Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Därför friar jag poptjuven Håkan

Aldrig får man vara riktigt glad. Bara dagar efter euforin på Ullevi går en “bluesjam-ledare” till angrepp, med det rostiga gamla plagiatvapnet i hand. Lasse Malmsjö viftar med Stim-flaggan och anklagar för stöld.

Om vi av hövlighet bortser från att just bluesen i princip bygger på lån, influenser, referenser, nedärvda fraser och annat rippande så träffar kulturentreprenör Malmsjö ändå rätt snett.

Jag har alltid tolkat blinkningarna och referenserna i Håkans låtar som en eloge till allt det bästa som redan har hänt i musikhistorien. Det är en del av hans konstnärsskap att lyfta på hatten åt Canned Heat samtidigt som han berättar om sin vänskap med Johnny med amfetaminet – och droppar hintar om Blue Öyster Cult, Ted Gärdestad och de femton rastlösa riders som bytt sina platser ombord på tåget City Of New Orleans mot sätet på en truck i Malmö city (jag bjuder kommissarie Malmsjö på den spaningen).

Jovisst, Håkan är fräck nog att nalla godbitar och hantera rockhistorien som om den vore allmän egendom för fri användning. Det är möjligt att han borde sitta i fängelse för det. Om rättskaffens bluesgitarrister fick bestämma.

Jag däremot släpper honom fri att fortsätta lägga pussel och är övertygad att både Bob Dylan, Arlo Guthrie, Tom Petty och Al Wilson skulle hålla med. Den sistnämnde är dock död. Han var sångare och grundare i Canned Heat, bandet som tog (stal) sitt namn från Tommy Johnsons låt “Canned Heat Blues” från 1928 och som uppskattas än idag för sina ansträngningar att öka intresset för bluesen och dess ursprungliga artister…

Point made. Det handlar om folkbildning.

Ännu enklare: ju fler unga idag som upptäcker Canned Heat eller Big Star eller Steve Goodman, desto bättre.

Fortsätt gärna sing the blues, men sluta lipa.