckt. Han åkte på turné med Bob Hope. Han fick sjunga in en skiva. Han fick kontrakt med Columbia Records. Han slog igenom och fick hits och fans. Han hade
skrikande tonårstjejer när Beatles fortfarande gick i kortbyxor. När han gifte sig 1952 stod 2 000 sorgklädda flickor utanför St. Patrick’s Cathedral på 5th Avenue och grät tröstlöst.

”I Left My Heart In San Francisco” skrevs ursprungligen och bisarrt nog för att framföras av en operasångare. Låten föll i glömska fram till 1962 då Tony Bennett spelade in sin version. Den blev ingen hit, klättrade som högst till plats 19 på Billboard-listan. Idag är den en av de stora klassikerna. Pianointrot kan få en stimmig bar att tvärstanna i förväntan och glädje. Lyriken får vuxna män att gråta i whiskyn. Rösten får vuxna kvinnor att gråta. Små barn lystrar intuitivt. Hundar lägger sig tillrätta. Världen skimrar för ett ögonblick. Det är en makalös sång och det är Tony Bennetts stora paradnummer.

”I Left My Heart In San Francisco” finns i hundratals versioner; allt från superba tolkningar med Julie London eller Sammy Davis Jr. till funkspex med Bobby Womack och rena clownattacker från Bonzo Dog Doo Dah Band eller Frank Zappa. Alf Robertssons göteborgska version icke att förglömma.

Beatles genombrott och den brittiska popinvasionen blev ett tungt slag för Tony och hans kollegor. Marknaden förändrades, publiken decimerades. Skivbolaget pressade Tony att sjunga in en platta med tolkningar av samtida pophits. Inspelningarna gjorde honom fysiskt sjuk, på riktigt. Idag räcker det att se det rubbade psykedeliska omslaget för att känna äkta medlidande.

1965, när Beatles var som störst i USA, engagerade sig Tony Bennett i protesterna mot segregationen och rashatet i den amerikanska södern. När tiotusentals människor under ledning av Martin Luther King marscherat drygt åtta mil från Selma till Montgomery uppträdde Tony tillsammans med Harry Belafonte, Sammy Davis Jr. och Nina Simone på en enkel liten scen fjärran från nattklubbarnas Las Vegas. Han vägrade för övrigt också att uppträda i
apartheidens Sydafrika. Det fanns en stark ryggrad under den mysigt v-ringade tröjan.

Det kostade på att ta ställning. Många amerikaner betraktade Tony som en kommunistisk förrädare, samtidigt som de skivköpande kidsen ägnade sig åt annat. Det gick snabbt utför. Skilsmässa, ekonomiska bekymmer, droger. Skivbolaget och managern sade upp bekantskapen. 1979 var Tony Bennett nära döden igen. Denna gång i form av en överdos kokain.

Han reste sig på sitt yttersta. Eller rättare sagt, hans son tog honom i kragen. Den misslyckade rockmusikern Danny Bennett blev pappas nye manager, och styrde upp skiten. På fem år sanerades både ekonomi, hälsa och relationer. Skivbolaget öppnade dörren och 1986 låg Tony på topplistorna igen.

Tiden sedan dess har varit ett veritabelt triumftåg. Den smarte sonen  såg till att farsan hamnade i rätt sammanhang, från Letterman och Conan O’Brien till genombrottet för MTV och framgångsrika duetter med de hetaste nya artisterna, år efter år. Tony fick en ny stor och uppskattande publik utan att kompromissa en millimeter med sin egen stil och smak. New York Times skrev: “Tony Bennett has not just bridged the generation gap, he has demolished it.”

Han uppträdde i leran på Glastonbury i oklanderlig kostym inför en hänförd publik. Han uppträdde tillsammans med Michael Jackson till stöd för Bill Clinton som president. Han gjorde minst 100 shower varje år. Han spelade in MTV Unplugged-skivan som sålde platinum och blev Grammys Album Of The Year.

Han var då 68 år gammal. Idag är han som sagt 90.

Han sjöng duett med Amy Winehouse. Det blev hennes sista skivinspelning. Tony blev den äldste levande artisten någonsin på Billboard-listan, men han tog Amys död lika hårt som han när Whitney Houston dött. Det ledde till ännu ett ställningstagande, denna gång för legalisering av droger under ordnade former.

Förra sommaren reste staden San Francisco en 2,5 meter hög staty av Tony Bennett utanför Fairmont Hotel högst
upp på Russian Hill. Inför de inbjudna dignitärerna och den nyblivne 90-åringen framförde en ungdomskör ”I Left My Heart In San Francisco”, 55 år efter att han sjungit den för första gången på samma plats.

image

En cirkel slöts. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller när jag skriver dessa rader, tacksam över att sent men äntligen fattat att Tony Bennett inte står i Frank Sinatras skugga. Eller som Frank själv sa i en intervju med Life Magazine 1965:

”For my money, Tony Bennett is the best singer in the business. He excites me when I watch him. He moves me. He’s the singer who gets across what the composer has in mind, and probably a little more.”

Tony Bennett är 90 år gammal och har överlevt både andra världskriget, nöjesindustrins vassaste klor, ekonomisk ruin, narkotikamissbruk och fan vet allt annat.

Tony kan dö vilken dag som helst. Passa på att vara förberedd. Han har gjort 70 album och han är värd varje minuts uppmärksamhet. Och då har jag inte med ett ord berört hans måleri, med allt från eleganta teckningar till stora oljor… En sann konstnär och en stor människa.

Okej, ni fattar. Tonys livsgärning finns sammanfattad på en box med 73 (!) CD och 3 DVD-skivor. För säkerhets skull har jag gjort en mer lättillgänglig låtlista här.