Tillbaka till framtiden igen?

mars 18, 2020

STRÖVTÅG: Inspirerad av den charmiga debutromanen ”Jag bor i Kortedala” av sjukgymnasten Lars Hoffmann beger jag mig tillbaka till Göteborgs första förort, designad och byggd som en satellit helt frikopplad från övriga stan. Det blir en lite sorglig tripp till en epok då ordet framtid ännu var positivt laddat, men också en växande tro på att den bedagade skönheten har alla förutsättningar att göra comeback.

För typ 50 år sen kändes vägen uppför Burmabacken som en port till den moderna framtiden. Så snart mammas lilla folkabubbla klarat den branta stigningen öppnade sig en ny värld som omtalades med epitetet mönsterstadsdel. Hit for vi från landsbygden i Gunnilse för att hälsa på släkt ibland och handla saker ibland. Blygsamma veckopengar investerades i skivaffären på Röda torget som det kallades efter färgen på husfasad och stenläggning. ”Where Were You When I Needed You” med danska The Hitmakers minns jag som igår. Torget heter egentligen Årstidstorget, analogt med de flesta andra torg- och gatunamn i Kortedala. Nu går jag genom passagen där två somaliska tjejer fnittrar runt sina mobiler. Själva torgytan är borta, ersatt med en misskött liten konstgräsplan och ett trasigt pingisbord. Skivaffären har blivit en servicebutik bredvid en pizzeria & pub. Saknas gör också leksaksaffären där jag nog köpt en smärre eskader av modellflygplan.

Vid sexans ändhållplats lockar Bassra Gatukök med både färska falafel och färska hamburgare. Betyget på nätet är hela fem stjärnor, men jag satsar på kvarterskrogen Mitt Kök på Kortedala Torg. Slår mig ner med en mäktig kebabrulle och smälter intrycken efter en rundvandring i stadsdelens hjärta.

Torget är sig både likt och olikt. Erik Ragndal och Johan Tuvert skulle känna igen sitt arkitektoniska verk. Forum ligger kvar, om än med annat innehåll: grönsaksaffär jämte en bingohall. Konfekthuset finns kvar, liksom mönstret i den fina stenläggningen. Plaskdammen är tom. Stora julhjärtan hänger kvar i trädet vid den nedsänkta lekplatsen som har en skojig krokodil att bestiga. Neonskylten (original?) signalerar kortedala BIBLIOTEK med sin retrotypografi.

   

Om vi förenklat säger att Kortedala byggdes för SKF-personal, varvsfolk och Göran Johansson är befolkningen idag en annan. Verksamheterna runt torget speglar tydligt stadsdelens förändrade demografi. Såväl resebyrån som sminkbutiken heter Banadir, torgkrogen serverar thai och kinamat, det är kö till kontanter i bankomaten och money transfer erbjuds i flera lokaler. Det är mycket folk i rörelse. Hemköp håller öppet från tidig morgon till sen kväll. Magneten lockar med leksaker, presentartiklar, hushåll, livs, konfektyr. Grannen Alpha Coaching & Education utropar att ”Alla har en plats på arbetsmarknaden!”

De flesta jag möter är antingen invandrade eller/och gamla. Det är deras torg och det vore förmätet att recensera utbudet. Dessutom var kebaben väldigt god.

På wikipedia nämns kända personer med uppväxt eller anknytning till Kortedala: festfixaren Bindefeld, handbollsjätten Ljubo Vranjes, skådespelerskan Helena Bergström, popsmeden Jens Lekman – och självklart starke mannen Göran Johansson. Jag kan inte se något som talar emot fem helt nya kändisar med helt andra namn på den listan om tio år.

I början av Adventsvägen ligger ett museum som visar hur en typisk folkhemslägenhet såg ut under rekordåren 1955-1965. Det är välskött och jättefint, men lite väl nostalgiskt för min smak så jag fortsätter hundra meter in i högersvängen. Där, på nummer 11, bodde min mamma i över tjugo år. Strax innan hon flyttade häromåret hade dom börjat spränga och gräva och härja på andra sidan gatan. Nu står de klara: tre resliga punkthus med hundratjugo lägenheter. Och det ser bra ut, på samma sätt som det nya höghuset vid Kortedala torg ser bra ut. Nya hus ger fler människor, och det luftiga Kortedala både tål och behöver rejält med förtätning och föryngring.

Vid Citytorget blir jag stående stum inför åsynen av hur vanskött det är. Mycket av det som förr lockade arkitekter och stadsplanerare från hela världen för att studera Kortedala är idag slitet och sargat, ibland rent övergivet. De som svikit mest är politiken och fastighetsägarna och de som hanterar marken mellan husen. Det ser bitvis inte klokt ut. Men kärnan är intakt. Geografin, variationen, grönskan, vyerna, höjderna. Det är inget man rubbar eller försummar likt trasiga papperskorgar, ruttna bänkar, flagnande fasader.

 

Sista stoppet blir vid Lyktan, den unikt originella korsningen mellan en futuristisk månlandare och en medeltida stadsport. 1958 var den så far out att kungen själv kom för att inviga framtidens fränaste fruktaffär. För det var det den var. Efter ett kvartssekel i fritt förfall har nu Bostadsbolaget fattat grejen och beslutat att bekosta en renovering.

Likt ett nyfiket barn trycker jag näsan mot glasrutan och tittar in på nylagt golv och tänker vad kul om självaste Lyktan kunde bli en lysande symbol för Kortedalas renässans.

 

 

 

Efter våren väntar framtiden

mars 16, 2020

Ser i mobilen att det ska vara hela sju plusgrader ute. Väljer bort dunvästen och nöjer mig med den tunna rocken. Nere i trapphuset borras det i en lägenhet. Det normalt så irriterande ljudet låter plötsligt som musik i mina öron.

Någon investerar kanske i ett nytt kök eller badrum och har hyrt in skickliga hantverkare för att förverkliga den drömmen. Underbart.

Ute på gatan känns luften nästan ljummen. På skolgården sparkar barnen boll och tjoar, lyckligt fria från vuxenvärldens bryderier. Från träden hör jag fåglar sjunga som om även dom vägrar böja sig.

Vänta lite, säg inget… det måste vara våren!

Uppe på torget är det full ruljangs. Ett ungt par kommer ut från blomsteraffären. Dom har hamstrat tulpaner. Inne på Coop ser det hyfsat normalt ut. Jag tar en liten paket med fyra rullar dasspapper, en flaska handtvål, tre wienerbröd och… nähä, de frysta ärtorna kommer först i eftermiddag. No worries. Rullar ner till Jimmy & Joans för att köpa bagels men Elisabeth har stängt så det får bli en pizza från Il Gambero istället. Fullt av folk, glad stämning.

Nere i Allén rullar massor av bilar körda av målare, elektriker, rörmokare – alla på väg till och från jobb. En vacker och uppmuntrande syn. I Kungsparken lyser solen lyser över de nyutslagna krokusarna. En ung kvinna korsar gatan med en bebis i famnen. Många jag ser bär redan solglasögon. Blir försiktigt omkörd av Göteborgs Solskydd. Deras tid är nu. Längs Vasagatan lyser husen nästan surrealistiskt ljusa.

Vid Heden joggar en kille joggar i kapp med en cyklist. Korsar Avenyn där folk flanerar som i fornstora dar. Med våren för dörren.

Jo, jag vet att det var en chimär, en bedräglig hägring. Men det var en vacker bild och jag vägrar att se annat än hjul som rullar och människor med solsken i blick. Jag håller mig uppdaterad och informerad, men fan heller att jag ska lägga mig ner och bidra till den stora uppgivenheten.

För att: The darkest hour is just before dawn. Keep calm and carry on. All you need is love. Twist and shout.

Nu är våren här, och snart nog blir det sommar. Därefter väntar framtiden. Ge inte upp!

Latheten dödar oss innan klimatet kollapsar

mars 1, 2020

Långt innan klimatet kollapsar kommer latheten att bli vår död. Vår ständiga strävan efter minsta möjliga ansträngning gör oss till lättjefulla zombier, bekvämt men oundvikligt på väg mot vår egen apokalyps.

Nyligen krockade jag med en kille på en elscooter, den där gröna varianten. Jag kom cyklande i Allén på väg över Avenyn. Jag hade grönt ljus. Det hade inte han. Han hade hörlurar. Han hade ingen hjälm. Han for som en vante och landade på rygg i en vattenpöl medan jag flög över styret som en tecknad seriefigur och landade på händer, bröst och knän. Det gjorde ont men jag kunde tala. ”Vafan skärp dig!”, sa jag. ”Förlåt, förlåt”, kved han.

Efter att ha säkerställt att han inte behövde mina militära sjukvårdskunskaper trampade jag vidare mot Järntorget, mörbultad men vid liv och med hjälmen kvar på huvudet. Under den tänkte jag: ”Han borde ju fan lära sig trafikreglerna”.

Sen ändrade jag mig: ”Han borde lära sig att gå”.

För om man bortser från att man uppenbarligen riskerar livet på en sån där mackapär: det är ju dessutom ett nästan övertydligt uttryck för vår tids lathet. Man står rakt upp och ser orörligt löjlig ut istället för att promenera de några hundra meter dit man vill förflytta sig. Fem minuter i 25 kilometer i timman kostar femton kronor. Ingen stor summa, men en lat sådan. På elscootern kommer man i bästa fall två kilometer på fem minuter. Att gå motsvarande sträcka skulle ta ungefär 20-25 minuter, kanske ännu snabbare om man är 25 år och på väg till ett förutsättningslöst och spännande affärsmöte.

Man sparar 20 minuter. Det kostar 15 kronor. Att gå är gratis. Det är dessutom trevligt eftersom man rör både ben och armar på ett naturligt sätt – i stället för att likna en staty på rymmen eller en skyltdocka på utflykt.

Att elscootrarna är nästan komiskt ohållbara är väl dokumenterat. Någon klimatvinst går inte att räkna hem. Särskilt inte i jämförelse med apostlahästarna.

Nej, det är latheten som banat väg för att elscootrarna ska få ligga slängda i vart och varannat gathörn. I kombination med e-handel bygger vi ett maskineri som gör våra stadskärnor torftigare, dummare och direkt klimatförnekande i sin förmenta smartness.

Jag e-handlar ibland, men ganska sällan. Det är när jag behöver en bok som inte finns på den svenska marknaden eller en oemotståndlig t-shirt. Vanliga böcker handlar jag hos Inês på Landala Torg och ordinära t-shirts i valfri klädaffär. På samma gammalmodiga sätt handlar jag allt annat som ibland behövs: mat, glödlampor, medicin, skor eller surdegsbröd.

Det vanligaste temat på insändarsidan i ortstidningen handlar om hur nästan ogenomförligt svårt det är att handla i Göteborgs centrum, eftersom ”byggraseriet” gör det omöjligt att köra bil hela vägen från Hovås till saluhallen. Med slutsatsen att denna ”otillgänglighet” påskyndar ”innerstadens död”. Det är nonsens, eller åtminstone bra nära. Den helt övervägande orsaken till minskande kundunderlag är e-handeln.

Alltså latheten.

J’accuse: e-handeln både sabbar våra stadskärnor och spottar i ansiktet på alla som ser klimatförändringarna som mänsklighetens största hot. E-handeln är en evighetsmaskin av varor som färdas jorden runt i flygplan, fraktfartyg, långtradare och lastbilar för att till slut fylla varje kubikmeter i underdimensionerade gamla tobaksaffärer. Den producerar vettlösa mängder skräp i form av emballage i kartong, plast och fan vet allt. Som i sin tur fraktas med lastbil till förbränningsanläggningar.

Många av kartongerna som flyger jorden runt till våra svenska bostäder innehåller produkter som är skapade enbart för att bejaka lathet.

-Med pizzasaxen kan du enkelt klippa upp en slice och lägga på tallriken. Perfekt för den late som inte orkar skära upp med kniv innan.

-Minidammsugare för att städa upp skrivbordet utan att du ens behöver resa dig.

-Läsglasögon med vinklade glas för att läsa liggande utan att behöva luta huvudet.

-Har du burkar du inte orkar panta? Spara på utrymme med denna burkkross.

-Denna lazy arm är perfekt för dig som inte orkar hålla upp din surfplatta när du kollar på serier.

Jag erkänner: på samma sätt som jag älskade den gamla Hobbex-katalogen skrattade jag gott när jag läste om dessa och många andra prylar som exploaterar vår inneboende lathet. För nu ganska längesen skrattade jag på samma sätt åt den första självgående gräsklipparen, tätt följd av den autonoma dammsugaren. Idag betraktas de exemplen som närmast självklara i den moderna tillvaron. Där varje chans att spara några steg eller minuter upplevs som en befrielse… När det egentligen är tvärtom. En lättjans fångenskap.

Lathetens motsats heter ansträngning, och utan ansträngning kommer man ingenstans. Det är nog essensen i det jag försöker säga. Världen behöver inte fler människor som inte orkar, inte bryr sig. Varken våra enskilda personliga problem – vad de än må vara – eller de stora globala utmaningarna låter sig lösas genom att vi lutar oss tillbaka.

Vi behöver anstränga oss lite mer – istället för ännu mindre.

Jo, jag vet att jag är en gubbjävel, med omoderna värderingar och otidsenlig världsbild. Jag har aldrig ens övervägt att beställa mat som cyklas hem av en underbetald stackare med fyrkantig ryggäck. Jag skulle hellre förbli nykter än att öppna vinflaskan med en batteridriven korkskruv. Och jag skulle aldrig avsluta ett mail med mvh.

Det är ingen vänlig hälsning. Det är bara lathet.

Lundell gör magi av Stockholm och det mesta

november 25, 2019

Allt oftare känns det allt viktigare att hålla ögon och öron öppna för inspirerande förebilder som trotsar både det egna åldrandet och omgivningens ivrighet att räkna ut och döma bort.

Därför är det en så rent ljuvlig sak att lyssna på Ulf Lundells nya ”Stockholm i december”. En nybliven sjuttioåring går han ner för gatan som en rättmätig mästare, och man kan bara lyfta på hatten och konstatera att ibland är gammal inte bara äldst utan även bäst. Ärligt talat, jag blir nästan lite tårögd vid tanken på hur elegant och lättsamt han med en värdig handrörelse visar exakt var skåpet ska stå. För epigoner som Winnerbäck eller Sundström måste det vara rent plågsamt att bevittna.

Helt oförberedd var jag inte. Dagboksbiblarna ”Vardagar” och ”Vardagar 2” visade ju bitvis på fenomenal stringens, observationsförmåga, omvärldsanalys och berättarglädje om än ofta mer sur än syrlig. Stor läsning i det enkla formatet (och visst är det väl just där mästaren äter sin mikrade margherita?)

Vardagar var depesher från landet, både som landsbygd, glesbygd och nation. Han gick sina mödosamma morgonpromenader, körde sin krånglande bil, grubblade över kärleken och ensamheten, gnällde på hantverkare, spanade på sina fåglar och just ja, katten. Fan, fan, fan. Ältade den gamla tiden, den kanske goda tiden, landet, folket. Och så värjde han sig mot tanken på att åka till Stockholm.

Så är han plötsligt där. I december. Kärlek återuppstår mellan staden och dess son. Det dricks försoningsglögg, det är kallt och rått men han går på den soliga sidan och har tagit sig genom mörkret i november och fan vet om han inte tagit sig genom en hel del annat elände också. Det låter så. Det muntra gunget från Western Stars och det dylanskt överstyva pratsjungandet – jo, det låter som en man i bra mycket bättre form än på länge.

”Öppna landskap” brukar ju benämnas som en inofficiell nationalsång. Den är bra, men ”Stockholm i december” är ännu bättre, öppnare, stiligare. Lundell, alltså, Han lyckas mycket riktigt göra magi både av den där stan och den här mörka tiden.

EU-valet, bensinupproret och den jävla kylan

maj 13, 2019

303?

”Inget viktigt. Det betyder bara att du är den trehundratredje äldste personen i din valkrets,” förklarade killen som tog emot mitt kuvert med valsedeln. Min valkrets är för övrigt 08, fast i Göteborg. Jag hade klivit in i den improviserade vallokalen på Första Långgatan med glatt humör, men lämnade märkligt modstulen. Var det för att jag är trehundratredjen äldst? Nej, det rör mig faktiskt inte i ryggen. Om jag legat på hundratoppen vore det annorlunda, såklart, men 303 kan jag representera med bibehållen stolthet.

Nej, det var tomheten. Tre uppställda bås där man ska stå och bevara sin valhemlighet, fem funktionärer varav två sittande vid pulpeter för att fylla i röstlängden med rätt siffror och uppgifter.

I övrigt bara jag. Klockan var lunch och jag hade mött åtskilliga mänskor på trottoaren med tandoorikyckling i blick. Folk var inne i timman som de disponerade efter eget behag, men ingen mer än jag verkade göra sig omaket att rösta i valet till EU-parlamentet. De ville äta indiskt, men skita i det europeiska. Modstulen, som sagt, och plötsligt slog den iskalla majkylan emot mig med full kraft. Som om jag bar vår gemensamma framtid på mina manchestertunna axlar. Jag hade inte förväntat mig någon större folksamling, men att vara ensam i vallokalen… det kändes faktiskt för jävligt.

Varför bryr jag mig om EU?

För att jag faktiskt tror rätt starkt på originalidén om samarbete för välstånd, rättvisa och fred. Svårare än så är det inte, och min samlade bedömning är att EU bevisat sig fullt dugligt under den tid vi varit medlemmar. Självklart kan man hitta massor att kritisera, men inte tillräckligt för att vilja spränga det i luften. Och idag gick jag alltså och lade min röst på ett parti som är mer EU-positiva än lagom, och som definitivt inte vill ta Sverige ur Europa.

Jag röstar givetvis också för att lämna mitt bidrag i striden mot den galopperande högerpopulism som förlamar, förstör och förvandlar land efter land till provocerande nationalistiska borgar av egoism och fiendskap. Ungern, Polen, Turkiet och liknande har jag aldrig förväntat mig särskilt mycket av, men Italien? England? Tyskland?

Varför skiter så många i EU?

Det enkla svaret är förmodligen att det är så enkelt. Man behöver inte sätta sig in i nånting, bara ta plats i kön av slentrianmässiga skeptiker som gillar att ogilla EU för att det är så kul att ”röra om i grytan.”

Och vad exakt är det som varit så himla dåligt med det svenska medlemsskapet? Vänligen nämn tre exempel på hur Sverige blivit ett sämre land sedan vi gick med i EU?

Inte? Men det räcker med två exempel på dåliga grejer vi tvingats göra eller genomföra på order från Bryssel?

Inte det heller? Men okej: ge mig ett enda konkret exempel som bevisar hur vi tvingats kröka rygg för den europeiska övermakten. Var det nåt med falukorven, eller?

När jag ändå har ångan uppe: nationalekonomerna Stefan Fölster och Fredrik Erixon gav 2014 ut en bok med titeln ”Vad har EU gjort för Sverige – och vad har Sverige gjort för EU?” I sin sammanfattning skrev författarna: ”Varken Nej-sidans farhågor eller Ja-sidans mest optimistiska förhoppningar har infriats. På det stora hela blev det som konsekvensutredningarna förutspådde, men med positiva överraskningar när det gäller reallöneutveckling, konkurrenseffekter på olika områden som till exempel att relativa livsmedelspriser kraftigt föll, och en lägre medlemsavgift än väntat.”

Sverige har blivit ett bättre land som medlem i EU. Och det svenska bensinpriset som ger hundratusentals svenska gubbar blodstörtning – det överträffas i tur och ordning av Portugal, Frankrike, Finland, Italien, Grekland och Danmark. Allra dyrast är soppan i Nederländerna. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

Kallt är det också. Jag misstänker EU. Det blir enklast så.

Med såna vänner behöver Feskekôrka inga fiender

maj 5, 2019

Det bästa med Facebook och andra sociala plattformar är att vem som helst kan uttrycka sin åsikt i olika debatter. Och det sämsta med Facebook och andra sociala plattformar är att vem som helst kan uttrycka sin åsikt i olika debatter.

Ett färskt exempel är Facebookgruppen ”Rädda Feskekôrka” som sjösattes i fredags, den 3 maj. Det tog inte många timmar innan den blivit till ett intellektuellt moras där hatet och invektiven haglade i en ändlös rad av inlägg, till synes skrivna med boxhandskarna på och/eller med boxvinskranen på full patte.

Förutom grallimatik och annat språklikt som försvårade läsförståelsen fanns det rikligt med konspirationsteorier och stickspår där allt från islam till Västlänken fick klä skott för att att våran älskade Feskekôrka SKA RIVAS !!!

Att det handlar om en nödvändig renovering av en gisten byggnad – inte alls någon rivning – tycks inte spela någon roll. Det viktiga är att det sinnesslöa fradgatuggandet ges fri lejd. Ju fler som ges utrymme att skriva mer upprört, desto mer demokrati. Lite blandade exempel på tongångarna:

Också en följd av Västlänken förmodar jag.

Hatar de som styr Göteborg sin egen stad?

Nästa förslag är väl att göra om till Moske.

Feskekörka är det som har gjort Göteborg känt.

Hela Göteborg håller på att balla ur. Stan håller på att gå sönder.

Det är den där jävla linbanan över älven fel skit i den.

Exklusiva bostadsrätter kanske ? med egen båtplats, bil lär ju ingen kunna använda sig av när hela sta´n är uppgrävd.

Vem vet, Stordalen kanske bygger ett fiskhotell där.

Skall man lägga ner domkyrkan också?

Göteborg blir aldrig de goa glada Göteborg igen. Måttet va rågat när dom rev gasklockan.

Är det politerna som ligger bakom detta beslut?

Så där håller det på när de gamla alumnerna från livets hårda skola återförenas på Facebook. Grundlösa anklagelser slungas hej vilt, föraktet mot politiker och tjänstemän är bottenlöst och kampviljan är så stor att flera förklarar sig villiga att trotsa alla lömska trafikhinder för att köra in till stan och stödköpa några hekto kolja.

Det är nästan lite gripande. Eller som det med ofrivillig komik uttrycktes i flödet:

”Som Göteborgare vill jag bara säga en sak – Vi överger oss ALDRIG”

Självklart kommer gruppen som vill rädda Feskekôrka fortsätta att växa. Nu är både tidningar, lokalradio och TV på banan med stora artiklar och inslag. Det vore kul – gränsande till annorlunda – om utrymme kunde ges åt en mer nyanserad debatt. Självklart ska Feskekôrka finnas kvar, självklart ska där säljas fisk och skaldjur, självklart ska vi gå dit och njuta av det bästa från världens finaste västkust. Men det vore ju väldigt synd om man inte försökte skapa något ännu bättre när tillfälle till förnyelse ges.

En rad andra aktörer längs gatan har ju lyckats utmärkt med framgångsrika koncept och uppskattade verksamheter. Kanske är det bland dessa som Higab och Feskekôrkans handlare kan få mer konstruktivt stöd och rådgivning än hos den gallskrikande CAPSLOCK-ARMÈN på Facebook?

Avslutningsvis en tanke som formulerades av en någorlunda sansad medlem i gruppen:

”Om man vill rädda verksamheten i Feskekörka bör man handla där ofta, det hjälper nog bättre än namninsamlingar.”

 

Så här gissar jag att Springsteen snart låter

april 29, 2019

Det må vara både soligt och ljummet nu, men den riktiga sommaren börjar först 14 juni. Då släpps nämligen Western Stars, Bruce Springsteens första riktiga platta på fem år. En singel finns redan ute i form av Hello Sunshine som osar hit ända hit.

Springsteen har i intervjuer beskrivit sitt kommande album som inspirerat av den soliga popen från södra Kalifornien i början av 1970-talet, med namn som Glen Campbell, Jimmy Webb, Burt Bacharach och liknande. ”Jag vet inte om folk kommer att höra dom influenserna, med det var vad jag hade i tankarna”.

Tack, det räcker. Den ytliga beskrivningen triggade igång min hjärna direkt. Södra Kalifornien, western, stjärnor, hästar (på omslaget), utfrätta bilder från ödsliga landskap i ständig solnedgång, spikraka vägar in i evigheter, geografiska canyons såväl som canyons of the mind. Jag har faktiskt svårt att bärga mig, det där är mina inre landskap och bara låttitlarna är suggestiva så det svindlar: Hitch Hikin’, The Wayfarer, Drive Fast (The Stuntman), Sundown, Moonlight Motel…

De nämnda referenspunkterna antyder (kanske) också en ljusare färgskala där livet (kanske) tillåts vara okomplicerat, rentav glatt. Upp, upp och iväg i min underbara ballong. För har man sagt Burt Bacharach och tidigt sjuttiotal på västkusten, då finns det plats i bilradion för massor av tidsenlig, orkestrerad, arrangerad och gnolvänlig pop, så kallad easy listening av samma virke som i första singeln Hello Sunshine. Det finns tydligen en pressrelease som pratar om hur den nya plattan ”omfattar ett brett utbud av amerikanska teman, motorvägar och ökenlandskap, isolering och samhälle och varaktighet av hem och hopp.”

Jo, så kan det säkert vara. Och så var det ju ganska ofta under perioden då barndomens sextiotal övergick i sjuttiotalets tidiga vuxenhet. Man stod med ett öra vid melodiradion och det andra mot något mörkare och potentiellt mer intressant.

Ibland lät ytterligheterna förbluffande lika. Sargat själsökande tog skepnad i lättsam pop, som i sin tur kunde erbjuda oväntat djup under den sockriga ytan.

Jag minns mycket av musiken från den eran som ”guilty pleasures”, trams som man skulle skämmas för att bli ertappad med att lyssna på. I beg your pardon, I never promised you a rose garden. När det fanns både Led Zeppelin och Bob Dylan…

Idag – eller rättare sagt från och med 14 juni – är det fritt fram att frossa i både oförargligt livsbejakande solskenspop och mer substantiella grubblerier. En blandning av sött och salt.

Så låter i alla fall Spotifylistan där jag gissar hej vilt på artister och låtar som kanske passerat genom Springsteens öron på sistone. Jag kanske har helt fel, men då har jag i alla fall åstadkommit sommarens skönaste spellista redan nu. Håll tillgodo här.

Döden, dramat, detektiven och demensen

april 28, 2019

Genom sju av åtta avsnitt av True Detectives tredje säsong sitter jag och känner mig bitvis irriterad, lurad och oengagerad – men allt vänder i finalen som är helt magisk. Alla bitarna faller på plats, gåtan får sin förklaring, berättelsen reser sig ur sin svärta och kulminerar i en kärleksfull hyllning till livet mot alla odds.

Kanske är mina känslosträngar lite för lättspelade, men hellre det än tvärtom.

Om ni planerat men inte hunnit se True Detective 3 rekommenderar jag a/ att ni gör slag i saken, och b/ att ni slutar läsa här för att undvika spoilern.

I korthet: vi följer två poliser genom tre decenniers utredande av en liten pojkes död och hans systers försvinnande. Storyn berättas i tre tidsdimensioner där karaktärerna är unga, medelålders och gamla om vartannat. Det är fascinerande och samtidigt förvirrande. Mest förvirrade är poliserna själva, som genom ständigt nya ledtrådar och twists & turns drivs allt närmare den punkt där besatthet övergår i vansinne. Landskapet är vackert och mystiskt samtidigt och sydstatskulturen har en självklar huvudroll på samma sätt som i första säsongen.

Parallellt med själva ramberättelsen löper berättelserna om de mänskliga relationerna, med osäkerhet, misstänksamhet och uppgivenhet. Efterhand växer temat allt tydligare kring åldrande och sjukdom. Det handlar om jakten på mysteriets lösning, men lika mycket om livets oundvikliga utförsbacke. Detektiven Wayne Hayes kamp med sin tilltagande demens är minst lika gripande som själva deckarintrigen.

I slutscenerna står Hayes alldeles intill den försvunna flickan som han letat efter genom hela sitt polisliv. Som tittare får vi hela förklaringen, vackert serverad i ljuvlig Kodachrome-estetik med socker på toppen. Allt är glasklart för oss. Vi vet äntligen sanningen om vad som egentligen hände.

Men Hayes förstår ingenting. Demensen sätter in med full kraft precis i det ögonblick som kunde ha förlöst både honom och kollegan Roland West.

Scenen där den försvunna flickan Julie – nu som fullvuxen kvinna och mamma – svarar på detektiv Hayes förvirrade fråga: ”Var är jag?”, den scenen kommer jag aldrig att glömma (hoppas jag, måste kanske tilläggas).

Sista avsnittet är fantastiskt. Efter att ha vadat i djupet av mänskligt mörker genom sju episoder slutar hela berättelsen i en hoppfull ton i dur. Följd av ännu en, och sedan ytterligare en. Det känns som både en belöning och en bekräftelse. I slutet av den mörka tunneln fanns det ljus. Eller som Hayes livspartner Amelia uttrycker det under den sentimentalt starka återföreningen vid den dunkla bardisken: ”Tänk om det finns en annan historia? Tänk om något inte gick sönder? Allt detta liv, all denna förlust. Tänk om det faktiskt var en lång historia som bara fortsatte och fortsatte tills allt läkte sig självt. Skulle inte det vara en historia som är värd att berätta? ”

Jo. Och precis så var det. Tack för det.

 

Den indiska bluffkusinen och annan galenskap

mars 29, 2019

Dag 10: lördag 16 februari

Vaknar så sakteliga till luftkonditioneringens brummande och ser genom de tunna draperierna att en underbar dag redan tagit form utanför. Idag är det den stora bröllopsdagen och till dess ära kvistar jag iväg efter frukost och får mig en helkroppsmassage på hotellets avdelning för den sortens behandlingar. Somnar två gånger under tiden som min terapeut knådar varsamt från topp till tå. Efter en timma är jag oljig, mjuk och lätt men skönt mörbultad.

Strövar tillbaka till bungalowen och passerar vad som kunde ha inneburit katastrof för både hotellet och bröllopsparet. Bara några dagar tidigare bröt det ut en brand som skuttade från rum till rum och vidare till nästa byggnad. Totalt 40 rum förstördes. Sorg och förtvivlan, så klart. Men snart förbyttes uppgivenheten i jävlar anamma. Personalen – som trodde att man skulle förlora jobbet – och ledningen hade krismöte och bestämde sig för att ingenting skulle knäcka varken dem eller bröllopet. Samtidigt som röjningsarbetet pågick bakades det tårtor och fejades för fest, och när vi checkade in kändes bara enstaka pustar av brandlukt. Imponerande och rörande.

Dagens lunch avnjuts på Lemongrass, en restaurang i norr änden av det 280 000 kvadratmeter (!) stora hotellområdet. Här bevittnar vi en ritual som nog ingen svensk frivilligt skulle genomgå: det börjar med att brudgummen sitter i en stol bredvid sin best man. Släktens kvinnor kommer fram och strör lite grejer, kletar på olika slags geggamoja och hystar lite ris i all vänskaplighet. Efterhand skruvas det upp med ägg, tjogvis med ägg och sen en massa annat blask tills de stackars killarna ser ut som en trasig familjepizza över hela kroppen. Helt bisarrt, obegripligt och ganska äckligt.

Vi tar oss ner till stranden. Kring 30 grader idag också. Vi kryper under ett stort parasoll och blickar ut. Öppet hav hela vägen till Jakarta. 743 mil. Tänka sig. Vattnet är ljuvligt, runt 27 grader. Søren berättar om ett hemskt blått slem som orsakat hans livs största smärta på en strand längre söderut för ett antal år sedan. Jag lägger mig på rygg och flyter med solglasögonen mot himlen. Inget händer. Jag bara njuter.

Tillbaka till rummet för dusch och rundsmörjning. Nu är det dresscode indiskt som gäller. Borstar tänderna, kammar lugg och ålar mig in i råsidenkaftanen. Nu är jag redo för indiskt bröllop.

Ceremonin är på stranden där dom praktiskt nog byggt upp en bardisk, ett DJ-podium och en scen för själva vigseln. Vi minglar bland gamla och nya vänner från minst ett tjugotal länder, stämningen är full av förväntan och kärlek och när brudföljet kommer skriker folk rakt ut. Klyschan att det är som i en saga blir till realitet framför våra fuktiga ögon. Den sjunkande solen bränner fortfarande och jag sitter tacksam med en flaska mineralvatten och beskådar ritualen.

 

Efter vigseln blir det fullt ställ med både organiserad och spontan dans i sanden. Solen börjar gå ner, jag har fått lite alkohol och tänker att det skulle vara skönt att ta en promenad i vattenbrynet. På väg dit passerar jag kusinerna, säkert 20-30 stycken som precis ska dra igång sin välrepeterade dansshow. Det vet jag dock inget om. Jag är ju på väg till havet.

Jag passerar bestmannen Vix och hör honom säga till en kusin: ”I’m going in!”.

Vad kul, tänker jag som tror att han ska ta ett dopp i havet. Jag stannar i steget och säger: ”Well, if you’re going in, I’m going in”. Vix skrattar och säger att jag självklart ska vara med…

I kusinernas dansuppvisning.

För ett ögonblick blir jag helt iskall, men hinner inte protestera. Får tjugo sekunders danslektion med koreografiska steg och rörelser och sen är det bara att ta plats i ledet.

Marie står ett tjugotal meter bort och tror inte sina ögon. Hennes galne make dansar tillsammans med brudgummens kusiner inför flera hundra gäster. Søren säger till henne: ”Den mannen har inga nerver”.

Jag fäster blicken på kusinen framför mig, försöker hänga med och veva med armarna och röra fötterna i rätt riktning. Det går sådär. Ändå får jag applåder och high fives när jag stapplar förbi ett stort bord med släktingar. Jag kan bara skratta åt galenskapen. Tar en drink till och sen är det bröllopsmiddag som fortsätter med ett band från Nairobi som kört hela natten för att spela. Vi dansar och skrattar och plötsligt hoppar brudgummens far upp och bränner av ”Black Magic Woman” – som om han aldrig gjort nåt annat.

Vi viker ner oss vid tvåtiden, vimmelkantiga av vigsel och vansinne.

Från vildmarken till en dans på rosor

mars 22, 2019

Dag 8: torsdag 14 februari

Vår sista dag i vildmarken inleds som vanligt med tidig väckning och klockan sex sitter vi på våra etablerade platser i bilen. Efter en stunds huttrande stiger solen över savannen och färgar vår värld i flytande guld. Vi gör en sista game drive innan det är slutsafariat för den här gången. Vi kommer att längta tillbaka.

Turen tar oss först genom grönskan som omger den vattenfattiga floden, som om någon månad kommer att fyllas till brädden (inte bredden) av ”the rains” som alla vet ska komma. Vi möter en ensam elefantbjässe som promenerar fram över ett fält. En stund senare går filmen över i svartvitt när en grupp zebror visar upp sig.

En lejonhona sitter närmast orörlig på en liten kulle. Vi kör upp och kollar läget. På nära håll ser vi att hon är enormt tjock. Gravid?, undrar vi men både Joseph och Mary är överens om att lejoninnan är så full av mat att hon bara sitter och väntar ut matsmältningen. Ett stackars djur ligger i ett mätt djur, alltså. Hon ser nästan plågad ut. Vi rullar vidare och tillbaka till campen för en sista frukost och farväl. Vår tältvakt Jackson önskar oss välkomna tillbaka så snart som möjligt. Han undrar om det är kallt i Sverige? Vi visar några bilder på fjällstugor i snö. Han skrattar, så helt bisarrt.

På vägen mot det lilla flygfältet står en grupp giraffer som struntar blankt i att de utgör ett trafikhinder. Sävligt släntrar de vidare.

En kille rullar ut en stor oljetunna till vårt plan som just har landat. Han reser upp tunnan och pumpar för hand tills planet är fulltankat. Flighten österut mot Indiska oceanen går i tung motvind. Det gröna landskapet nedanför fläckas av molnskuggor som skapar ett camouflagemönster. Det är glest mellan byar och bosättningar, men de ökar ju närmare havet vi kommer.

Vi landar på Ukunda Airstrip och promenerar direkt från planet till taxin som väntar. Den 30-gradiga värmen slår oss milt på käften. Vi biter ihop.

Bilen släpps genom grinden och vi gör ännu en kulturell förflyttning, från vildmarken via de buckliga vägarna kantade av folklig kommers och rakt in i Leopard Beach Resort & Spa. En femstjärnig värld där vi ska leva livet i dagarna tre för så länge varar bröllopet mellan Vera och Tahir. Vi checkar in i en bungalow med utsikt över stranden och havet. Lägger oss på sängen och njuter av klimatanläggningen. Klipper med ögonen.

En timma senare står vi med varsin drink i handen bland hundratals glada bröllopsgäster. Det är Sangeet Night, den första festdagens höjdpunkt där drinkarna är bottenlösa och det känns som att man är mitt i en film. Banal jämförelse, jag vet, men här är den faktiskt adekvat. Vi dricker fram en fin aptit inför den fantastiska buffén där det bästa från Indien och Afrika samsas. Efter maten, round midnight, är det dansuppvisning med hotellets medarbetare och jag är dum nog att sätta mig på första raden och vips dansar jag runt med en ung tjej och försöker hänga med i svängarna. Hon skrattar, vi skrattar tillsammans. Jag somnar skrattande.