Journal
En blogg av och med Anders Westgardh

Berlin mellan drama och verklighet

Berlin. Jag missade tåget. Fattade inte ens grejen, trots
Bowie/Iggy/Reed och Wim Wenders och murens brakfall och den galna
återföreningsfesten och allt det andra som lockade halva bekantskapskretsen
till Berlin. Jag missade tåget och flög till London, Paris, New York och
Barcelona istället.

För några år sedan fick jag smaka under några intensiva dygn
med arbetskamraterna på byrån. Vacklade runt under den högblå himlen och
försökte ta in och tolka Berlin. Sen flög jag hem och skrev i Aftonbladet:

Jag är genomsvettig och genomlycklig för jag har just fått
en underbar glimt av mänsklighetens storhet som fyller mig med tro, hopp och
kärlek. Vid sidan av baren står en späd flicka med österländskt utseende. Hon
får oss att dansa som om golvet var täckt av glödhet plåt. Vi gör the funky
chicken. Vi gör the mashed potatoes och låter oss tacksamt matas fulla med soul
och blues och ska och swing och r&b.

Texten handlade om en förtrollad natt på Soul-Cat Club i
Kreutzberg där en ung DJ hittar hem till en primitiv
bluesskiva från 1948 och allt plötsligt blir som det ska för ett kort
ögonblick. Läs hela texten här om ni vill.

Förra veckan var jag tillbaka i staden. Tre män på fri fot
under fyra dagar. Det var jag, Ulf och Björn. Vi är varandras bästa vänner
sedan höstterminen 1969 på Vallhamraskolan i Sävedalen. Det var 46 år sedan vi
träffades.

Hade vi kul? Var Hitler galen?

Det blev en hej vild blandning av glühwein, arkitektur, schnitzel,
kastratsång, svart öl, nattklubb, ostron, lussebullsbak, promenader, champagne,
döner, u-bahn, currywurst, paradgator och gränder. Vi gjorde så mycket
tillsammans och skrattade så att de halvsekelgamla banden blev ännu starkare
trots att det knappast var möjligt.

Första dagen fick jag en oslagbar guidetur av Ulf, som bott
i Berlin i 20 år och känner hela stan ur alla tänkbara perspektiv. Vi hämtade
upp varsin cykel ur källaren på Altonaer Strasse. Sen trampade vi stan runt i
tolv timmar. Jag skojar inte. Vi började klockan 13 och kom hem vid ett på
natten.

image

På plats på Pariser Platz. (Foto: okänd tjej från Freiburg)

Tramptag för tramptag tog jag in staden – eller om det var
tvärtom, att den tog in mig. Först helt förvirrande, med den vidsträckthet som
först kan kännas nästan ödslig. Efterhand ökade begripligheten. Jag förstod mer
och mer, även om jag nästan tröttade ut min ledsagare med den tjatiga frågan:
är vi i öst eller väst? Var gick muren?

På söndagen sken solen lite matt, men ändå övertygande. Vi
gick mot bilen för en sväng till en loppmarknad. Några hundra meter bort
glänste Siegessäule, krigsmonumentet som Albert Speer placerade mitt i stadens
hjärta när han fantiserade som mest om det nya rikets huvudstad Germania.

Jag tog fram kameran och knäppte några bilder innan jag
satte mig i bilen. Ett dygn senare var jag hemma i Göteborg och såg senaste
avsnittet av Homeland. Då föll bitarna på plats ytterligare. Under dagarna i
Berlin hade jag ofta upplevt känslan av att vara mitt i Homeland, vars tredje
säsong ju utspelar sig i staden.

Terroristernas skåpbil med den dödliga saringasen rullar ut
på den breda gatan. Jag trycker på pausknappen och fryser bilden för att ta en
skärmdump. Några hundra meter bort glänser Siegessäule. Terroristerna körde på
våra gator, i våra kvarter.

image

På väg mot Siegessäule. (Foto: HBO ur Homeland)

Ni som följer Homeland vet hur nästan läskigt dagsaktuell
serien är, med sitt tema kring IS, flyktingkrisen och det förvirrade Europa.
Det som händer i serien händer i verkligheten och här står jag med en liten
Canon S-90 i handen och känner mig som på plats mitt i världens centrum. Det är
naturligtvis en illusion, eftersom det finns fler världar och dimensioner än de
som visas i TV-nyheter och Homeland.

I min värld är Berlin bättre och vackrare. Och som Ulf sa: ”Man
kan inte vara rasist om man gillar att bo i Berlin”. Han har naturligtvis fel,
men jag vill att han har rätt. Och då får det bli så.

image

På väg mot Siegessäule. (Foto: jag)