Lundell gör magi av Stockholm och det mesta

november 25, 2019

Allt oftare känns det allt viktigare att hålla ögon och öron öppna för inspirerande förebilder som trotsar både det egna åldrandet och omgivningens ivrighet att räkna ut och döma bort.

Därför är det en så rent ljuvlig sak att lyssna på Ulf Lundells nya ”Stockholm i december”. En nybliven sjuttioåring går han ner för gatan som en rättmätig mästare, och man kan bara lyfta på hatten och konstatera att ibland är gammal inte bara äldst utan även bäst. Ärligt talat, jag blir nästan lite tårögd vid tanken på hur elegant och lättsamt han med en värdig handrörelse visar exakt var skåpet ska stå. För epigoner som Winnerbäck eller Sundström måste det vara rent plågsamt att bevittna.

Helt oförberedd var jag inte. Dagboksbiblarna ”Vardagar” och ”Vardagar 2” visade ju bitvis på fenomenal stringens, observationsförmåga, omvärldsanalys och berättarglädje om än ofta mer sur än syrlig. Stor läsning i det enkla formatet (och visst är det väl just där mästaren äter sin mikrade margherita?)

Vardagar var depesher från landet, både som landsbygd, glesbygd och nation. Han gick sina mödosamma morgonpromenader, körde sin krånglande bil, grubblade över kärleken och ensamheten, gnällde på hantverkare, spanade på sina fåglar och just ja, katten. Fan, fan, fan. Ältade den gamla tiden, den kanske goda tiden, landet, folket. Och så värjde han sig mot tanken på att åka till Stockholm.

Så är han plötsligt där. I december. Kärlek återuppstår mellan staden och dess son. Det dricks försoningsglögg, det är kallt och rått men han går på den soliga sidan och har tagit sig genom mörkret i november och fan vet om han inte tagit sig genom en hel del annat elände också. Det låter så. Det muntra gunget från Western Stars och det dylanskt överstyva pratsjungandet – jo, det låter som en man i bra mycket bättre form än på länge.

”Öppna landskap” brukar ju benämnas som en inofficiell nationalsång. Den är bra, men ”Stockholm i december” är ännu bättre, öppnare, stiligare. Lundell, alltså, Han lyckas mycket riktigt göra magi både av den där stan och den här mörka tiden.

EU-valet, bensinupproret och den jävla kylan

maj 13, 2019

303?

”Inget viktigt. Det betyder bara att du är den trehundratredje äldste personen i din valkrets,” förklarade killen som tog emot mitt kuvert med valsedeln. Min valkrets är för övrigt 08, fast i Göteborg. Jag hade klivit in i den improviserade vallokalen på Första Långgatan med glatt humör, men lämnade märkligt modstulen. Var det för att jag är trehundratredjen äldst? Nej, det rör mig faktiskt inte i ryggen. Om jag legat på hundratoppen vore det annorlunda, såklart, men 303 kan jag representera med bibehållen stolthet.

Nej, det var tomheten. Tre uppställda bås där man ska stå och bevara sin valhemlighet, fem funktionärer varav två sittande vid pulpeter för att fylla i röstlängden med rätt siffror och uppgifter.

I övrigt bara jag. Klockan var lunch och jag hade mött åtskilliga mänskor på trottoaren med tandoorikyckling i blick. Folk var inne i timman som de disponerade efter eget behag, men ingen mer än jag verkade göra sig omaket att rösta i valet till EU-parlamentet. De ville äta indiskt, men skita i det europeiska. Modstulen, som sagt, och plötsligt slog den iskalla majkylan emot mig med full kraft. Som om jag bar vår gemensamma framtid på mina manchestertunna axlar. Jag hade inte förväntat mig någon större folksamling, men att vara ensam i vallokalen… det kändes faktiskt för jävligt.

Varför bryr jag mig om EU?

För att jag faktiskt tror rätt starkt på originalidén om samarbete för välstånd, rättvisa och fred. Svårare än så är det inte, och min samlade bedömning är att EU bevisat sig fullt dugligt under den tid vi varit medlemmar. Självklart kan man hitta massor att kritisera, men inte tillräckligt för att vilja spränga det i luften. Och idag gick jag alltså och lade min röst på ett parti som är mer EU-positiva än lagom, och som definitivt inte vill ta Sverige ur Europa.

Jag röstar givetvis också för att lämna mitt bidrag i striden mot den galopperande högerpopulism som förlamar, förstör och förvandlar land efter land till provocerande nationalistiska borgar av egoism och fiendskap. Ungern, Polen, Turkiet och liknande har jag aldrig förväntat mig särskilt mycket av, men Italien? England? Tyskland?

Varför skiter så många i EU?

Det enkla svaret är förmodligen att det är så enkelt. Man behöver inte sätta sig in i nånting, bara ta plats i kön av slentrianmässiga skeptiker som gillar att ogilla EU för att det är så kul att ”röra om i grytan.”

Och vad exakt är det som varit så himla dåligt med det svenska medlemsskapet? Vänligen nämn tre exempel på hur Sverige blivit ett sämre land sedan vi gick med i EU?

Inte? Men det räcker med två exempel på dåliga grejer vi tvingats göra eller genomföra på order från Bryssel?

Inte det heller? Men okej: ge mig ett enda konkret exempel som bevisar hur vi tvingats kröka rygg för den europeiska övermakten. Var det nåt med falukorven, eller?

När jag ändå har ångan uppe: nationalekonomerna Stefan Fölster och Fredrik Erixon gav 2014 ut en bok med titeln ”Vad har EU gjort för Sverige – och vad har Sverige gjort för EU?” I sin sammanfattning skrev författarna: ”Varken Nej-sidans farhågor eller Ja-sidans mest optimistiska förhoppningar har infriats. På det stora hela blev det som konsekvensutredningarna förutspådde, men med positiva överraskningar när det gäller reallöneutveckling, konkurrenseffekter på olika områden som till exempel att relativa livsmedelspriser kraftigt föll, och en lägre medlemsavgift än väntat.”

Sverige har blivit ett bättre land som medlem i EU. Och det svenska bensinpriset som ger hundratusentals svenska gubbar blodstörtning – det överträffas i tur och ordning av Portugal, Frankrike, Finland, Italien, Grekland och Danmark. Allra dyrast är soppan i Nederländerna. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

Kallt är det också. Jag misstänker EU. Det blir enklast så.

Med såna vänner behöver Feskekôrka inga fiender

maj 5, 2019

Det bästa med Facebook och andra sociala plattformar är att vem som helst kan uttrycka sin åsikt i olika debatter. Och det sämsta med Facebook och andra sociala plattformar är att vem som helst kan uttrycka sin åsikt i olika debatter.

Ett färskt exempel är Facebookgruppen ”Rädda Feskekôrka” som sjösattes i fredags, den 3 maj. Det tog inte många timmar innan den blivit till ett intellektuellt moras där hatet och invektiven haglade i en ändlös rad av inlägg, till synes skrivna med boxhandskarna på och/eller med boxvinskranen på full patte.

Förutom grallimatik och annat språklikt som försvårade läsförståelsen fanns det rikligt med konspirationsteorier och stickspår där allt från islam till Västlänken fick klä skott för att att våran älskade Feskekôrka SKA RIVAS !!!

Att det handlar om en nödvändig renovering av en gisten byggnad – inte alls någon rivning – tycks inte spela någon roll. Det viktiga är att det sinnesslöa fradgatuggandet ges fri lejd. Ju fler som ges utrymme att skriva mer upprört, desto mer demokrati. Lite blandade exempel på tongångarna:

Också en följd av Västlänken förmodar jag.

Hatar de som styr Göteborg sin egen stad?

Nästa förslag är väl att göra om till Moske.

Feskekörka är det som har gjort Göteborg känt.

Hela Göteborg håller på att balla ur. Stan håller på att gå sönder.

Det är den där jävla linbanan över älven fel skit i den.

Exklusiva bostadsrätter kanske ? med egen båtplats, bil lär ju ingen kunna använda sig av när hela sta´n är uppgrävd.

Vem vet, Stordalen kanske bygger ett fiskhotell där.

Skall man lägga ner domkyrkan också?

Göteborg blir aldrig de goa glada Göteborg igen. Måttet va rågat när dom rev gasklockan.

Är det politerna som ligger bakom detta beslut?

Så där håller det på när de gamla alumnerna från livets hårda skola återförenas på Facebook. Grundlösa anklagelser slungas hej vilt, föraktet mot politiker och tjänstemän är bottenlöst och kampviljan är så stor att flera förklarar sig villiga att trotsa alla lömska trafikhinder för att köra in till stan och stödköpa några hekto kolja.

Det är nästan lite gripande. Eller som det med ofrivillig komik uttrycktes i flödet:

”Som Göteborgare vill jag bara säga en sak – Vi överger oss ALDRIG”

Självklart kommer gruppen som vill rädda Feskekôrka fortsätta att växa. Nu är både tidningar, lokalradio och TV på banan med stora artiklar och inslag. Det vore kul – gränsande till annorlunda – om utrymme kunde ges åt en mer nyanserad debatt. Självklart ska Feskekôrka finnas kvar, självklart ska där säljas fisk och skaldjur, självklart ska vi gå dit och njuta av det bästa från världens finaste västkust. Men det vore ju väldigt synd om man inte försökte skapa något ännu bättre när tillfälle till förnyelse ges.

En rad andra aktörer längs gatan har ju lyckats utmärkt med framgångsrika koncept och uppskattade verksamheter. Kanske är det bland dessa som Higab och Feskekôrkans handlare kan få mer konstruktivt stöd och rådgivning än hos den gallskrikande CAPSLOCK-ARMÈN på Facebook?

Avslutningsvis en tanke som formulerades av en någorlunda sansad medlem i gruppen:

”Om man vill rädda verksamheten i Feskekörka bör man handla där ofta, det hjälper nog bättre än namninsamlingar.”

 

Så här gissar jag att Springsteen snart låter

april 29, 2019

Det må vara både soligt och ljummet nu, men den riktiga sommaren börjar först 14 juni. Då släpps nämligen Western Stars, Bruce Springsteens första riktiga platta på fem år. En singel finns redan ute i form av Hello Sunshine som osar hit ända hit.

Springsteen har i intervjuer beskrivit sitt kommande album som inspirerat av den soliga popen från södra Kalifornien i början av 1970-talet, med namn som Glen Campbell, Jimmy Webb, Burt Bacharach och liknande. ”Jag vet inte om folk kommer att höra dom influenserna, med det var vad jag hade i tankarna”.

Tack, det räcker. Den ytliga beskrivningen triggade igång min hjärna direkt. Södra Kalifornien, western, stjärnor, hästar (på omslaget), utfrätta bilder från ödsliga landskap i ständig solnedgång, spikraka vägar in i evigheter, geografiska canyons såväl som canyons of the mind. Jag har faktiskt svårt att bärga mig, det där är mina inre landskap och bara låttitlarna är suggestiva så det svindlar: Hitch Hikin’, The Wayfarer, Drive Fast (The Stuntman), Sundown, Moonlight Motel…

De nämnda referenspunkterna antyder (kanske) också en ljusare färgskala där livet (kanske) tillåts vara okomplicerat, rentav glatt. Upp, upp och iväg i min underbara ballong. För har man sagt Burt Bacharach och tidigt sjuttiotal på västkusten, då finns det plats i bilradion för massor av tidsenlig, orkestrerad, arrangerad och gnolvänlig pop, så kallad easy listening av samma virke som i första singeln Hello Sunshine. Det finns tydligen en pressrelease som pratar om hur den nya plattan ”omfattar ett brett utbud av amerikanska teman, motorvägar och ökenlandskap, isolering och samhälle och varaktighet av hem och hopp.”

Jo, så kan det säkert vara. Och så var det ju ganska ofta under perioden då barndomens sextiotal övergick i sjuttiotalets tidiga vuxenhet. Man stod med ett öra vid melodiradion och det andra mot något mörkare och potentiellt mer intressant.

Ibland lät ytterligheterna förbluffande lika. Sargat själsökande tog skepnad i lättsam pop, som i sin tur kunde erbjuda oväntat djup under den sockriga ytan.

Jag minns mycket av musiken från den eran som ”guilty pleasures”, trams som man skulle skämmas för att bli ertappad med att lyssna på. I beg your pardon, I never promised you a rose garden. När det fanns både Led Zeppelin och Bob Dylan…

Idag – eller rättare sagt från och med 14 juni – är det fritt fram att frossa i både oförargligt livsbejakande solskenspop och mer substantiella grubblerier. En blandning av sött och salt.

Så låter i alla fall Spotifylistan där jag gissar hej vilt på artister och låtar som kanske passerat genom Springsteens öron på sistone. Jag kanske har helt fel, men då har jag i alla fall åstadkommit sommarens skönaste spellista redan nu. Håll tillgodo här.

Döden, dramat, detektiven och demensen

april 28, 2019

Genom sju av åtta avsnitt av True Detectives tredje säsong sitter jag och känner mig bitvis irriterad, lurad och oengagerad – men allt vänder i finalen som är helt magisk. Alla bitarna faller på plats, gåtan får sin förklaring, berättelsen reser sig ur sin svärta och kulminerar i en kärleksfull hyllning till livet mot alla odds.

Kanske är mina känslosträngar lite för lättspelade, men hellre det än tvärtom.

Om ni planerat men inte hunnit se True Detective 3 rekommenderar jag a/ att ni gör slag i saken, och b/ att ni slutar läsa här för att undvika spoilern.

I korthet: vi följer två poliser genom tre decenniers utredande av en liten pojkes död och hans systers försvinnande. Storyn berättas i tre tidsdimensioner där karaktärerna är unga, medelålders och gamla om vartannat. Det är fascinerande och samtidigt förvirrande. Mest förvirrade är poliserna själva, som genom ständigt nya ledtrådar och twists & turns drivs allt närmare den punkt där besatthet övergår i vansinne. Landskapet är vackert och mystiskt samtidigt och sydstatskulturen har en självklar huvudroll på samma sätt som i första säsongen.

Parallellt med själva ramberättelsen löper berättelserna om de mänskliga relationerna, med osäkerhet, misstänksamhet och uppgivenhet. Efterhand växer temat allt tydligare kring åldrande och sjukdom. Det handlar om jakten på mysteriets lösning, men lika mycket om livets oundvikliga utförsbacke. Detektiven Wayne Hayes kamp med sin tilltagande demens är minst lika gripande som själva deckarintrigen.

I slutscenerna står Hayes alldeles intill den försvunna flickan som han letat efter genom hela sitt polisliv. Som tittare får vi hela förklaringen, vackert serverad i ljuvlig Kodachrome-estetik med socker på toppen. Allt är glasklart för oss. Vi vet äntligen sanningen om vad som egentligen hände.

Men Hayes förstår ingenting. Demensen sätter in med full kraft precis i det ögonblick som kunde ha förlöst både honom och kollegan Roland West.

Scenen där den försvunna flickan Julie – nu som fullvuxen kvinna och mamma – svarar på detektiv Hayes förvirrade fråga: ”Var är jag?”, den scenen kommer jag aldrig att glömma (hoppas jag, måste kanske tilläggas).

Sista avsnittet är fantastiskt. Efter att ha vadat i djupet av mänskligt mörker genom sju episoder slutar hela berättelsen i en hoppfull ton i dur. Följd av ännu en, och sedan ytterligare en. Det känns som både en belöning och en bekräftelse. I slutet av den mörka tunneln fanns det ljus. Eller som Hayes livspartner Amelia uttrycker det under den sentimentalt starka återföreningen vid den dunkla bardisken: ”Tänk om det finns en annan historia? Tänk om något inte gick sönder? Allt detta liv, all denna förlust. Tänk om det faktiskt var en lång historia som bara fortsatte och fortsatte tills allt läkte sig självt. Skulle inte det vara en historia som är värd att berätta? ”

Jo. Och precis så var det. Tack för det.

 

Den indiska bluffkusinen och annan galenskap

mars 29, 2019

Dag 10: lördag 16 februari

Vaknar så sakteliga till luftkonditioneringens brummande och ser genom de tunna draperierna att en underbar dag redan tagit form utanför. Idag är det den stora bröllopsdagen och till dess ära kvistar jag iväg efter frukost och får mig en helkroppsmassage på hotellets avdelning för den sortens behandlingar. Somnar två gånger under tiden som min terapeut knådar varsamt från topp till tå. Efter en timma är jag oljig, mjuk och lätt men skönt mörbultad.

Strövar tillbaka till bungalowen och passerar vad som kunde ha inneburit katastrof för både hotellet och bröllopsparet. Bara några dagar tidigare bröt det ut en brand som skuttade från rum till rum och vidare till nästa byggnad. Totalt 40 rum förstördes. Sorg och förtvivlan, så klart. Men snart förbyttes uppgivenheten i jävlar anamma. Personalen – som trodde att man skulle förlora jobbet – och ledningen hade krismöte och bestämde sig för att ingenting skulle knäcka varken dem eller bröllopet. Samtidigt som röjningsarbetet pågick bakades det tårtor och fejades för fest, och när vi checkade in kändes bara enstaka pustar av brandlukt. Imponerande och rörande.

Dagens lunch avnjuts på Lemongrass, en restaurang i norr änden av det 280 000 kvadratmeter (!) stora hotellområdet. Här bevittnar vi en ritual som nog ingen svensk frivilligt skulle genomgå: det börjar med att brudgummen sitter i en stol bredvid sin best man. Släktens kvinnor kommer fram och strör lite grejer, kletar på olika slags geggamoja och hystar lite ris i all vänskaplighet. Efterhand skruvas det upp med ägg, tjogvis med ägg och sen en massa annat blask tills de stackars killarna ser ut som en trasig familjepizza över hela kroppen. Helt bisarrt, obegripligt och ganska äckligt.

Vi tar oss ner till stranden. Kring 30 grader idag också. Vi kryper under ett stort parasoll och blickar ut. Öppet hav hela vägen till Jakarta. 743 mil. Tänka sig. Vattnet är ljuvligt, runt 27 grader. Søren berättar om ett hemskt blått slem som orsakat hans livs största smärta på en strand längre söderut för ett antal år sedan. Jag lägger mig på rygg och flyter med solglasögonen mot himlen. Inget händer. Jag bara njuter.

Tillbaka till rummet för dusch och rundsmörjning. Nu är det dresscode indiskt som gäller. Borstar tänderna, kammar lugg och ålar mig in i råsidenkaftanen. Nu är jag redo för indiskt bröllop.

Ceremonin är på stranden där dom praktiskt nog byggt upp en bardisk, ett DJ-podium och en scen för själva vigseln. Vi minglar bland gamla och nya vänner från minst ett tjugotal länder, stämningen är full av förväntan och kärlek och när brudföljet kommer skriker folk rakt ut. Klyschan att det är som i en saga blir till realitet framför våra fuktiga ögon. Den sjunkande solen bränner fortfarande och jag sitter tacksam med en flaska mineralvatten och beskådar ritualen.

 

Efter vigseln blir det fullt ställ med både organiserad och spontan dans i sanden. Solen börjar gå ner, jag har fått lite alkohol och tänker att det skulle vara skönt att ta en promenad i vattenbrynet. På väg dit passerar jag kusinerna, säkert 20-30 stycken som precis ska dra igång sin välrepeterade dansshow. Det vet jag dock inget om. Jag är ju på väg till havet.

Jag passerar bestmannen Vix och hör honom säga till en kusin: ”I’m going in!”.

Vad kul, tänker jag som tror att han ska ta ett dopp i havet. Jag stannar i steget och säger: ”Well, if you’re going in, I’m going in”. Vix skrattar och säger att jag självklart ska vara med…

I kusinernas dansuppvisning.

För ett ögonblick blir jag helt iskall, men hinner inte protestera. Får tjugo sekunders danslektion med koreografiska steg och rörelser och sen är det bara att ta plats i ledet.

Marie står ett tjugotal meter bort och tror inte sina ögon. Hennes galne make dansar tillsammans med brudgummens kusiner inför flera hundra gäster. Søren säger till henne: ”Den mannen har inga nerver”.

Jag fäster blicken på kusinen framför mig, försöker hänga med och veva med armarna och röra fötterna i rätt riktning. Det går sådär. Ändå får jag applåder och high fives när jag stapplar förbi ett stort bord med släktingar. Jag kan bara skratta åt galenskapen. Tar en drink till och sen är det bröllopsmiddag som fortsätter med ett band från Nairobi som kört hela natten för att spela. Vi dansar och skrattar och plötsligt hoppar brudgummens far upp och bränner av ”Black Magic Woman” – som om han aldrig gjort nåt annat.

Vi viker ner oss vid tvåtiden, vimmelkantiga av vigsel och vansinne.

Från vildmarken till en dans på rosor

mars 22, 2019

Dag 8: torsdag 14 februari

Vår sista dag i vildmarken inleds som vanligt med tidig väckning och klockan sex sitter vi på våra etablerade platser i bilen. Efter en stunds huttrande stiger solen över savannen och färgar vår värld i flytande guld. Vi gör en sista game drive innan det är slutsafariat för den här gången. Vi kommer att längta tillbaka.

Turen tar oss först genom grönskan som omger den vattenfattiga floden, som om någon månad kommer att fyllas till brädden (inte bredden) av ”the rains” som alla vet ska komma. Vi möter en ensam elefantbjässe som promenerar fram över ett fält. En stund senare går filmen över i svartvitt när en grupp zebror visar upp sig.

En lejonhona sitter närmast orörlig på en liten kulle. Vi kör upp och kollar läget. På nära håll ser vi att hon är enormt tjock. Gravid?, undrar vi men både Joseph och Mary är överens om att lejoninnan är så full av mat att hon bara sitter och väntar ut matsmältningen. Ett stackars djur ligger i ett mätt djur, alltså. Hon ser nästan plågad ut. Vi rullar vidare och tillbaka till campen för en sista frukost och farväl. Vår tältvakt Jackson önskar oss välkomna tillbaka så snart som möjligt. Han undrar om det är kallt i Sverige? Vi visar några bilder på fjällstugor i snö. Han skrattar, så helt bisarrt.

På vägen mot det lilla flygfältet står en grupp giraffer som struntar blankt i att de utgör ett trafikhinder. Sävligt släntrar de vidare.

En kille rullar ut en stor oljetunna till vårt plan som just har landat. Han reser upp tunnan och pumpar för hand tills planet är fulltankat. Flighten österut mot Indiska oceanen går i tung motvind. Det gröna landskapet nedanför fläckas av molnskuggor som skapar ett camouflagemönster. Det är glest mellan byar och bosättningar, men de ökar ju närmare havet vi kommer.

Vi landar på Ukunda Airstrip och promenerar direkt från planet till taxin som väntar. Den 30-gradiga värmen slår oss milt på käften. Vi biter ihop.

Bilen släpps genom grinden och vi gör ännu en kulturell förflyttning, från vildmarken via de buckliga vägarna kantade av folklig kommers och rakt in i Leopard Beach Resort & Spa. En femstjärnig värld där vi ska leva livet i dagarna tre för så länge varar bröllopet mellan Vera och Tahir. Vi checkar in i en bungalow med utsikt över stranden och havet. Lägger oss på sängen och njuter av klimatanläggningen. Klipper med ögonen.

En timma senare står vi med varsin drink i handen bland hundratals glada bröllopsgäster. Det är Sangeet Night, den första festdagens höjdpunkt där drinkarna är bottenlösa och det känns som att man är mitt i en film. Banal jämförelse, jag vet, men här är den faktiskt adekvat. Vi dricker fram en fin aptit inför den fantastiska buffén där det bästa från Indien och Afrika samsas. Efter maten, round midnight, är det dansuppvisning med hotellets medarbetare och jag är dum nog att sätta mig på första raden och vips dansar jag runt med en ung tjej och försöker hänga med i svängarna. Hon skrattar, vi skrattar tillsammans. Jag somnar skrattande.

Krokodilen och hans tandhygienist etc.

mars 12, 2019

Dag 7: onsdag 13 februari:

Klockan är fem i sex och vi går genom mörkret mot bilen. Jackson berättar att en familj med lejon strövat omkring i campen medan vi sov. Vi kliver ombord och rullar iväg. Samma procedur som igår, en magisk soluppgång och sen en massa djurspotting.

Joseph kör en dryg timma innan han hittar lejonfamiljen. Precis som han misstänkte hade dom tagit sig över floden. Vi hittar dem lojt vilande i en liten skogsglänta. Fågelvägen är det bara 200 meter från vårt tält, men med bil var vi först tvungna att ta oss några kilometer nedströms och sen tillbaka igen. Vi är ensamma med sju lejon, varav ett gått och lagt sig ute i solen en bit bort. Jag fotograferar henne med iPhonen genom kikaren. För att det går.

Kolla filmen med lejonen: Lion’s Club

Idag ska vi äta bushfrukost, som serveras en liten bit utanför tältcampen. Känns lite väl schtekigt att bli serverad vid dukat bord mitt ute i vildmarken där en kock står och brassar ägg och bacon, men…

Tillbaka ut med bilen. Det är en ljuvlig dag, precis lagom varmt och efter ett tag känns det som att vi rör oss på lite högre höjd än vanligt. En mild bris får det höga gräset att vaja. Solen är fortfarande på uppgående och skapar vackert släpljus med långa skuggor.

När vi ska ta oss över en riktigt stökig flodövergång står en stor buffel i vägen och stirrar på oss med ett helt debilt ansiktsuttryck. Joseph låter bilen kräla fram över stenbumlingarna, och buffeln drar sig tillbaka till sitt gäng vid sidan av vägen.

Kolla gärna spektaklet här: Buffelcrossing

Vi följer Mara River österut i maklig takt. Joseph stannar på en klippa ganska högt över floden, och förklarar att vi är välkomna att kliva ur och sträcka på benen. Han bedömer att vi är utom fara. Vi går längs en liten stig ner mot vattnet och blir stående: ett dussintal krokodiler ligger i vattnet eller uppe på stranden. Ingen rör sig (varken vi eller dom). En bamse ligger halvvägs uppe på stranden med käften vidöppen, till synes fixerad. Joseph förklarar att det finns en liten fågel som har till jobb att flyga in i krokodilens gap och – håll i er nu – bedriva tandhygien genom att äta upp gammal mat som fastnat mellan krokodilens tänder.

Vi rullar några hundra meter till. Här ligger ett tjog flodhästar och chillar i vattnet. Frustar, sprutar lite ibland, dyker, skojbrottas och tycks ha det allmänt skönt. När vi åker vidare möter vi en vanlig folkabuss. Hur i helskotta har dom lyckats ta sig hit?

Vi åker över en kulle och möter en flock elefanter som är ute och äter gräs i godan ro, omgivna av lite bufflar som också betar fridfullt. Det är så svårt att beskriva den starka känslan av ödmjukhet och kärlek när man befinner sig så nära de riktigt stora djuren. Kolla filmen här så får ni kanske en liten aning:

Elefanter

Nåväl, dagen går mot sitt oundvikliga slut: en trerätters middag med sydafrikanskt vin och därefter övervakad promenad tillbaka till tältet. Myggnätet är på plats och vi somnar som barn.

 

Från soluppgång till sundowner i Masai Mara

mars 9, 2019

Dag 6: tisdag 12 februari

Klockan halv sex rasslar det till i tältduken. Det är Jackson som kommer med kaffe och kakor. Vi hoppar i kläderna och borstar tänder, solkrämar utsatt hud och kollar den modesta kamerautrustningen: en iPhone och en liten kompaktkamera. Det får duga, och vi är inte här för att ta passfoto på djur.

Klockan sex sitter vi i bilen. Det är beckmörkt när vi rullar ut från campen. Jag har fleecetröja och nobbar erbjudandet om den särskilda ponchon. Temperaturen ligger på cirka 7-8 grader. Snart är jag inte lika kaxig, och tar tacksamt emot plagget ifråga.

Vi rör oss genom alla soluppgångars moder, ett skådespel som på något sätt både gör mig lycklig och fundersam. Det var ju här som de första människorna gick. Nu kör vi över deras fotspår och ser en gudomlig värld som vi alla vet är hotad. Solen bränner snart bort mina futila funderingar. En fantastisk dag föds framför våra ögon.

Några kilometer norrut svävar ballongerna över landskapet. Det kostar typ fyratusen att ta plats i korgen och det är säkert en makalös upplevelse, men vi har Joseph och nu smyger han den mäktiga Toyotan fram till dagens första närkontakt. En lejonfamilj ligger och vilar i gräset.

Vid niotiden är det dags för frukost. Vi har synkat med gänget i den andra bilen och möts under det stora trädet på den öppna platsen. Joseph och hans driverkollega dukar upp en underbar buffé: stekt potatis, korv, bacon, avocado, mango, bönor, sandwichar med currykyckling… Allt är löjligt gott, till och med pulverkaffet som aldrig smakat så perfekt.

Mätta och belåtna kravlar vi tillbaka upp i bilarna. Nu är det varmt och skönt, omkring tjugo grader. Vi skumpar vidare i den makliga takt som är safarins naturliga hastighetsbegränsning. Skulle gissa att vi snittar 6-7 kilometer i timman. Om man kunde köra fortare skulle man missa själva poängen: att spana.

Efter en stund kommer vi till nytta som räddningspatrull. En annan bil (med mindre skicklig förare) har kört fast i leran. Joseph skuttar ut och langar över bogserlinan. Mary ger goda råd baserade på 40 års erfarenhet. Hon kom till Kenya som tonåring i början av 1970-talet tillsammans med sina föräldrar, blev blixtförälskad en brittisk safariguide, gifte sig och lämnade Upper East Side för de stora vidderna och de stora äventyren. Hennes berättelser om ”life on the Mara” är späckade med kunskap. Ibland går hon för långt i sitt briljerande och blir därmed lite tråkig mot Joseph, men jag gillar henne och vi har ett roligt käftslängande tillsammans. Det visar sig dessutom att hon varit i Göteborg massor av gånger eftersom hon är internationell hästhoppningsdomare. Men nu sitter hon längst bak i vår bil och röker en 10-15 cigg under en game drive.

Efter den dramatiska räddningsaktionen pustar vi ut, men inte tillnärmelsevis så djupt som självaste Lejonkungen. Han ligger i ett skuggigt buskage och drömmer om de bästa stunderna i sitt långa liv medan smattret från motorkamerorna ökar i takt med att fler bilar ansluter sig.

Safariguiderna delar med sig av sina fynd via mobiltelefon, men när vi upptäcker lejonhonan som letar efter sina ungar – då väljer Joseph att låta oss vara ensamma en lång stund. Vi följer hennes vandring in bland träden, över floden där vi skiljs åt med förhoppningen att hon hittar sina barn.

I en mer kuperad del av Mara rullar vi nerför en kurvig backe och uppför nästa kulle. Joseph svänger in bakom ett större buskage. Min falkblick och min skarpa hjärna har gett mig ett försprång, men jag agerar glatt överraskad bilen bromsar in vid EN BAR!

Ett tjugotal safaristolar står i en halvcirkel vända mot den nedåtgående solen. En lägereld sprakar hemtrevligt och vid den improviserade bardisken står James från vårt tältläger redo med ett drinkbatteri av internationell toppklass. Det är sundowner time och visst, det är turistiskt och visst, det är kanske en illustration av det vita privilegiet och visst, på en socioekonomisk skala är vi bortskämda som få – men just där och då är det en fantastisk händelse att minnas på dödsbädden. Det är därför vi ser så lyckliga ut.

Finns en liten film här:

1080p

 

 

 

 

Första natten hemma hos lejonen

mars 7, 2019

Dag 5: måndag 11 februari

Det har blivit något missförstånd med körningen så ingen bil är i sikte när vi ska till flygplatsen i gryningen. Lite telefonerande senare sitter vi dock i baksätet och ser dagen gry i stadens utkanter. Vår chaufför kör en lång rundsväng västerut för att slippa fastna i citytrafiken. Wilson Airport är inrikesflygplatsen full av mer eller mindre små plan. Vi har sällskap med familjen Bogren, paret Gyllenhake och Karin Nilsson, samtliga gamla Berlin-vänner som också är bjudna på bröllopet. Vårt plan är en tolvsitsig Cessna där knappt ens ett barn kan gå raklång. Jag sjunker ner och pluggar in de brusreducerande hörlurarna, drar ner kepsen, sluter ögonen och tänker att jag egentligen åker buss. Planet flaxar och har sig, men snart nog känner jag faktiskt sömnen komma.

Inflygningen är magisk med vyer över Masai Mara (1 510 km²) där giraffer och zebror promenerar ostört medan planet skumpar ner på den grusiga landningsbanan. ”Jennifer and Rose-Marie, this is your stop”, säger piloten. De två passagerarna ålar sig ur, får sitt bagage och vi flyger vidare. Nästa flight är fem minuter och efter ytterligare ett skutt är det vår tur att kliva av.

Olikiombo Airstrip: några hundra meter runway, ett enklare dass, en hydda som väntrum och en grupp masaikvinnor som säljer tyger ute i gräset. Joseph lastar in vårt bagage i sin Toyota Landcruiser som vi delar med vänninorna Mary och Hanna. Vi åker några minuter innan det är tvärstopp – tror jag… För det ser helt omöjligt ut att korsa floden, trots lågvatten. Flodbotten är ett enda stenröse. Inte kan det väl gå att köra över?

För Joseph är det bara en vanlig dag på jobbet. Meter för meter tar han oss mot andra sidan. Han stannar halvvägs och gör oss uppmärksamma på lukten. Flodhästfjärt, skrattar han och kryper vidare. Flodhästen ler klurigt och försvinner tillbaka under vattenytan.

”Skönt med fyrhjulsdrift,” säger jag. ”Nej, den behövs inte,” konstaterar han. Bilen är helt sanslös, sliten och gammal men ett monster till arbetshäst. Fyrhjulsdriften får vänta på värre utmaningar.

På andra sidan möter vi en bunt giraffer. Två unghannar bråkar så de långa halsarna slingrar sig runt varandra. Vi stannar för att fotografera. Efter ytterligare nån timmas långsam åkning – allt annat är uteslutet – kör vi längs floden tills vägen tar slut. Vi är framme vid Mare Ngenche, en safaricamp med tält som hämtade ur en gammal 40-talsfilm. Här ska vi bo i tre nätter. Tältet är stort som en normalsvensk tvårummare och vaktas varje natt av Jackson. Om det är något problem behöver vi bara anropa honom i walkie-talkien. Och om vi vill vara i fred (”för att till exempel läsa en bok”) ska vi sätta ner spjutet mitt i gången.

Efter en lunch i skuggan med utsikt över floden är det dags för eftermiddagens game drive, och det dröjer inte länge innan Joseph fått korn på en leopardhona. Den kommer ut från ett buskage och promenerar helt oberörd någon meter utanför vår bil. Plötsligt stannar den och vädrar. Går vidare.

Här är filmen: Leoparden

Att se djuren på nära håll höjer pulsen, men bara att få skumpa fram i godan ro genom landskapet är en upplevelse. Det är så vackert.

På hemvägen ser vi flodhästar stora som husbilar, svarta som flodbottens runda klippor och svåra att identifiera om dom inte rör sig. Men det gör dom. Käftarna är enorma när dom öppnar munnen.

Jag orkar inte duscha av mig safaridammet innan middagen som vi äter under månens sken. Allt smakar fantastiskt. När vi är mätta eskorterar Jackson oss tillbaka till tält nummer åtta. I mörkret får vi inte gå ensamma. Vi är gäster där lejon och flodhästar har sitt hem, där floderna Mara och Talek möts.

När vi ligger i sängen omgivna av myggnätet och med ljuset släckt. Då hör vi hur en flodhäst, kanske flera, går runt vårt tält och mumsar gräs. Det är ett sövande ljud.